I den andra delen av Gardells trilogi om HIV i Sverige har sjukdomen kommit till Sverige. Reine är en av de första att drabbas. Så småningom kommer Rasmus, den spenslige lille pojken från Koppom att också vara en av de som blir sjuk. Den ena efter den andra i gruppen som brukar träffas hos Paul på jularna, blir sjuka och alla drabbas av vad det innebär att vara anhörig och att vara mitt ibland den riskgrupp som alla lever i skräck för och som löpsedlarna skriker ut skräckhistorier om.
Det är en gripande bok, såklart, och det märks att frågan är viktig för Gardell och att han brinner för att berätta om detta. Det ligger så nära vår nutid, men känns så avlägset. Gardell berättar om en tid då att komma ut var att riskera att förlora sin familj och en tid då det var en skam att berätta att sonen inte dött i cancer, utan i AIDS. Det finns flera komma ut-historier i boken. Ingen av de är lätt.
Gardell väver in många viktiga frågor, aspekter av saken, och åsikter i den här boken och han gör det med en elegans. Texten vävs ihop fint, rör sig i tid och rum, uppehåller sig både vid sjuksängen och i barndomen hos flera av karaktärerna. Jag har sett TV-serien och många som har gjort detsamma är nog tveksamma till att också läsa böckerna, men faktum är att det här är läsvärda böcker även för den som tänker att berättelsen redan har gått fram. Böckerna ger så mycket mer än det som visades i serien och här får man också lära känna flera av de andra karaktärerna lite närmare.
Bra och viktig bok! Gardell har fått enormt mycket positiv kritik för sin Torka aldrig tårar-trilogi och det med rätta (han har även fått lite negativ kritik för att den inte alls handlar om att vara homosexuell tjej; men det har väl Gardell aldrig utlovat heller och det var heller inte främst de lesbiska tjejerna som dog i AIDS på 80-talet).
Mycket läsvärt! Som alltid finns pricksäkerheten och humorn mitt bland allt mörkt och svårt. Han kan verkligen skriva om sådant som många helst bara blundar och glömmer. Tack för att du belyser den här delen av vår historia, Gardell!
En av förra årets julklappar var ett presentkort på Adlibris. Jag klickade hem ett gäng pocket, helt olika genres, och brydde mig inte ett dugg som sidantal… När jag kom till kassan så blev jag dock till en början helt paff, för koden på presentkorten var ogiltig, enligt Adlibris, och således gick böckerna inte att köpa! Jag försökte om och om igen och skickade sedan ett mejl till kundservice med noll förhoppning om att det skulle lösa sig. Jag som precis hade börjat längta efter ”mina” böcker! Håhå, jaja. Sedan visade det sig (och det här listade jag ut utan hjälp från kundservice) att det presentkorts”nummer” som fanns på mitt presentkort även innehöll bokstaven I… Inte en 1:a alltså… Klick, klick så var böckerna beställda och nu är de hemma!
Så kan det gå! Se upp med ”nummer”, gott folk.
Bland mina nya böcker är jag extra peppad att läsa Varför kom du inte före kriget?. En hel liten bok på 135 sidor!! Kan det vara annat än bra? Jag tror nästan inte det. Lyckas man ge ut en sådan kort bok så måste man nog också kunna skriva tight. Jag är fortfarande lite rusig efter att ha läst Khemiris pyttebok, Jag ringer mina bröder, som var så sjukt bra.
Rätt så oväntat så är jag också extra förväntansfull över Kampen om järntronen, vilket alltså är svenska översättningen av del 1 i Game of Thrones-serien (Sagan om is och eld). När det gäller fantasy så älskar jag Harry Potter och Engelsforstrilogin, men har ärligt talat aldrig direkt läst någon sådan där ”typisk” fantasy. Vad nu det är; jag föreställer mig långa, långa, långa serier författade av t.ex. Tarry Pratchett. Jag föreställer mig berättelser helt frikopplade från verkligheten och med en massa folkslag och världar med fantasifulla namn att hålla reda på. Harry Potter och Engelsforstrilogin föreställer jag mig som lightversioner av fantasy eftersom de har så starka kopplingar till ”vår” värld. I någon mening är det nog de kopplingarna som gör att jag tycker så mycket om dem. Får se vad jag tycker om Kampen om järntronen. Anledningen till att jag är förväntansfull är i alla fall att TV-serien är så omtalad och omtyckt och att det faktiskt ska bli roligt att testa något annorlunda. Fantasy är, som ni nog kan förstå av mina fördomsfulla rader ovan, ganska outforskat av mig. 😛 Dock måste jag medge att 735 sidor känns lite saftigt att ta sig igenom. Fantasy är onekligen… en tidskrävande genre.
