På måndag den 28/11 går Augustgalan av stapeln och då kommer vinnarna av årets Augustpris att belönas. Just nu har jag som projekt att läsa några av de sex titlar som har nominerats i kategorin Årets svenska skönlitteratur och De polyglotta älskarna av Lina Wolff hör alltså dit.
I boken vävs tre berättelser ihop på ett snitsigt sätt. I bokens första tredjedel få läsaren träffa Ellinor, som reser till Stockholm för att träffa en man som hon har fått kontakt med via en dejtingsida. Mannen är kulturkritiker och väl hos honom får hon förtroendet att kika på det som just nu upptar det mesta av hans engagemang: manuskriptet till boken De polyglotta älskarna.
I bokens andra del står författaren till manuskriptet i fokus: Max lever i ett dött förhållande där han och frun, som han uppfattar som en supertråkig byråkrat, i princip lever helt parallella liv, förutom det att hon faktiskt stöttar honom i hans skrivande. Hans nuvarande projekt är en liten Hjalmar Söderbergsk bok med Stockholmsberättelser. Frun har för kanske första gången missbedömt potentialen i hans uppslag; det här är inget nyskapande projekt som kan leda någon vart. Däremot leder projektet honom på promenader i staden och en ödesdiger dag går han in på World Trade Center och träffar en receptionist som kommer att förändra livet för honom.
I bokens tredje del är det en av personerna i berättelsen De polyglotta älskarna som är berättarröst. Hon heter Lucrezia och har vuxit upp i en extremt förmögen familj. Som dotterdotter till en markisinna har hon alltid haft rikedom och överflöd omkring sig, men nu har händelser inträffat som har gjort att familjen plötsligt står på ruinens brant.
Det är tjusigt ihopvävt och trots att Wolff skriver med ett virvlande språk och stundtals använder sig av lååånga stycken, så är det faktiskt en förvånansvärt lättläst bok. Det är ett fint flöde i texten och det var verkligen lätt att sugas in i berättelsen. Jag ville bara läsa, läsa, läsa och förstå hur de olika händelserna och personera i boken hänger ihop.
Samtidigt måste jag erkänna att boken inte till fullo föll just mig i smaken. Även om jag inser att det är en ambitiös och välskriven bok så måste jag helt enkelt erkänna att det här inte är min typ av berättelse. Framför allt finns det någonting lite smutsigt och rått över den som jag inte kommer överens med. Boken första del, den om Ellinor, leder mina tankar till den äckligaste boken jag vet: Hummelhonung av Torgny Lindgren. I Hummelhonung flyttar en kvinna helt slumpartat in hos en motbjudande man och blir kvar hos honom: hon tvättar, fixar & donar, runkar av honom, slickar i sig vätska från bölder och bla, bla, bla. De polyglotta älskarna är inte alls på samma nivå, men att jag ändå fick Hummelhonungvibbar gjorde att jag blev lite avigt inställd. Varför är Ellinor ens hos den här kritikern som är så vidrig och äcklig? Jag förstår att det är en berättelse och att man inte ska haka upp sig på logiska luckor, eller vad man ska säga, men jag kan inte släppa det. Det här är en sådan knäpp bok att den kräver att läsaren släpper kontrollen och köper allt rakt av utan att ifrågasätta. Jag kunde inte göra det.
Att boken på många sätt är så maximalt konstig gör också att jag känner mig lite dum under läsningens gång. När de mest konstiga scener utspelar sig och de mest oväntade replikskiftningar sker så förstår jag att det ska symbolisera något, men som vanligt så orkar jag faktiskt inte gräva djupare. Jag gillar helt enkelt inte den typen av böcker. I den bemärkelsen påminner De polyglotta älskarna mig om Richard FordsKanada, som jag inte heller förstod. Även den boken innehöll en hel del episoder som är så skruvade att de helt enkelt måste betyda någonting väldigt genomtänkt och djupt – som vi vanliga dödliga inte orkar förstå.
Så nej, det här är inte min typ av bok. Och ändå, ja, faktiskt, så plöjde jag den snabbt och jag kommer nog, trots allt, att minnas den. Det är en annorlunda bok och jag kan mycket väl förstå att den har blivit omtyckt bland läsare och kritiker och att den nu hör till en av de titlarna som är aktuella för Augustpriset. Men personligen hejar jag inte på det här…
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en annorlunda och riktigt knäpp roman där tre säregna levnadsöden vävs ihop på ett intrikat sätt.
