Karolina är nyskild och har flyttat in i en stökig tvåa fylld med böcker. Arbetet som professor i konsthistoria rullar på. Så dyker en av hennes doktorander upp efter en längre tids vistelse i Berlin. Karolina är misstänksam. Har han verkligen fått något gjort under sin resa? Doktoranden har dock ett självförtroende som är lika delar fascinerande som komiskt. Ur hans synvinkel är projektet i princip redan i hamn. Han berättar stolt om material som han har kommit över, material som visar på en närmast oupptäckt kvinnlig konstnär som har haft ett större inflytande än vad man någonsin hade kunnat tro tidigare. Även Karolina tycks med. Det här är ett scoop!
Aftonland är en oväntat rolig roman om ensamhet, kärlek och lunket på en av universitetets institutioner. Det finns fler romaner som utspelar sig i universitetets korridorer, Stoner t.ex. Men till skillnad från huvudpersonen i Stoner så är inte Karolina uppblåst och tar sig själv och sitt jobb på komiskt stort allvar. Snarare tvärtom. Ett av lagren i berättelsen är faktiskt den om att göra en klassresa och genom sin position och med all sin akademiska kunskap i ryggsäcken, skapa ett avstånd till de man lämnade kvar i småstaden.
En av bokens viktigaste teman är annars kärlek och tvåsamhet kontra att leva själv. Det känns fint att få följa Karolina när hon skapar sig ett eget liv efter ett längre förhållande. Visst är hon ensam och ledsen emellanåt, men hon framställs inte som ett offer. Jag har själv varit singel under en längre tid. Den här boken kastade mig tillbaka till den tiden och påminde mig om det enda som egentligen skavde under den tiden: att en hel del andra utgick från att jag önskade mig ett annat liv och att de därmed liksom såg mig som ett offer, trots den att enda anledningen till att jag var singel i praktiken var att jag inte var intresserad av att träffa någon. Aftonland gläntar lite på dörren kring frågor om ensamhet och kärlek och det är både intressant och fint fångat.
Fast det bästa i den här boken är i någon mening att den är så oväntat rolig. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men det är något med porträttet av Karolina som gör att jag ofta kom på mig själv med att le brett medan jag läste. Hon är professor, framgångsrik, kunnig, men också en helt vanlig människa med brister och Bohman kan verkligen få fram det med en varm humor. För mig, som själv är forskare, så finns det också något av igenkänning när berättelsen rör sig i korridorerna på en institution. Precis som Karolina har jag träffat på en och annan tröttsam gubbe som tar sig själv och sin forskning på så stort allvar att det är komiskt.
Jag kan verkligen rekommendera Aftonland. Måhända är vi rätt få som kan uppleva igenkänningskomiken (eftersom det inte är precis alla som jobbar på universitet menar jag). Men det här är en otroligt välskriven och tankeväckande roman och jag älskar att den handlar om ensamhet och att vara singel och att Bohman samtidigt lyckas undvika klyschor och istället får ihop en både rolig och varm bok, trots det lite tunga ämnet. Och en bok om en kvinnlig professor som handleder en doktorand? Ja, det är ingenting som liksom är någon slags poäng i boken, utan det är något som bara är och det tycker jag också är underbart. Tänk om det fanns många kvinnliga professorer på riktigt och att de också kunde vara helt vanliga människor, som liksom Karolina både kan vara lite lata och bete sig fel på jobbet emellanåt…Ja, det vore något det!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en välskriven och oväntat humoristisk bok om ensamhet, kärlek och om intriger på ett universitet.
Betyg: 5 etsningar av 5.
Aftonland av Therese Bohman
Citerat ur Aftonland
”Vad skulle hon bli ihågkommen för? Kanske utan såväl avkomma som partner, vad hade hon då gjort för avtryck i världen? Det hon hade skrivit om intresserade inte många. Kanske borde hon skriva mer. Kanske borde hon skriva något verkligt radikalt. Hon borde åtminstone uttrycka sin åsikt de gånger hon hade en, som i debatten om kolonnerna på den nya tunnelbanenedgången. Om allt ändå var dömt att gå under var det minsta hon kunde göra att skriva vad hon verkligen tyckte.”
