För ett tag sedan skrev jag om Brombergs fina, guldiga utgåva av Pär Lagerkvists samlade dikter. Tydligen var det en del i en serie nyutgåvor. Senast på tur är Dvärgen. Alla är verkligen kanonfina! Jag har helt missat Pär Lagerkvist, men de här gör mig helt klart mer sugen på dessa klassiker!
Tänkte bara tipsa om att Modernista just nu är så generösa att de skänker bort e-boken Matrosen & stjärnan. Kampanjen tar nog slut när som helst, men just nu kostar alltså e-boken 0 kr i deras webbutik. Igår bjöd de på Miss Jean Brodies bästa år. Jag ser fram emot att läsa båda! 🙂
Här om dagen skrev Techradar om e-bokläsarens framtid. En bokförlag-VD menar att konsumenter inte pratar om e-bläck och ansträngda ögon längre, utan vill ha multifunktionella prylar (d.v.s. surfplattor och sådant, får man förmoda). E-bokläsaren beskrivs som en pryl som utvecklats för att ge en mjuk övergång från pappersböcker till surfplattor och som nu inte behövs, då alla nu har vant sig vid surfplattan och dess fördelar.
Jag tycker det där lite dumförklarande och knäppt. I min värld är det troligare att en pryltokig tekniknörd skaffar en läsplatta än att en tekniskt inkompetent litteraturintresserad gör det. Plattor är nämligen bökigare och knökigare att använda än vilken surfplatta som helst och så har det alltid varit. Vem som helst som har försökt köpa ett gäng e-böcker från de stora nätbokhandlarna i Sverige bör veta vad jag talar om. Jag har kritiserat webbutiker för e-böcker i flera tidigare inlägg (1, 2).
Så nej, läsplattan är inte en ”mjuk övergång” i min värld. Det är en specialiserad pryl för den som är teknikintresserad och som också är en rejält nördig boknörd. Det kanske är argument i sig själv för att läsplattan inte har en framtid. Men i någon mening vill jag hellre se det som att läsplattan har en framtid. Plattorna har bara inte blivit upptäckta ännu.
Jag har även en iPad mini (och min kille har en iPad 2, för all del) samt 2 iPhones. Jag skulle inte komma på tanken att seriöst sitta och läsa en bok på någon av dessa enheter någon längre stund. Telefonen kan jag läsa på några få minuter när det uppstår en lucka (t.ex. kö på Konsum). Paddan är en superfin pryl som jag petar på varje dag, men jag orkar inte ligga och läsa på den. Den är mini, men väger minst 3 ggr mer än min läsplatta. Och ja, jag är väl som en gammal kärring, men mina ögon gillar faktiskt läsplatta eller papper mer än en ljusstark skärm… (obs, jag är 27 år).
För min egen skull 😉 önskar jag att fler upptäcker läsplattan och dess fördelar snart. Jag tror man kan behöva öva på en surfplatta först 😉 men när man väl har vant sig vid tekniken så kommer den som testar en läsplatta upptäcka att det är både bekvämt och praktiskt att läsa på dem.
Om fler läste på läsplatta kanske webbutikerna skulle bli bättre… Och då kanske det skulle bli ännu smidigare och roligare att läsa på läsplatta. Hoppas!
Jag har flera gånger varit på väg att läsa John Greens omåttligt populära ungdomsroman Förr eller senare exploderar jag, som handlar om två ungdomar som träffas i en stödgrupp för unga med cancer. De blir förälskade, men samtidigt som de bubblar av den första kärleken måste de också hantera smärta och ångest över den oundvikliga döden. Jag har varit på väg att läsa, som sagt, men jag har inte kommit till skott. Nu har jag i alla fall sett den bioaktuella filmatiseringen. I sällskap av två bokcirkelkamrater, faktiskt.
Jag tycker filmen var bra! Och då ska ni veta att romantiska filmer i allmänhet får det att krypa i hela kroppen på mig… Och ni ska också veta att klichéer och sökta scener känns ganska avskyvärt det med. Den här filmen är inte befriad från vare sig det ena eller det andra, men, jo, jag tyckte ändå att det funkade. Den lyfter från en dussinfilm om kärlek, tack vare att det finns en intressant vinkling när cancersjuka ungdomar är med i bilden. På något sätt är det också befriande att cancersjuka har huvudroller och inte är förpassade till biroller, som i så många andra filmer. Kanske var det därför jag fick tårar i ögonvrån några gånger. Det är ju något så outsägligt fruktansvärt med unga, livfulla personer som drabbas av allvarliga sjukdomar. Från ingenstans. Så orättvist! Och sjukt!