Betyg: 3 hus vid havet av 5.
Citerat ur De polyglotta älskarna
”För att hitta den rätte hade jag aldrig trott att nätet skulle vara min grej. Jag tyckte att det fanns något marknadsmässigt över det, dessutom hade jag aldrig skrivit en kontaktannons, eller något annat heller för den delen, och visse inte hur man sålde sig i skrift. Mina pojkvänner hade alltid varit helt vanliga killar från min by. Den första hette till exempel ”Jonny” och det var inget särskilt med honom alls, i alla fall inte på ytan och i alla fall inte innan man fattade att han var sjuk i huvudet på riktigt. Vi gick i samma klass och det började med att han sa:
– Finns det något du alltid drömt att en man gjorde för dig?
Jag antar att han hört någon säga så på film och att han redan då på fullt allvar faktiskt ansåg sig vara en man. Och jag antar också att han förväntade sig ett helt annat svar än det han fick. Något i stil med att ”ja, jag har alltid önskat mig en man som är kapabel att få mig att förlora fatningen i sängen”. Eller något konkret önskemål som skulle hjälpa honom på vägen. Men istället sa jag:
– Jag har alltid velat att någon skulle lära mig att slåss.”
De polyglotta älskarna av Lina Wolff
Om Lina Wolff och om De polyglotta älskarna
Lina Wolff (född 1973) är en prisbelönt svensk författare som också har varit bosatt i Spanien. Hon debuterade 2009 med novellsamlingen Många människor dör som du. Hennes senaste roman är De polyglotta älskarna, för vilken har har tilldelats Svenska dagbladets litteraturpris.
”Max Lamas drömmer om en älskarinna som talar alla hans språk. Sökandet tar honom från Stockholm till Italien, där han lär känna en markisinna som står på ruinens brant. Ellinor kommer från en by i Skåne. En dag sätter hon in en kontaktannons: Jag är trettiosex år gammal och söker en öm, men inte alltför öm, man. Och Lucrezia bevittnar hur hennes mormor går under i sitt avfolkade palats.
I denna vindlande romanväv står mannens blick på kvinnan i centrum – men också förförelsen och förödmjukelsen, älskarnas hjärtskärande tillstånd, och drömmen om förståelse. ”
Jag älskar fina anteckningsböcker! I och för sig är jag också en väldigt uppkopplad människa och sköter mina flesta anteckningar i diverse appar, molntjänster och datorprogram (OneNote är en stor favorit) och då kan man kanske tänka att det här med anteckningsböcker har spelat ut sin roll. Men nej! Jag vill fortfarande ha fina anteckningsböcker! Jag brukar nämligen skriva dagbok i dem. Här är några av de som jag skriver i eller kommer att börja skriva i snart!
Anteckningsböcker
Men om jag skulle behöva fler så skulle jag gärna vilja ha några fina med Josef Frank-motiv. I somras hade Millesgården en utställning med fokus på Josef Franks lite sådär halvokända akvareller. Nu har Akademibokhandeln börjar sälja t.ex. anteckningsböcker med motiv från den här utställningen. Det här är alltså inget reklaminlägg, det råkar bara vara så att de här grejerna säljs exklusivt just där. Tyvärr hittade jag ingen bild på själva anteckningsböckerna, men det är samma mönster som på framsidan till den bok som kom ut i samband med utställningen på Millesgården.
De okända akvarellerna av Josef Frank
En annan käck anteckningsbok (med en heeelt annan stil, må jag säga) är den här fina anteckningsboken som är lite förklädd till en retro Kitty-bok. Den här typen av lite lagom nostalgiska prylar går verkligen hem hos mig. Den här och flera andra gavs ut av bokförlaget B. Wahlströms i samband med att de firade 100 år för två år sedan.
I somras/höstas bloggade jag om böcker att se fram emot den här andra halvan av året. Dock missade jag en del, såklart. Bland annat missade jag att Modernista har gett ut en himla fin bok om Astrid Lindgren. Astrid Lindgrens böcker har nära nog klassikerstatus och därmed är hon såklart en odödlig författare som är ständigt aktuell. Med det sagt så kan man väl ändå våga påstå att hon har fått extra mycket uppmärksamhet de senaste åren, bland annat som huvudperson en mycket fin dokumentär, som har gått på SVT i flera delar, och med en utgivning av hennes Krigsdagböcker, som inte tidigare har funnits publicerade. Med den här boken presenteras Astrid Lindgren och hennes liv till barn och unga i en vackert illustrerad bok. Den blir man ju sugen på att bläddra i!