Om Therese Bohman och om Aftonland
Therese Bohman (född 1978) är en svensk författare och kulturskribent. Hon debuterade 2010 med romanen Den drunknade. Hon har belönats med flera priser och utmärkelser, däribland Tidningen Vi:s litteraturpris, som hon tilldelades 2014 för Den andra kvinnan. Therese Bohman har en blogg och hon twittrar under@theresebohman.
”Karolina är professor vid Stockholms universitet, navigerar sig fram i den akademiska världen och lever ensam efter uppbrottet från en lång relation. När hon ska börja handleda en ny doktorand slås hon av hans självförtroende. Han säger sig ha funnit ny information som förändrar historieskrivningen av svensk bildkonst tack vare upptäckten av en kvinnlig konstnär verksam runt förra sekelskiftet. Karolina finner sig snart indragen i ett spel med flera oväntade bottnar, både känslomässigt och professionellt.
Aftonland är en idéroman om kärlek, konst och ensamhet. Karolina rör sig i intellektuella kretsar men hela tiden finns där det rent mänskligt närvarande det sexuella, det pulserande, livskonkurrensen, ledan och sveken, konsekvensernas rädsla och lockelse.”
Det kanske inte är några nyheter längre, för nomineringarna till Augustpriset presenterades ju redan i måndags. 🙂 Men eftersom jag gissade nomineringar i skönlitteraturklassen här om veckan så måste jag ju följa upp med facit… 😉
I kategorin Årets svenska skönlitterära bok nominerades:
Arktis av Felix Heintzenberg och Ole Jørgen Liodden,
Glömskans bibliotek av Ulf Karl Olov Nilsson,
Skotten i Köpenhamn av Niklas Orrenius,
Fattigfällan av Charlotta von Zweigbergk och
1947 av Elisabeth Åsbrink.
Och i kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok nominerades:
Inte vet jag inte vem jag är av Ida Sundin Asp,
Ormbunkslandet av Elin Bengtsson,
Tio över ett av Ann-Helén Laestadius,
Oj, en polis av Eva Lindström,
Djur som ingen sett utom vi av Ulf Stark och Linda Bondestam och
Åka buss av Henrik Wallnäs och Matilda Ruta.
Och nominerade till Lilla Augustpriset är:
Perspektiv – en rymdsaga om Medelhavet av Henning Bollmark,
Nedräkning av Sanna Fagerström,
Åttahundratusen trehundrafemtiosex tick och ett knippe röda tulpaner av Smilla Luuk,
Då rallarrosen blommar av Sigrid Nikka,
Samklang av Matilda Stjernqvist och
Jag är 20 år och har OCD av Gabriel Zetterström.
De nominerade till Lilla Augustpriset kan du förresten läsa här! Omröstningen är på samma sida också. 🙂
Hur många rätt fick jag då? Jo, 2 av 6. Det var ju rätt så askasst ändå? Men jag är superdupermegaglad att Aftonland blev nominerad, för det är banne mig bland det roligaste och bästa jag har läst i år! Och den bok som konkurrerar om förstaplatsen på min lista över årets bästa böcker är på riktigt Den andra kvinnan av samma författare. Ge Augustpriset till Therese Bohman!! Bara gör det!
Samuel och hans flickvän Luwam är nyförälskade och lyckliga när det plötsligt slår ner som en bomb att Luwams pappa planerar att gifta bort Luwam med en man som hon inte ens har träffat. Den framtid som Samuel och Luwam har drömt om slås i spillror och Samuel bestämmer sig för att lämna hemlandet Eritrea. Så börjar hans resa genom Sahara och mot Medelhavet och Europa. På vägen kommer han att återförenas med Luwam och flera av hans vänner. I en hjärtskärande scen ser Luwam till att skaffa p-piller för att förbereda sig för resan, som hon förstår kommer att innebära att smugglarna kommer att utsätta henne och de andra kvinnorna för upprepade våldtäkter. Jag vet inte om de flyende ungdomarna hade förutsett eller anat många av de andra fruktansvärda händelser som de kommer att utsättas för. Som läsare är det svårt att ens försöka ta in vad de är med om.