Filmen är inte det bästa jag sett och den hade gärna fått vara mindre tjatigt pratig och vara typ 30 min kortare, men ändå. Jag rekommenderar den! Vad min bokcirkelkompis Anna tyckte kan du läsa på hennes blogg.
Boken pallar jag nog inte läsa nu, tror jag. Nu vet jag ju hur den slutar.
Med Björndansen har Anders Roslund tillfälligtvis (?) författat tillsammans med en ny kollega: Stefan Thunberg. Thunberg har tidigare skrivit en del filmmanus, men för den här boken bidrar han kanske främst med sina personliga erfarenheter som bror till tre av medlemmarna till Militärligan. När Militärligan opererade var jag bara några år gammal, så jag minns naturligtvis ingen nyhetsrapportering om detta och har aldrig hört talas om den senare heller. Hur som helst var det gäng kriminella som begick grova rån och gjorde sig kända för att använda tung beväpning: stöldgods från vapenkassuner. Då ingen ligamedlem begått brott tidigare fanns de inte i några register och genom att vara extremt välplanerade och öva noga innan varje rån, lyckades de lämna minimalt med spår. Men naturligtvis sprack allt till sist, mycket p.g.a. den broder som inte kunde få nog av kicken och hela tiden ville begå fler rån, mer spektakulära rån.
Boken är ingen dokumentär roman, antar jag, men nog måste den innehålla många element från verkligheten också. Kanske är det det som är min enda stora invändning mot boken: den har sådan dokumentär karaktär att den i mitt tycke skildrar lite för många detaljer och händelser. Det hinner bli lite tjatigt mellan varven.
Men såklart är det en fascinerande berättelse. Inte minst är det intressant att läsa om relationerna mellan ligamedlemmarna, där tre alltså var bröder, och deras otrygga barndom, som boken är uppblandad med.
Bra och spännande deckare! Men lite för lång.
Några andra som skrivit om Björndansen är Ylva kort och gott och Skånskan. Du kan köpa den från t.ex. Adlibris eller Bokus.
Jag läste i lördagens DN om poesiprojektet Evolution. Poeten Johannes Haldén har tillsammans med Håkan Jonson konstruerat en algoritm som sätter ihop ny poesi av Haldéns texter. Det ultimata målet är att så småningom kunna klara Turingtestet, d.v.s. en människa ska inte kunna avgöra om det är en maskin eller en människa som ligger bakom.
Jag läser väldigt lite poesi och känner inte till Haldén sedan tidigare, men jag måste säga att jag gillar den här idén. Kanske för att jag är ingenjör…
När jag besökte sidan genererades följande:
”runt vintergata
går bender reflekterar en sekund
fortfarande
näraskog löv
grodyngel vardet
ett icke-konstruerad
de sanering”
Med mina kunskaper om poesi är det omöjligt att avgöra om dator eller människa ligger bakom detta… 😉
Eller kanske inte.
Jag visste mycket lite om den här boken när jag började läsa, men ibland är det faktiskt skönt att inte ha några speciella förväntningar på en bok. Just den här boken kom upp som bokförslag i jobbets bokklubb och jag bestämde mig för att låna den på biblioteket. Exemplaret på bibblan saknade omslagspapper och därmed baksidestext, så det var bara att kasta sig rakt in i berättelsen.
Handlingen kretsar kring Michel, som går i Frankrikes motsvarighet till gymnasiet. Skolan är kämpig, särskilt matten, och runt omkring sker stora förändringar, både i det stora och lilla perspektivet. Det är 50- och 60-tal och ett inbördeskrig pågår i Algeriet (då: en fransk koloni), kommunismen förtrycker människor, det kalla kriget pågår. I familjen finns det stora slitningar. Storebrodern vill gå med i armén, vilket han också gör, med allvarliga konsekvenser. Föräldrarnas relation är komplicerad. Det finns ett framgångsrikt familjeföretag, men allt, såväl företag som familj, kan rasera när som helst.
Om dagarna tillbringar Michel tid med en tjejkompis, som det stormar kring. Eller också går han till schackklubben, där han träffar en samling excentriska män, många på flykt från kommunismen, som ibland låter glimtar av sina liv sippra fram; familjer som övergetts, relationer som gått sönder.
