Jag vill veta var stockrosorna kommer ifrån är en novell som utspelar sig vid Sveriges sydspets. Det är sommar och två unga människor träffas. Den ena är i Smygehuk för att ta avsked från en döende mormor. Den andra är på semester. När de möts har den ena av dem en stark längtan efter närhet och den andra låter sig svepas med.
På 25 sidor lyckas Svensson fånga precis den där vemodiga och samtidigt darrande och förhoppningsfulla känslan som jag tänker mig att många i ca åldern 15-17 år drabbas av på sommaren. Känslan av att det är en sommar framför en, en sommar där allt ska hända, allt ska vända, allt ska bli annorlunda till den hägrande hösten. Det är en liten novell, full av bultande tonårslängtan och tonårsångest, en bländande fint formulerad berättelse om sökande efter närhet och att kasta sig mellan olika känslor.
Jag tycker den här novellen var riktigt bra och jag är väldigt sugen på att läsa mer av Amanda Svensson. Tur för mig att jag har en av hennes romaner väntandes i läsplattan!
I dagens nostalgitorsdag plockar jag upp Norwegian wood. Det var den första bok jag läste av den japanske författaren Haruki Murakami. Såhär i efterhand förstår jag att det kanske är den av hans böcker som sticker ut mest i hans författarskap. Den är mycket mer ”här och nu” än hans andra böcker, som ofta innehåller en hel del övernaturligt och fantasifullt.
Jag tycker hur som helst att Norwegian är en fantastisk liten bok. Den kretsar kring Toru, en ung man som slits mellan två kärlekar: den psykiskt sjuke Naoko och den livliga Midori. Språket är fantastiskt och avskalat. Jag vet inte alls om det är översättningen som gör det, eller om det är så han skriver, men det finns också en detaljrikedom i språket som gör att det nästan känns onaturligt. Onaturligt, fast ändå perfekt. Jag kan inte förklara riktigt vad jag menar, men jag älskar Murakamis språk. Fast hans andra böcker är alltså lite mer knasiga än Norwegian wood. Men bra på sitt sätt!
Jag tänkte bara påminna om att SVT:s litteraturmagasin, Babel, har dragit igång igen! Jag har inte hunnit se ännu, men jag ska såklart titta ikapp på SVT Play. Jag är inte så bra på att hänga med i vad som går på TV, för jag sitter hellre vid datorn eller läser böcker när jag är hemma och slappar, men just Babel brukar jag följa. Precis som i de senaste säsongerna så kommer man bjuda på en följetong och det ryktas att säsongens kommer att handla om Sigge Eklunds favoritböcker.
Två författare åker till Västerbotten för att gå i konstnären Klingsors fotspår och skriva hans biografi.
Klingsors konstnärskap börjar när han hittar ett vint glas i skogen. Det är som att det har formats av den snedhuggna stubben och fått ett liv och nu vill Klingsor skildra livet, livet i tingen. Han målar stilleben efter stilleben i olja och han utbildar sig genom en brevkurs. Varje stilleben föreställer de ting han har omkring sig, vanliga bruksföremål. Brevkursen kommer att leda honom till kärleken, men hans konstnärliga utveckling kommer att stå och stampa. En utställning i Avaträsk blir det, men inte så mycket mer. Behövs det mer? Lindgren skriver om en konstnär som verkar ha ro och verkar ha sin egen mening i sitt skapande. Och det är ju otroligt fint.
Det är inte helt lätt att skriva om den här boken. Den är inte speciellt lång och på något sätt är det själva berättandet som är det mest fascinerande och inte berättelsen i sig. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är som är så härligt med den här boken, men det är sannerligen en fin bok. Den är både rolig, varm och tänkvärd och Lindgren lyckas verkligen säga något intressant om skapandet och betraktandet, samtidigt som han skildrar Västerbotten och den där stereotypa bilden av människorna som bor i det norrländska inlandet och deras blygsamhet. Är det ens möjligt att måla något från Västerbotten? Klingsor får rådet att lämna sin hemby, men å andra sidan är det just en av hans målningar med ett annorlunda motiv som blir hans mest misslyckade.
Jag blev glad av den här boken! Den är så fint berättad också, genom författarna som ställer frågor, försöker hitta svar, försöker förmedla vad det det här konstnärskapet består av. Jag kan särskilt rekommendera att lyssna på ljudboken, som är uppläst av författaren själv. Det förhöjer verkligen upplevelsen att få lyssna till Torgny Lindgren!
När Les gens du Balto, eller Sista beställningen på Balto, som den heter på svenska, tar sin början ligger den osympatiske barägaren Joël i sitt eget blod, mördad i sin bar i en fattig parisisk förort. I de följande kapitlen berättar barens stammisar om sina förehavande under mordkvällen. Från de olika perspektiven, och via en del lögner, målas det upp vad som egentligen hände. Som vanligt är det berättat med Guènes humor och dialogen innehåller rejält med slang och talspråk, som hjälper till att måla upp de här människorna. Det är sparsmakat med personbeskrivningar, men hon lyckas ändå porträttera dem väldigt tydligt genom dialogen. Det tycker jag är fint!
Sedan kan jag ju erkänna att min franska är begränsad, så mycket nyanser i språket och säkert ett och annat ur själva berättelsen, har förmodligen gått över huvudet. Jag tycker ändå att det var en trevlig läsning. Jag har läst flera av Guènes tidigare romaner och tycker verkligen om hennes humor och jag gillar att hon väljer att skriva utifrån människor som lever lite i marginalen.