I boken berättar i alla fall Brhane själv sin historia; i osentimentala formulerinar berättar han rakt upp och ner om sin sista tid i Eritrea och om början på den långa resa som han sedan kommer att göra. Som läsare blir man verkligen drabbad. Det lätta och enkla språket flyter på, men som läsare kommer man inte undan. Brhane berättar verkligen om helt traumatiserande upplevelser. Att tänka på vad så många människor på flykt upplever idag, ja, det gör en verkligen ödmjuk. Jag hoppas att många tar del av Brhanes och andra flyktingars berättelser. Vad lever vi i för tid egentligen? Varför låter vi människor behandlas illa av smugglare istället för att bara låta dem resa på ett säkert och tryggt sätt?
I korthet
Rekommenderas för: Alla! För vi lever i en tid då så många är på flykt och Brhanes berättelse om sin resa är en av många flyktinghistorier som vi behöver höra.
Betyg: 4 förälskade tonåringar av 5.
Citerat ur Farväl Eritrea
”När jag kom till skolan gick jag till Luwams klassrum och tittade efter henne, men såg bara ryggsäcken vid hennes bänk. Jag tittade runt i klassrummet och fick syn på henne till slut. Hon satt längst bak med sin vän Azieb.
När våra ögon möttes började mitt hjärta slå och jag visste inte vad jag skulle göra av blicken.”
Om Samuel Brhane och om Farväl Eritrea
Samuel Brhane (född 1998) kommer från Eritrea, men lever idag i Sverige. I Farväl Eritrea berättar han själv om sin flykt från hemlandet.
”Mitt namn är Samuel. När jag var sexton år lämnade jag mitt hemland. Detta är berättelsen om min sista tid i Eritrea och resan genom Sahara, mot Medelhavet och Europa.”
Det brukar förvåna en och annan att jag har förhållandevis få böcker och att jag inte köper böcker oftare än vad jag gör. Men jo, ibland skaffar jag mig nytt. Här är några som har hittat hem på sistone:
Glaskupan av Sylvia Plath
Glaskupan: Sylvia Plaths första och enda roman, en klassiker med självbiografiska drag. Jag hoppas att den är lika läsvärd som jag tror… 🙂
Ja, och en hel drös e-böcker som jag laddade ned i somras genom min DN-prenumeration. Jag är tveksam till om jag kommer att läsa Anna Karenina (närmare 900 sidor?!), men flera av de andra böckerna ser jag fram emot att läsa, kanske särskilt Allt jag inte vet om djur. Jag har varit nyfiken på Jenny Diski länge. 🙂
Allt jag inte vet om djur av Jenny DiskiAnna Karenina av Lev TolstojBränd himmel av Gilly McmillanEn biodlares död av Lars GustafssonH som i hök av Helen MacdonalIngenting är sant och allting är möjligt av Peter PomerantsevFiskarmännen av Chigozie ObiomaNär skruven dras åt av Henry James
För ett tag sedan skrev jag ett surigt inlägg om att jag tycker att Storytel originals är en obegriplig satsning. 😉 Storytel originals är alltså böcker som görs direkt för ljudboksformatet och som finns i Storytels app för att lyssna på ljudböcker och läsa e-böcker i mobil och på surfplatta.
Jag inser i och för sig att ljudböcker är ett alldeles eget format. Jag tycker verkligen inte att en ljudbok och en bok som jag läser själv är samma sak. Det finns alltid lager som liksom försvinner när jag lyssnar, t.ex. för att jag missar vad uppläsaren säger och inte orkar spola tillbaka eller t.ex. för att jag inte kan läsa i mitt eget tempo och ta in texten på mitt sätt. Därför kan man ju argumentera för att det behövs specialskrivna verk för ljudboksformatet, sådana där man har skalat bort allt som gör det lite mer svårlyssnat och svårt att hänga med.
Livets och dödens villkor av Belinda Bauer
Men min kritik mot Storytel originals handlade alltså om att jag tycker att det är konstigt att satsa på snabbproducerade böcker som är tänkta att vara ren underhållning utan så mycket lullull och inramning. Det låter inte som kvalitetslitteratur för mig. Och jag är ju intresserad av litteratur och vill liksom ha det där som de medvetet har skalat av i sina originalsböcker. Om jag vill ”slarvlyssna” på något så lyssnar jag hellre på podcasts än ”avskalade” ljudböcker. Faktiskt.