Astrid Lindgren av Agnes-Margrethe Bjorvand och Lisa Aisato
Apropå att bläddra i så har jag sett att Max Ström, ett förlag som brukar vara väldigt duktiga på att ge ut vackra (foto)böcker har gett ut en bok om Dag Hammarskjöld. Här om året gav de ut en liknande bok om Olof Palme, vilket jag också bloggade om. Jag gillar att de berättar om stora politiker med den här typen av böcker. Det kan för min del kännas tungt och segt att läsa om politiker; det är någonting med själva ordet politik som känns lite dammigt. 😉 Men sådana här böcker sänker tröskeln må jag säga! Boken om Dag Hammarskjöld är en biografi som är rikligt illustrerad, så det är ingen fotobok på samma sätt som t.ex. Palme-boken, men den ser onekligen fin ut och bara det att det finns foton kan ju verkligen addera något.
Dag Hammarskjöld: Att bära världen av Henrik Berggren
Ja, det var två böcker som har kommit ut nu under hösten och som jag gärna skulle läsa! De andra höst-böckerna har jag bloggat om här (I, II, III). En av de författare och böcker som jag nämner i dessa inlägg är Sandra Beijer och hennes nya roman Allt som blir kvar. Som ett bonustips för er som har missat å kan jag tipsa om att en av hennes noveller finns att läsa på hennes blogg! Novellen Det händer nu publicerades tidigare i en norsk antologi, men kan nu också läsas på svenska på Sandra Beijers blogg.
Jag tänkte att det kunde vara dags att inspireras av ”throwback thursday” och dyka ner i arkivet. Vad gjorde jag den här dagen år 2012 egentligen? Ja, bland annat postade jag ett blogginlägg om En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie. Jag brukar ha ett visst motstånd till att läsa tjocka böcker och det här är alltså en riktig tegelsten. Men jag minns verkligen än idag vilket himla flyt det var i läsningen! En så otroligt fängslande bok! I En halv gul sol skriver Adichie om några livsöden under inbördeskriget i Nigeria och det är verkligen en mångbottnad och välskriven bok. Har du inte läst, gör det! Och är du som jag lite tveksam till tegelstenar, ge den en chans ändå!
För ungefär ett år sedan bloggade jag om ett gäng hyllvärmare som funnits länge hemma hos mig utan att bli lästa. Jag måste poängtera att jag har en lång, lång lista över böcker som jag är nyfiken på och jag har liksom inte för vana att samla på mig böcker som jag inte vill läsa. Det är bara det att flödet av nya böcker är tämligen konstant, så den där listan fylls ju bara på… Och detsamma gäller hyllorna. Att en bok har stått länge och värmt mina bokhyllor betyder med andra ord ingenting speciellt. Just den boken har bara… eh… inte blivit läst ännu.
I alla fall! I mitt tidigare inlägg så bloggade jag om Strändernas svall och Hon älskade, som jag dessutom hade lånat på bibblan (år 2009). Och nu kan jag stolt meddela att jag har läst båda två! Och att jag har lämnat tillbaka dem! Strändernas svall smög jag ner i bokinkastet (eftersom biblioteket var stängt), men Hon älskade fick jag lämna tillbaka över disk. Biblioteket har ju liksom hunnit byta system för sina böcker sedan jag lånade de här böckerna en gång i tiden och Hon älskade behövde således märkas med en tagg för att kunna stoppas in i återlämningsautomaten… Och ja, jag fick frågan om jag har haft den länge…
Strändernas svall och Hon älskade
Andra gamla hyllvärmare i mitt gamla inlägg är Yarden, Middlesex och Lasermannen. Lasermannen är ju förresten lite nyaktuell nu, eller vad man ska säga, eftersom författaren, Gellert Tamas, är aktuell med något som är lite av en uppföljare, Det svenska hatet. I samband med det har Lasermannen kommit i nyutgåva. Jag har inte hunnit läsa vare sig Yarden, Middlesex eller Lasermannen det här året, så om jag även i år ska lista fem ”hopplösa hyllvärmare” så får de stå kvar. Samtidigt borde jag väl fylla på med två nya:
L’occupation är en liten bok på franska. Jag har pluggat franska en gång i tiden och på den tiden brukade jag också köpa böcker på franska lite nu och då. Jag hade en tanke om att hålla igång franskan på det sättet. Just nu känns det dock vääääldigt avlägset att läsa böcker på ett språk som jag behärskar så dåligt som franska! Det känns som ett helt annat liv när jag köpte sådant här… Och det var det ju också! L’occupation köpte jag 2010 (och att jag vet detta kan jag tacka bloggen för! 😉 ). I alla fall; det är klart att jag kommer att läsa L’occupation förr eller senare. Och när jag har gjort det så är mitt förråd med olästa böcker på franska tomt och således kanske, kanske jag kan klicka hem den lilla boken Billie? Den har ju så söt framsida!