Boken finns utgiven på svenska av Norstedts och du kan hitta den hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är Bookbirds och SvD.
Det här är del två i Rikard Amberlins deckare Niemeyerfaktorn. Eva är en svensk stjärnarkitekt som fått i uppdrag att bygga en spektakulär arena i Brasilien. En viktig del i konceptet är solpaneler, byggda av ett innovativt, nytt material. Projektet visar sig dock stöta på motstånd och hon hamnar i en härva av korruption, våld och narkotika.
Det märks att författaren har en koppling till Brasilien och gärna vill berätta om detta land ur många olika synvinklar; ursprungsbefolkningen, karnevalen, Amazonas… Det är en för mig ovan miljö. Jag har knappt läst något som utspelar sig i Sydamerika över huvud taget (!). Dock tycker jag att det blir lite splittrat och rörigt. Författaren vill få in lite väl mycket i berättelsen, tycker jag, och även om språket flyter på bra och det är en annorlunda och aktuell deckare, så hade jag ändå lite svårt att hålla fokus under läsningen. Hade gärna sett lite mer avgränsning i ämnena och lite mer fördjupning i huvudpersonerna istället.
I dagens Nostalgitorsdag plockar jag fram en bok jag läste när jag gick på högstadiet: Spökbarnen. Jag blev verkligen gripen av den när jag läste den som 14-åring. Handlingen kretsar kring en udda kvinna, som pysslar om ett antal dockor som om de vore hennes ”barn”. Omgivningen skräms och vill få bort henne från stan. Det är en fin bok om människors rädsla för allt som är annorlunda.
Citymorden inleds med att passagerarna i en tunnelbanevagn blir rånade av ett maskerat gäng. Rånarna går brutalt fram. Två män blir skjutna och tåget lämnas i full fart utan förare. Bytet är dock blygsamt. Polisen blir också lite ställda av att analysera filmerna från övervakningskameran. Är det ett gäng tjejer som brutalt skjuter ner och rånar passagerarna i tunnelbanevagnen? Något i kroppsformen och rörelsemönstret antyder att det kan vara så. Parallellt med utredningsarbetet får läsaren följa de tjejer som faktiskt ligger bakom det grova rånet – och en del kommande våldshandlingar som väntar. Vad är de ute efter? Motivet rullas upp under berättelsens gång.
Det är spännande och jag uppskattar det som jag själv, märkligt nog, upplever som extremt nyskapande: att kvinnor begår grova brott. Inte för att jag applåderar grova brott eller för att jag har missat att statistiken tydligt pekar ut att det i det verkliga livet främst är män som begår grova brott, men ändå. Det är något speciellt med att kvinnor får spela rollerna som helt galna och brutala och skräckinjagande. Jag vet inte om jag någonsin har läst någon sådan bok förut? Kanske har jag i och för sig läst en och annan deckare där det mot slutet dyker upp som gubben i lådan att någon galen kvinna ligger bakom någon slags våldshandling, men aldrig har jag väl läst en bok där det verkligen är centralt i boken att brottslingarna är ett tjejgäng. I litteraturen upplever jag att tjejer allt som oftast är söta, snälla, känslosamma och mjuka. I vissa fall och i vissa genres är de Lisbeth Salander-typer: tuffa, coola, smarta. Men aldrig beskrivs de väl som sjuka i huvudet och våldsamma och råa? Det är för mig helt nytt.
Jag tycker det höjer boken, faktiskt, att det är tjejer som har de här rollerna. Sedan kan jag sucka lite över storyn, som jag tycker är i det knäppaste laget, och jag vet heller inte riktigt vad några av sidohistorierna egentligen tillför. Men ändå. Det här är en både spännande och underhållande deckare, som faktiskt sticker ut från det mesta i genren.
Jag läste i DN att det troligen inte blir någon fortsatt filmatisering av Engelsforstrilogin. Den första delen, Cirkeln, hade ju premiär för några veckor sedan och jag såg den under premiärhelgen och tyckte den var riktigt bra: kanske inte det bästa jag sett (och då ska ni vet att jag ser betydligt fler filmer än jag läser böcker… 😉 ), men absolut en kvalitativ film och en film som verkligen gör boken rättvisa!
Man hade hoppats på omkring 400 000 sålda biljetter, men hittills har det bara gått runt 80 000 och då går det liksom inte att fortsätta…
Tråkigt tycker jag! Jag hade gärna sett en fortsättning. Böckerna är ju underbara skildringar av tonårslivet och också väldigt bra fantasyböcker. Jag älskar greppet att förlägga handlingen till en bruksort. Den typen av miljöer och den vinkeln finns inte någon annanstans, vad jag vet. Annars är ju bioduken full av dyrbara filmsatsningar med en massa specialeffekter och ointressanta dussinstorys. Det är trist att något som är lite nytt har så svårt att nå ut och det är djupt tragiskt att svenska filmer har så dålig status. För jo, jag tror faktiskt att faktumet att boken och filmen är svensk gör att många väljer bort den direkt.
Andra filmatiseringar går desto bättre. Jag ryser lite av tanken på att folk vallfärdar för att se Femtio nyanser, som ju också går på bio just nu…
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