Nåja. Jag är väl lite mer förstående än vad det kanske framstår som i mitt förra inlägg, men samtidigt inser jag också att jag var rätt ute när jag i mitt tidigare inlägg konstaterade att Storytel inte vänder sig till min målgrupp. Jag har den senaste tiden läst ett antal artiklar och notiser i DN om Storytel och deras satsningar. Och nä, det verkar inte som att Storytel riktar sig till kulturtanter som jag. Som i en artikel från någon vecka sedan:
Vad händer med smalare litteratur om ljudboken tar över?
–Årets stora boksuccé i Sverige, Elena Ferrante, säljer otroligt bra i bokhandeln men sämre på Storytel. Däremot blev Butler Öhlunds ”Silfverbielke”-serie en succé först som ljudbok. Poesi borde egentligen kunna fungera hur bra som helst, särskilt om poeten själv läser in det. Men vi letar fortfarande efter nyckeln, så att det inte blir ett tapp för distributionen av nya idéer, vilka ju ofta kommer via smalare litteratur.
–Vi vill växa och bli marknadsledande och göra ljudboken stor. Det förutsätter att det görs mycket ljudböcker. Vi producerar mycket själva, men det kan också vara värt att titta på den befintliga ljudbokskatalogen och vad vi kan förvärva därifrån, säger Jonas Tellander, vd för Storytel till DN.
Kan vara värt att satsa på att ha en stor katalog med traditionella böcker. Det känns ju inte så mycket som att de satsar på ”smal litteratur” med andra ord. Men man kan ju hoppas att de mellan alla originals-inspelningar också lägger någon tanke på att lyfta fram ”vanlig” litteratur…
I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv av Tom Malmquist
Det här är kanske ett lätt poänglöst inlägg. I grunden älskar jag naturligtvis ljudböcker och jag tycker att ljudboksapparna som finns är bra, överlag. Men kanske just därför känns det viktigt för mig att det finns appar som riktar sig även till mig. Nu känns det som att vi kommer att få en massa ytliga, glättiga appar fyllda med deckare (som jag helst inte lyssnar på alltså)? Ja, vi får väl se hur det utvecklar sig…
Allvarligt talat är ett radioprogram i Sveriges radio där olika kulturpersonligheter tar sig an livets små och stora frågor. I några säsonger har författaren Lena Andersson varit en av programvärdarna och i boken med samma namn som radioprogrammet finns hennes samtal från radion samlade tillsammans med illustrationer av Stina Wirsén. Andersson diskuterar här allt från att släppa någon som inte vill fortsätta att dejta till vad det är med just frukost, eller kanske kost i allmänhet, som är så laddat och viktigt att få till på rätt sätt. Högt och lågt, men alltid seriöst och genomtänkt svarar Andersson på lyssnarnas frågor med det lite akademiska och kärva språk som känns igen från till exempel hennes romaner Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar.
Jag tror att man måste läsa den här boken med rätt inställning och sinnesstämning för att inte tycka att det blir lite ofrivilligt komiskt och pretentiöst, men om man väl har den där inställningen så är det här verkligen en njutningsfylld läsning. Jag har läst och roats, tröstats och provocerats av den här boken. Ibland har den rent av väckt nya tankar och insikter. Det är som terapi i bokform; ja, men just det, såhär kan man ju också se på saken!
En fantastisk liten bok! Och formgivningen! Jag älskar omslaget, där både textur, illustration och typsnitt sitter helt perfekt. Inuti känns boken lyxig med härligt papper, fina illustrationer och fluffig text. Jag är riktigt glad över att ha den här pärlan i bokhyllan.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill ha allvarliga och seriösa svarsförslag på livets små och stora frågor.
Betyg: 5 frågvisa lyssnare av 5.