Steven är tolv år och försöker förtvivlat få ihop sin dysfunktionella familj, som består av mormodern, mamman och en lillebror. För nästan 20 år sedan föll Stevens morbror offer för en seriemördare, som grävde ner sina lik ute på heden. Just morbroderns lik hittades dock inte och nu har Steven tagit på sig det hopplösa uppdraget att försöka återfinna kvarlevorna för att, som han föreställer sig, mormodern äntligen ska få någon ro och de ska kunna bli en riktig familj. Han inser själv att utsikterna att hitta rätt på den enorma Exmoorheden är mycket små. I hemlighet skickar han därför ett brev till morbroderns mördare, som är inspärrad och hatad på fängelset. Han försöker i kodade ord få information som kan hjälpa honom i sökandet. Breven kommer dock att väcka något hos mördaren, Avery, som är djupt störd och genom breven kan försjunka i dagdrömmar om de barn han begått fruktansvärda övergrepp mot. När han inser att den han brevväxlar med faktiskt bara är en pojke själv så blir begäret för stort och han bestämmer sig för att ta sig ut.
Mörk jord kan nog läsas som en deckare, som vilken som helst, men i första hand är det inte mordet och att återfinna kvarlevorna efter mördarens offer, som är något centralt tema i boken. Kanske är det inte ens mördarens väckta intresse för Steven som är det viktigaste i boken. Däremot har författaren verkligen lyckats förmedla fattigdomen och ynkligheten i Stevens hem och hur tuff hans tillvaro är med mobbing, utanförskap och flykten ut på heden för att söka efter något han inte ens har någon direkt utsikt att finna. Porträttet av mördaren känns också plågsamt trovärdigt och obehagligt.
Jag tycker Mörk jord var en bra bok! Plus i kanten också för att den är inte är så tjock (ca 250 sidor). En bra bok ska inte behöva vara mycket längre än så!
Det går bra för andrahandsmarknaden av böcker, åtminstone för Bokbörsen. I ett pressutskick jag fick här om dagen bifogade de också en topplista över sina storsäljare för 2013. Jag har uppmärksammat deras topplistor tidigare, för jag tycker att de känns som ett kvitto på att en bok är riktigt bra. 2013 hamnade dessa i toppen:
Och här blir jag tveksam, alltså. Mästaren och Margarita skulle jag inte rekommendera till någon och Dumskallarnas sammansvärjning är, ojämförligt, det sämsta jag läst, någonsin. Kan förstå att många vill bli av med sina dumböcker, men att så många köper dem..? Urr.
För mycket lycka är min första bekantskap med nobelpristagaren Alice Munro, men det är absolut inte det sista jag läser av henne. Den här novellsamlingen föll mig definitivt i smaken.
Jag har läst en del noveller, särskilt de senaste åren, då de har pockat upp som en ganska praktisk liten text att läsa på mobilen, men Munro har verkligen en säregen stil som tar hela formatet till en ny nivå. Hon lär själv ha sagt något i stil med att hon valde novellen eftersom hon inte hade tid att skriva något annat. Jag undrar det, jag! Det krävs något extra av en författare som bara har några sidor på sig att få ihop en hel berättelse.
Jag tror att en nyckel är att våga hoppa i berättelsen, vilket jag gång på gång fascineras av att Munro gör i sina berättelser. Det som börjar med en berättelse av ett par och hur de träffats kan helt plötsligt hoppa iväg till en fest många år senare och sluta som en berättelse som egentligen handlar om en tjej som skriver om sin barndom och sin relation till sin mamma, fosterfar och musiklärare. Allt hänger ihop och är tight, men berättelserna färdas utan att det någonsin känns sökt eller onaturligt.