Till synes obetydliga händelser och tillfälligheter kan få stora konsekvenser. Många gånger har man inte ens något val här i livet: från den ena dagen till den andra kan förutsättningarna ha förändrats. Det gäller schackspelarna, som har en hel del i bagaget, men också Michel, i sitt kärlekstrassel och i sin sköra familj. Jag tycker Guenassia ringar in det väldigt fint i den här boken.
Det är en väldigt innehållsrik bok, måste jag säga, men man hinner också avverka rätt många ämnen på dryga 600 sidor. Jag tycker det är besvärligt med tjocka böcker, mest för att de är så otroligt otympliga att bära omkring på (den här finns inte som e-bok), men man får i bästa fall igen det genom att man verkligen ges tid att komma in i berättelsen och lära känna karaktärerna. Guenassia är verkligen duktig på att måla upp miljöer och personer, dessutom, och man kan verkligen se dem framför sig. Jag älskar de här Parismiljöerna och känner med personerna som boken kretsar kring. Faktiskt så gillade jag den här boken riktigt, riktigt mycket. Men med det sagt så kan jag också säga att boken känns rätt tydligt indelad i delar och det lämnar mig med känslan att det här inte hade behövt varit en bok, utan lika gärna hade kunnat vara typ tre, separata och var för sig intressanta, böcker.
Nåja. Den här boken är, trots detta, välskriven och därtill både lättläst och engagerande. Kan rekommenderas!
Boken finns utgiven av Norstedts. Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är SvD, Bokhora och Breakfastbookclub.
Jag läser inte så mycket fantasy, men nu har jag faktiskt shoppat en finfin pocket, som jag har rätt höga förväntningar på. Boken är första delen i trilogin Mörkrets ring och på baksidan kan man läsa:
”Trilogin »Mörkrets ring« är den ryske fantasyförfattaren Nick Perumovs genombrottsverk och skrevs redan på sovjettiden. Med fantasyeposet »Svärdens väktare« har Perumov gjort sig känd för sitt säregna författarskap, där det goda inte alltid går att skilja från det onda.”
Det är för övrigt inte var dag jag läser en ryss, så det här har ju verkligen chansen att bli en bok som ger mig lite nya vyer.
Jag måste också säga att jag verkligen är förtjust över framsidan som går i mörka toner och guld. Jag brukar inte fastna för mörka och murriga omslag, men i det här fallet känns det elegant och snyggt! Det är dock inte helt enkelt att lyckas återge elegansen på bild, men ändå.
Någon som läst?
Isprinsessan är det första jag läser av den omåttligt framgångsrika författaren Camilla Läckberg. När jag läser den undrar jag om grejen med boken är att den var nyskapande när den kom, för det känns verkligen inte som att boken har hållit över tid. Jag har åtminstone mycket svårt att förstå varför just det här är en debutbok som kommit att bana väg för en av Sveriges absolut största succéer.
Handlingen kretsar kring Erica, författare, som tillfälligtvis befinner sig i kustidyllen Fjällbacka när en barndomskamrat, som hon inte har haft kontakt med på ca 20 år, hittas död i något som inledningsvis ser ut som självmord, men som snart visar sig vara ett mord. När Erica, tätt inpå händelsen, går över till den avlidnes föräldrar för att beklaga får hon till uppgift att skriva en dödsruna och snart är hon i full gång med privatspaning. I den vevan träffar hon också Patrik, en polis på orten. En häftig förälskelse blossar upp och läsaren får följa hur Patrik och Erica, från sina olika håll, pusslar ihop en lösning på mordgåtan.
Det är spännande och underhållande, men boken lider i mitt tycke av att den inte är speciellt skickligt skriven. Dialoger känns som långa transportsträckor där Läckberg matar på med information hon vill ge läsaren. Inga karaktärer känns levande, utan känns bara som platta pappfigurer som är till för att mata på med ännu mer information. Det känns nästan som att läsa en synopsis till en TV-serie. Texten känns inte på något sätt genomarbetad, utan mer som en grov skiss över handlingen.
Jag tyckte faktiskt att den här deckaren var riktigt dålig. Ibland är det svårt att sätta fingret på vad det är, men i det här fallet skaver hela berättelsen på något sätt. Språkmässigt och berättartekniskt håller den en låg nivå och berättelsen saknar trovärdighet. Underhållande, ja, men långt från det bästa i genren.
Några andra som läst boken är Ett hem utan böcker, SvD och En boktoks tankar. Du kan köpa den hos t.ex. Adlibris eller Bokus.