Allvarligt talat av Lena Andersson
Citerat ur Allvarligt talat
”Varför ska man sträva efter att bli gammal? Finns det egentligen någon som riktigt uppskattar ålderdomen? […]
Många föredrar att finnas lite till framför att vara döda. Alltid bara en stund till, ty det är den tid man kan överblicka. Och det är väl det som är levandet, att leva lite till. Inte att leva länge. Men längre. Om man alltid lever lite längre har man nästan evigt liv.”
Om Lena Andersson och om Allvarligt talat
Lena Andersson (född 1970) är en svensk journalist och författare som slog igenom för den stora massan med romanen Egenmäktigt förfarande, för vilken hon också belönades med Augustpriset 2013. Debuterade gjorde hon dock redan 1999 med romanen Var det bra så?.
”I två omgångar har Lena Andersson deltagit i Sveriges Radios programserie Allvarligt talat, och tillsammans med P O Enquist respektive Horace Engdahl svarat på lyssnarnas existentiella frågor. Bland annat om hur man bör förhålla sig till döden, om huruvida man måste älska sina föräldrar och om potatisen är en varelse eller inte. Denna bok innehåller Lena Anderssons alla svar. Det är tankeväckande, stärkande och roande läsning. För illustrationerna svarar Stina Wirsén.”
Jag är som sagt väldigt förtjust i Augustpriset. Jag brukar ofta läsa vinnarna i klassen skönlitteratur och inte sällan seglar just dessa böcker upp och blir nya favoriter! Men vilka tror jag blir nominerade till årets pris? Den 24:e oktober får vi veta, men jag tänkte våga mig på att gissa redan nu. De böcker som kan komma i fråga att bli nominerade måste vara svenska böcker som har getts ut första gången någon gång mellan den 19/10 2015 och 23/10 2016. Böckerna måste också finnas i handeln senast vecka 43. Jag har naturligtvis inte läst allt som har getts ut under den här perioden. Faktum är att jag brukar vara rätt seg med att läsa nya böcker… Men här kommer i alla fall min gissning på 6 böcker som jag tror kan nomineras till årets Augustpris i kategorin Årets svenska skönlitterära bok.
Aftonland av Therese Bohman känns självskriven. Det är en av mina favoritböcker från året, faktiskt (ett inlägg om den kommer om några dagar). I Aftonland skriver Bohman med en oväntad humor och värme om en professor som precis har brutit upp efter ett långt förhållande. Det är en bok om kärlek och ensamhet. Och om en självgod doktorand som har gjort årets scoop…
Aftonland av Therese Bohman
Jag vet allt det här av Annika Paldanius är en annan bok som jag har läst i år och fastnat för. Jag kommer nog att minnas den länge, faktiskt, för den är så speciell och annorlunda. Boken följer ett tjejgäng som går på läkarutbildningen. När en av de blir deprimerad så rubbas harmonin. Boken handlar mycket om livet som läkarstudent och allt vad man som sådan kan behöva bevittna och uppleva och sedan kanske inte vet var man ska göra av. Men boken handlar också om mycket annat: psykisk ohälsa, kärlek, vänskap… Det är en fin och poetiskt skriven bok. Det är också Paldanius debut och det känns faktiskt som att man alltid brukar slänga med någon debutant bland de nominerade. Årets nykomling skulle kunna vara Paldanius! Tror jag!
Jag vet allt det här av Annika Paldanius
Störst av allt av Malin Persson Giolito är årets kanske mesta bestseller bland de svenska titlarna. I undertiteln står det att boken är en rättegångsthriller och det är precis vad det är också. Persson Giolito lyckas skriva någonting både spännande och rörande om en ung tjej som är häktad för sin eventuella inblandning i en skolskjutning. Det är en nyskapande och läsvärd deckare och den har en spännande liten twist eftersom den utspelar sig bland människor i rikemansreservatet Djursholm. Kan en deckare få Augustpriset? Varför inte? Kerstin Ekman har ju belönats för sin deckare Händelser vid vatten. Störst av allt borde kunna kamma hem en nominering i alla fall.