Vad som också imponerar i För mycket lycka är de vitt skilda berättelser som berättas. De flesta författare upprepar sig eller rent av återanvänder, men här är den enda skenbara röda tråden att alla, eller åtminstone de flesta, har en kvinna i huvudrollen. Munro måste på något sätt ha gjort gedigen research kring allt från tillvaron på ett fängelse till hur man fäller träd.
Jag tycker det är en fantastisk liten samling! För mycket lycka är tio noveller som var och en känns som en hel roman. Underbart!
Röde Orm är en modern klassiker, som jag tror att väldigt många har läst i skolan. Jag hör dock inte till dem, så nu har jag gjort slag i saken och lyssnat på den som ljudbok i vuxen ålder. Tydligen gavs boken ut i två delar när det begav sig på 40-talet, men i den ljudboksutgåva som jag har lyssnat på så finns båda böckerna med.
Som läsare får man följa Orm, som senare kommer att kallas Röde Orm, när han av en händelse följer med på en resa med vikingar. De är ute på plundring och besöker flera platser, som är mer eller mindre exotiska. Läsaren får också följa Orm när han går över till kristendomen och låter bygga en kyrka.
Språket är lite gammaldags, men ändå lätt och enkelt. Jag läser inte berättelsen som en bok som ger anspråk på att dela med sig av fakta om livet på järnåldern, utan ser den mer som en humoristisk bok. Mitt problem är väl dock att den inte kändes särskilt rolig. Jag tyckte bara att boken var ”okej”, faktiskt, och stundvis ganska seg.
Några andra som skrivit om Röde Orm är Bokbrus och DN. Den finns i nyutgåva, utgiven av Norstedts, och kan bl.a. köpas hos Adlibris eller Bokus.
Jag är dålig på poesi. Jag hade som projekt under en stor del av förra året att läsa Tomas Tranströmerssamlade verk, vilket jag också gjorde och hade stor behållning av. Men visst krävs det motstånd! Det blir ju så koncentrerat och kräver så mycket analyserande. Jag tänker att jag vill läsa poesi rakt av och inte fastna i funderingar kring vad alla liknelser handlar om – och så gör jag det och faller verkligen för språket och orden i Öijers diktsamling Svart som silver.
Den djupare betydelsen av varje dikt? Nej. Jag vet sällan. Kanske spelar det ingen roll. Jag tycker inte att man ska ha någon respekt för poesi (eller konst, film, litteratur, teater, opera, musik…), utan bara ta in det och känna efter om man gillar det. Ibland behöver det inte vara krångligare än så.
Jessica Kolterjahn – Den bästa dagen är en dag av törst
Sara Lövestam – Hjärta av jazz
Mikael Fant – Vattnet i mars
John Green – Förr eller senare exploderar jag Jonas Gardell – Torka aldrig tårar utan handskar: 3. Döden
Jonas Gardell – Torka aldrig tårar utan handskar: 2. Sjukdomen
Lena Andersson – Egenmäktigt förfarande
Carol Rifka Brunt – Låt vargarna komma Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg – Nyckeln Therése Söderlind – Vägen mot Bålberget
Den enda jag läst är Vägen mot Bålberget och den var ju riktigt, riktigt bra, så där hamnade min röst! Får se vem som vinner.. Jag gissar på Nyckeln eller någon av Gardells.
Årets favoriter… Jag har några riktiga guldkorn att lyfta fram, faktiskt.
Under året gavs Bodil Malmstens avslutande del i hennes loggboksserie ut. Titeln, Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig, är tagen från Sjörövar-Jennys sång i Tolvskillingsoperan och fungerar kanske inte klockrent eftersom den är så lång och sådär… Men strunt i det! Det här är en bok där Malmsten återigen briljerar med sitt lätta och koncentrerade språk och både roar och oroar med sina betraktelser av samtiden. Boken kretsar faktiskt ganska mycket kring åldrande och döden. Som alltid blir det något att skönja mellan raderna, vilket inte alls gör att man blir mindre berörd. Tvärtom. Det här är en bok som kan få tårarna att trilla på läsaren. Fantastisk bok! Årets bästa, alla kategorier. Jag har även nominerat den till Bokbloggarnas litteraturpris.