Vad mer har jag oläst? Ja, herregud, Den felande länken fick jag i recensionsexemplar 2012, på den tiden då jag fortfarande tog emot sådana lite nu och då och på allvar trodde att jag skulle ha tid att läsa. Det har jag ju uppenbarligen inte. Den här boken är del tre i en trilogi och jag har naturligtvis inga skarpa minnen av de två tidigare böckerna i serien (Vredens tid, Nirvanaprojektet). Jag har ju dessutom blivit så jävla pretto på sistone 🙁 att jag inte riktigt kan med deckare… Det känns därför högst oklart om jag någonsin kommer att läsa Den felande länken. Nu när jag skriver det så blir jag dock sugen på att ge den en chans.
Jag har fått några av de titlar som har nominerats till Augustpriset i år. I kategorin Årets svenska skönlitteratur är följande titlar nominerade: Aftonland av Therese Bohman, djupa kärlek ingen av Ann Jäderlund, Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård, En dramatikers dagbok 20132015 av Lars Norén, Eländet av Andrzej Tichý och de Polyglotta älskarna av Lina Wolff (de nominerade i alla kategorier kan du hitta på Augustprisets hemsida).
Jag fick önska böcker och med tanke på min lästakt så bad jag inte direkt om En dramatikers dagbok 20132015 med sina 1600 sidor… 😉 Jag är ju också generellt sett mycket mer intresserad av korta, tighta berättelser. Sådan tur då att jag fick hem några andra titlar istället, bland annat Aftonland med sina 229 perfekt avvägda sidor. 🙂 Boken kretsar kring Karolina, som är professor i konstvetenskap och som nyligen har separerat. Nu har hon installerat sig i en liten lägenhet, fylld med böcker, och med tanke på den vändpunkt som hon har hamnat i så finns det kanske anledning att fundera över livet och vad det har blivit av detta. I Aftonland snuddar Bohman vid teman som klassresor och den distans det kan skapa att bli akademiker när man kommer från en enklare bakgrund . Vad är det värt att lämna ursprunget bakom sig? Och vad ger man själv vidare här i världen när man som Karolina dessutom har valt att inte skaffa barn?
Aftonland av Therese Bohman
Boken är sprängfylld av fint formulerade tänkvärdheter och Bohman lyckas verkligen med att fånga vemodet och att få sorgen att bryta igenom. Det är en oerhört fint komponerad roman med många lager.
Ur Aftonland av Therese Bohman
Men det kanske bästa med den är något så oväntat som humorn. Med oväntat menar jag att det är en bok med viss tyngd och med sorgliga stråk och jag hade faktiskt inte väntat mig att en bok med sådana teman också skulle vara rolig. Roligt är det i alla fall! I sitt jobb handleder Karolina en doktorand, som Karolina misstänker för att ha spenderat en längre tid i Berlin utan att ha skrivit en rad. Doktoranden hävdar däremot att han har ett verkligt scoop på gång och när han också berättar för Karolina om vad det handlar om så rycks hon med. Boken följer Karolina i arbetet och för mig, som också är forskare, gav boken faktiskt en del igenkänningshumor. De där gubbarna som tar sig själva och sin forskning på rörande stort allvar… Ah. Jag tyckte att de här delarna av boken var sjukt roliga, faktiskt.
Ur Aftonland av Therese Bohman
En annan oerhört fin och på sätt och vis rolig sak med den här boken är att Karolina är en sådan sammansatt person. Författaren låter henne både vara smart och samtidigt fatta dåliga beslut och Karolina får både ha mindre smickrande sidor och vara en person som man vill krama om. Karolina blir både levande och mänsklig och jag älskade verkligen att få läsa om henne och följa henne i den här livssituationen.