Störst av allt av Malin Persson Giolito
Och nu tog det stopp på förslag från aktuella titlar som jag faktiskt har läst själv… 😉 Så jag fyller på med tre förslag på böcker som jag i alla fall har läst om på kultursidorna. 😉
Swede hollow av Ola Larsmo är en hyllad berättelse om svenskar som utvandrat till Amerika vid slutet på 1800-talet och som nu lever på botten, i slummen. Det här är ett stycke historia som jag aldrig har hört talas om förut och jag är faktiskt väldigt sugen på att läsa Larsmos roman för att lära mig mer. Det här känns som en bok som ligger rätt i tiden också. Med tanke på hur många som är på flykt och har svårt att ta sig in i samhället, menar jag.
Swede hollow av Ola Larsmo
En annan kritikerälskling är Eländet av Andrzej Tichý. Förlaget skriver:
”En cellist väntar på sina musikerkollegor vid Slussen i Malmö. Hans liv präglas för tillfället av stillhet, men ett plötsligt möte med en ung hemlös man får något att brista. Röster, minnen och bortglömda språk tränger fram i hans medvetande, tar över och förändrar slutligen allt. Eländet är en roman i ständig rörelse, ett ostoppbart flöde där nuet är delat i två lika omöjliga som ofrånkomliga samtidigheter. Andrzej Tichý skriver skoningslöst och vackert om fattigdom och våld, missbruk och broderskap.”
Det här låter som en jättesvår bok som flyger 5 meter över huvudet på mig. Men jag antar att minst en ”avancerad” roman borde finnas med bland de nominerade och just den här har funnits på diverse kritikertopplistor i veckor.
Eländet av Andrzej Tichý
Slutligen slänger jag in en hyfsat nyutkommen bok som har fått fina ord på kultursidorna här och där: Miira av Eija Hetekivi Olsson. Förlaget beskriver den såhär:
”Miira är född och uppvuxen i Göteborgsförorterna Gårdsten och Bergsjön. Hon kan äntligen lämna hemspråksklassen och den ofria grundskoletiden bakom sig och påbörja den fria grymmetiden. Plugga järnet på gymnasiet, bli proffs. I hjärnkirurgi. Flytta hemifrån, hetshångla när hon vill. Bli fri från trappstädarjobbet också. Men vägen är krokig, livet krulligt, och Miira får blåmärken av krockarna. Trots det vägrar hon att ge sig. Med en brinnande vildvilja slår hon sig fram genom hindren i ett hårt segregerat system.”
Och det är en bok som i alla fall jag är väldigt sugen på att läsa!
Maja har gått på gymnasiet i det privilegierade Djursholm, där överklassens ungar gör det som så många andra gymnasieelever gör som mest: slarvar med skolan, festar, ligger, testar droger. Fast i Djursholm gör de det naturligtvis med de friheter och den makt som pengar och status ger. Nu har dock allt ställts på ända. Maja är häktad och kämpar för att hålla sig flytande i det oerhört deprimerande mörker det innebär att hållas inlåst och isolerad. Det har skett en skolmassaker och Maja är misstänkt.
Man kan tänka sig att något så torrt som rättegångar och juridik kan bli riktigt dåligt i bokform, men Persson Giolito lyckas med precis det som undertiteln berättar: att få ihop en spännande thriller av rättegångsprocessen. Författaren har själv arbetat som advokat och när hon skriver om rättegången så känns det verkligen trovärdigt. Hon skildrar advokaternas arbete, ”skådespelet” som rättegången på sätt och vis är med all sin retorik och noga regisserade framlägganden, men framför allt tränger hon in i Maja och hennes situation. Genom att dra ut på händelseförloppet gör författaren det ovisst exakt hur Majas inblandning och motiv har sett ut och lämnar det öppet att döma eller sympatisera. Att samhället vill döma är uppenbart. Går det att känna sympatier med något så lätthatat som en överklasstjej? En rik, privilegierad? Fast kanske mest så lyckas Persson Giolito få fram att oavsett inblandning så är Majas ångest verklig och äkta.
Störst av allt är en både spännande, tankeväckande och annorlunda spänningsroman. Helt klart läsvärd! Jag kan särskilt rekommendera ljudboken, som är fint inlät av Lo Kauppi. Jag vet inte om jag tidigare har lyssnat på någon inläsning av henne, men jag hoppas att Kauppi tar sig an fler ljudböcker, för det här gör hon riktigt bra!