Mycket bra och berörande, fast på ett helt annat sätt, var Shani BoianjiusDet eviga folket är inte rädda, där vi får följa några unga israeliska tjejer som gör den obligatoriska militärtjänstgöringen. Det är som barn som praoar som vuxna. Mitt bland fluffiga tonårsfantasier, barnsliga påhitt och meningslösa samtal kommer ibland verkligheten på besök: blodet, våldet, konflikten. Vilket är meningslöst, det med. Det är fantastiskt insiktsfullt berättat om hur det kan vara att vara 18 år och på väg att bli vuxen, men att liksom inte ha möjlighet att drömma särskilt stort. Vad kan en stad som Tel Aviv egentligen erbjuda annat än jobb, jobb och jobb och mera jobb för att finansiera en liten lägenhet man ändå knappt har råd med? Och vad gör man med de våldsamma bilderna som alltid spelas upp i huvudet?
Extremt bra och extremt personlig kändes Änkans bok av av älskade, älskade Joyce Carol Oates. Att läsa den kändes som att få ett stort förtroende, nästan som en gåva. Oates berättar hudlöst och uppriktigt om sitt sorgeår som nybliven änka. Som alltid skriver Oates helt makalöst bra.
I år har jag också läst Jonas Hassen Khemiris underbart fina och viktiga bok Jag ringer mina bröder. På mindre än 150 sidor lyckas Khemiri på ett mycket gripande sätt berätta något om rasism och främlingsfientlighet i dagens Sverige. Aktuell och viktig bok. Och som alltid skriven på Khemiris ständigt överraskande och lekfulla språk.
Utrensning av Sofi Oksanen var också en läsupplevelse. Hon skriver precis sådär koncentrerat och avskalat som jag vill ha det. Mellan raderna kan man skönja outsägliga fasor i det Sovjetockuperade Estland, där alla anger varandra och där invånarna kan tvingas offra nästan allt för att kunna göra motstånd, för att kunna gömma sin kärlek i motståndsrörelsen.
Som en bubblare måste jag säga att Fågeln som vrider upp världen var en trevlig bekantskap. Boken är tjock som satan, men det var i sanning trevligt att få chans att dröja sig kvar så länge i Murakamis märkliga universum och följa karaktären Toru, som har blivit lämnad av sin fru.
En annan bubblare är AlakoskisOktober i fattigsverige. För att Alakoski alltid är fantastisk och att det verkligen behövs sådana som hon och som kan berätta om hur det är att leva som fattig i Sverige. Läs och lär, ni som tror att fattigdom inte existerar i vårt land. Och skäms för fan, ni som tror att fattig innebär att man inte har råd att ge sina barn en iPhone. Det är så förbannat mycket mer som ryms i begreppet fattigdom. Det är en utanförskap att bära med resten av livet.
Och, ja, sedan var Vägen mot Bålberget verkligen en sådan där bok som man bär med sig länge. Det är en mäktig tegelsten om vår mörka historia när kvinnor togs från sina hem och avrättades för att de anklagades för att vara häxor och springa satans ärenden. Men den är också rik på kopplingar till nutid och rör sig fint i tid och rum. Mycket välskriven och bra bok!
Om jag också ska slänga fram en serie, så måste jag ta något av Liv Strömquist. Jag har läst flera titlar i år, men hennes grundliga genomgång av kärlek som samhällsfenomen, Prins Charles känsla, var extra bra. Okej, jag håller inte alltid med, men hon slår verkligen huvudet på spiken i ruta efter ruta, trots allt. Fantastiskt intressant och bra! Även snyggt tecknat, givetvis.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
I den andra delen av Gardells trilogi om HIV i Sverige har sjukdomen kommit till Sverige. Reine är en av de första att drabbas. Så småningom kommer Rasmus, den spenslige lille pojken från Koppom att också vara en av de som blir sjuk. Den ena efter den andra i gruppen som brukar träffas hos Paul på jularna, blir sjuka och alla drabbas av vad det innebär att vara anhörig och att vara mitt ibland den riskgrupp som alla lever i skräck för och som löpsedlarna skriker ut skräckhistorier om.