Ur Aftonland av Therese Bohman
I mitt tycke har Aftonland allt som en riktigt bra roman bör ha. Utan att ha hunnit läst de andra nominerade står det för mig självklart redan nu: det här bör bli årets Augustprisvinnare, så bra är den!
Ibland undrar jag vem som läser bokbloggar. Det är inte självklart för mig. Jag gör ju det, men jag är ju också bokbloggare själv. Det känns många gånger som att bokbloggare är en egen liten grupp som sysslar med något internt, typ twittrar bara med varandra på Twitter, kommenterar på varandras bloggar och gillar varandras bilder på Instagram.
Ibland känns den där världen väldigt liten, t.ex. när många små bloggare erbjuds att läsa samma bok och recensera den ett visst datum (även tidningar har recensionsdatum). Jag vet inte om läsare som själva inte har en bokblogg märker av det, men jag som bokbloggare noterar ju när en sådan bok har skickats ut. Plötsligt står det om en och samma bok överallt. För mig, som följer många bokbloggare och i många olika kanaler så blir det lätt lite tjatigt.
Jag menar inte det här som kritik mot någon eller något särskilt. Jag konstaterar bara att det är så. Att plötsligt skriver alla om Stoner, om Odinsbarn, om Djupa ro, om någon annan bok som har åkt iväg i något utskick.
Fast egentligen kunde man som läsare lika gärna läsa om just de där böckerna i en tidning, t.ex. en morgontidning eller ett livsstilsmagasin. Det är samma böcker som roterar överallt – i tidningar, i poddar, på tv och i bloggar. Grejen med bloggar skulle kunna vara något helt annat än att skriva om de vanliga och aktuella böckerna som det tjatas om på alla håll och kanter. Vi är ju cirka ingen som faktiskt tjänar pengar på det vi gör och med det kommer också friheten att göra precis som man vill, skriva om precis vad man vill. Det tycker jag personligen är skönt.
Sådant man älskar som bokbloggare 🙂
Nu menar jag inte det här som något slags fånigt skrytinlägg eller något. Jag kände bara för att blogga om detta. I en tid när det ofta pratas om ”bloggens död” och liknande så borde en bloggare också fundera någon gång på vad en blogg egentligen är och varför, vilken nisch en bokblogg faktiskt kan utgöra. Personligen har jag bloggen som en plats där jag kan skriva helt kravlöst om sådant som faller mig in. Det är en kul hobby och jag har lärt känna många genom den. Jag varken undviker eller kastar mig över böckerna som det bloggas om överallt, men jag brukar i alla fall vara väldigt restriktiv med att ta emot recensionsexemplar. Om jag hela tiden läste och skrev om de böcker som förlag och PR-firmor föreslår för mig så skulle jag aldrig ha tid att läsa de gamla guldkornen som jag går till bibblan och lånar idag. Tänk vad mycket böcker det finns! Och hur många det är som faktiskt inte kom ut precis nyss.
Det var inte jättelänge sedan som jag tipsade om bokpoddar som jag gillar. Dock blev den listan i princip omedelbart lite inaktuell, för jag missade ju faktiskt några poddar som jag brukar lyssna på. Så här kommer tre bonustips!
Augustpodden har återuppstått! Hittills har jag lyssnat på försnack inför presentationen av årets nominerade, men det poppar upp nya avsnitt lite nu och då nu inför prisutdelningen som är i slutet av november. Jag är ju ytterst förtjust i Augustpriset och ser med spänning fram emot prisutdelningen (som jag tänker följa via webbsändning). Jag hejar på Therese Bohman!
Är man förtjust i Therese Bohmans böcker så är hon intervjuad på rätt många ställen, såklart, men bland annat så dyker hon upp i ett gammalt avsnitt av podden Text+1. Jag avprenumererade den här podcasten för ett tag sedan eftersom att jag trodde att den var nedlagd, men det var dumt gjort! För det har fyllts på med ett gäng nya avsnitt nu i höst. I Text+1 samtalar Mats Almegård med författare om skrivande (och något bonusämne, d.v.s. ”+1”). Det är en jättehärlig podd att lyssna på faktiskt. Den är lugn och seriös och författarna får prata till punkt.
Slutligen har jag precis börjat lyssna på ny bokpodd, Bokpodden machete, där Sanna & Sanna, pratar ”vitt och brett om allt och inget i böckernas värld” – allt från varför man ska plugga litteraturhistoria till tips på dystopier.