I korthet
Rekommenderas för: den som vill läsa en spännande, tankeväckande och annorlunda spänningsroman om en ung överklasstjej som ställs inför rätta anklagad för att ha utfört en skolmassaker.
Betyg: 4 lyxyachter av 5.
Störst av allt av Malin Persson Giolito
Om Malin Persson Giolito och Störst av allt
Malin Persson Giolito (född 1969) är en svensk advokat och författare. Som advokat har hon bland annat arbetat på Europeiska kommissionen i Bryssel, där hon fortfarande bor tillsammans med sin familj. Som författare debuterade hon 2008 med romanen Dubbla slag. Störst av allt är hennes senast utgivna bok. Malin Persson Giolito twittrar under @MalinPGiolito, instagrammar på malinperssongiolito, har en hemsida och finns på Facebook.
”De rikaste rika och de mest utsatta behöver sällan träffas. Utom i Djursholms allmänna gymnasium. Fem tonåringar, och en lärare som vill väl. Det slutar i katastrof. Nio månader senare ställs artonåriga Maja inför rätta.
”Jag vet inte hur jag ska orka lyssna. Men det är farligt att släppa på koncentrationen. För då kommer ljuden. Ljudet när de kom in i klassrummet och drog bort mig, ljudet när Sebastians skalle föll i golvet, det lät ihåligt. Det dånar i mig, så fort jag inte passar mig kommer det tillbaka. Jag pressar naglarna in i mina handflator, försöker ta mig därifrån. Men det hjälper inte. Min hjärna släpar alltid tillbaka mig till det där jävla klassrummet.”
Störst av allt är en stenhård rättegångsthriller, ett inkännande porträtt av en ung människa och en svidande vidräkning med ett samhälle som obönhörligt håller på att glida isär. Ett drama som väcker frågor om skuld och ansvar, straff och försoning.”
Här om veckan såg jag filmatiseringen av Miss Peregrines hem för besynnerliga barn. Vi läste boken i min bokcirkel, så hade det inte varit för den så hade jag förmodligen aldrig kommit på att läsa den. Ibland är det tur att bokcirkeln får en att vidga vyerna lite! 🙂 Jag tyckte faktiskt riktigt mycket om Miss Peregrines hem för besynnerliga barn. Kanske blev det ingen ny favoritbok, men ändå: det var en avkopplande och lagom spännande fantasybok och alla de foton som boken är illustrerad med är en kul krydda.
Filmen då? Ja, den var faktiskt också riktigt lyckad! Det är Tim Burton som har regisserat och för den som har sett hans tidigare filmer så kommer estetiken definitivt att kännas igen. Fast på ett bra sätt. Faktum är att det känns svårt att hitta en lämpligare bok för Burton att sätta tänderna i än just Miss Peregrines hem för besynnerliga barn. Han har en förkärlek för berättelser om udda och rent av skrämmande karaktärer och tycker om att krydda i grunden väldigt varma berättelser med skräck. Allt passar perfekt in på Ransom Riggs bok. Och ja, det blir riktigt bra. I slutet har Burton dock låtit fantasin sväva iväg och det kan man tycka lite vad man vill om, antar jag…
Här om veckan var jag förresten på ytterligare en aktivitet kopplat till bokcirkeln. Då var jag nämligen på en författarsamtal med Susanna Alakoski. Som ni kanske vet så bor jag i Umeå och här finns det ett väldigt mysigt bokcafé, Bokcafé Pilgatan, som brukar anordna författarsamtal och uppläsningar av olika slag. Under 4 års tid var jag och min sambo särbos och han bodde då precis mitt emot detta bokcafé. Det är egentligen helt sjukt att jag inte har kommit dit oftare! För jag har verkligen inte varit en frekvent gäst… Men nu blev det alltså av! Och Susanna Alakoski hör ju faktiskt till en av mina favoritförfattare, så jag blev ju nästan lite star strucked… 🙂 Temat för kvällen var våld mot kvinnor – mycket intressant och tankeväckande! Och ja, jag borde gå till Pilgatan oftare..!
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