Ja, och just det, Ordfront förlag har en podcast med författarintervjuer. Ordfronten heter den. Och den kan också vara kul att lyssna på, särskilt om man har läst någon av deras aktuella böcker.
Liv Strömquist börjar mer och mer ikläda sig rollen som folkbildare. I sitt förra seriealbum, Kunskapens frukt, bestämde hon sig för att diskutera ”det kvinnliga könsorganet”, ett ämne som det pratas så lite om att människor i allmänhet inte ens tycks känna till att detta organ också har yttre delar. Nu tar hon med Uppgång & fall sig an ett helt annat ämne: pengar, makt och klass. Makt och klass kanske vi alla reflekterar kring nu och då, men vad vet vanliga svenssons om finansvärlden egentligen? Strömquist har med det här seriealbumet en uttalad ambition att plocka fram finansvärlden i ljuset och peka på problem kopplat till pengar, makt och extrem rikedom och det tror jag är välbehövligt.
Strömquist brukar inte bara slänga ur sig åsikter utan brukar tvärtom vara mån om att hänvisa till källor. I det här albumet kan jag tycka att det är ovanligt tunt med källhänvisningar, men låt gå, det här är ändå en tankeväckande och intressant bok – och så är den rolig, naturligtvis. Strömquist formulerar sig pricksäkert och snärtigt och tillsammans med bilderna så blir det ofta svårt att hålla sig för skratt, även om skrattet emellanåt fastnar i halsen. Det finns otroligt mycket kring pengar och rikedom som är så tragiskt att man vill gråta! Varför handlar vårt samhälle så mycket om att konsumera när vi liksom inte har en planet med oändliga resurser? Varför äger 1 % av jordens befolkning lika mycket som alla andra tillsammans?
Uppgång och fall är en upplysande bok som inte bara roar utan faktiskt också inspirerar. Det är inte bara en bok med en massa floskler och fakta som jag och de flesta andra redan vet. Strömquist vågar till exempel ägna en stor del av boken åt att kritisera vänstern och deras handlingsförlamning. Det är nog det som jag upplever som så uppfriskande och inspirerande. Strömquist skriver inte bara sådant som jag och likasinnade kan sitta och nicka och skratta åt, på ett bakvänt sätt peppar hon också till att göra någon slags förändring.
Jag tror inte att jag tycker riktigt lika mycket om Uppgång och fall som jag tycker om flera av Strömquists tidigare album. Det finns någonting lite hastigt över en del av serierna, som om hon inte riktigt har fått ihop slutet på dem. Det här är dock hennes kanske viktigaste bok som hon har skrivit hittills. Den väcker verkligen tankar och jag hoppas att den öppnar för många diskussioner kring pengar och makt runt om i Sverige. Med tanke på kopplingen till konsumtion och klimat så är pengar och makt helt klart en av våra ödesfrågor här på jorden. Varför diskuterar och ifrågasätter vi inte oftare hur vårt samhället ser ut?
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill läsa någonting roande och oroande om makt, pengar och klass.
Betyg: 5 vovvar som skjutsas runt i ett jetplan av 5.
Uppgång & fall av Liv Strömquist
Om Liv Strömquist och om Uppgång & fall
Liv Strömquist (född 1978) är en svensk serietecknare och (podd)radiopersonlighet. I radio har hon hörts i t.ex. P3:s Tankesmedjan och hon medverkar både i podcasten En varg söker sin pod och Lilla drevet. Som serieskapare slog hon igenom 2005 med albumet Hundra procent fett och sedan dess har hon gett ut en rad hyllade seriealbum. Flera av dem har tolkats på scenen. Liv Strömquist har en hemsida.
”Varför tar ingen tag i det globala problemet med extrem rikedom? Varför söker vi mindfulness i österländska läror när vårt västerländska kapitalistiska system är så totalt historiskt överlägset när det gäller att leva i nuet? Varför kände Chris O’Neill omedelbart något alldeles särskilt för prinsessan Madeleine? Varför avskyr Annie Lööf Robin Hood? Och varför går det så jävla dåligt för vänstern? Uppgång och fall handlar om kapitalism, klass och fördelningen av pengar.
Äntligen är Liv Strömquist tillbaka med ett seriealbum fullspäckat med fakta, tankeväckande formuleringar och en oerhörd humor. Med Uppgång och fall visar Liv Strömquist återigen upp sin mästargren: skarpsinnig samhällskritik och komisk timing.”
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
