Har ni tänkt på att det är mindre än en månad kvar till julafton?! Ja, det har ni säkert, för det är svårt att undgå… Julen är i alla fall en tid då många passar på att ge bort böcker till varandra och visst är det väldigt fint att få en bok – en upplevelse som räcker länge.
Önskar jag mig någon bok? Jag brukar säga att jag inte har plats för böcker… Men hallå! Det är klart att jag tycker om att få böcker! Böcker som jag gärna skulle bläddra i och läsa ur i mellandagarna är Naturlig skönhet av Nanna Johansson eller Livet går så fort. Och så långsamt av Martina Haag. Johansson är en vass feministisk serietecknare och jag har slukat hennes tidigare album (de flesta i alla fall). Jag lyssnar också på henne varje vecka i podcasten Lilla drevet. Självklart vill jag läsa hennes album Naturlig skönhet, som gissningsvis inte innehåller ett endaste skönhetstips..!
Naturlig skönhet av Nanna Johansson
Den andra önskeboken gjorde mig helt paff när jag såg den första gången! Jag tycker att jag har god koll på utgivningen. Som entusiastisk bokbloggare sitter jag och kollar i förlagens kataloger varje säsong, jag prenumererar på diverse nyhetsbrev och pressnyhetstjänster, jag lyssnar på poddar och läser bloggar. Ändå hade det bara passerat att Haag är aktuell med en ny roman i höst/vinter! Förlaget beskriver den nya romanen såhär: ”Livet går så fort. Och så långsamt. är en roman om hur man formas som person, om de där händelserna i livet som är avgörande för vem man sedan blir.”. Jag blev helt tagen och berörd av Haags senaste roman, Det är något som inte stämmer, och Livet går så fort. Och så långsamt känns helt klart som en bok i samma stil. Kan det bli annat än fantastiskt?
Livet går så fort. Och så långsamt av Martina Haag
Får jag ingen av böckerna i julklapp så deppar jag såklart inte ihop. Då lånar jag dem på biblioteket tids nog, antar jag… Önskar du dig någon bok i julklapp?
Sidonie & Nathalie av Sigrid Combüchen är en stark och intressant berättelse om att det pris som krävs av den som tvingas fly.
Betyg: 4 av 5.
Imorgon är det dags för Augustgalan, då vinnarna av årets Augustpris utses. Jag tog chansen att ta emot ett recensionsexemplar av en av titlarna som nominerats i kategorin Årets svenska skönlitterära bok, nämligen Sidonie & Nathalie av Sigrid Combüchen.
I den här romanen får läsaren följa Sidonie & Nathalie, som är på flykt från Frankrike till Sverige. Året är 1944 och de har båda gjort stora förluster och lämnar nu allt och alla bakom sig. På vägen förlorar de allt mer, om än främst sådant som är av det materiella slaget. Smycken och klenoder som de tagit med sig går snart som betalningsmedel för att få hjälp längs flyktvägen. Jag har inte på något sätt varit på flykt själv, men får känslan att det här är en skildring som många nutida flyktingar skulle kunna känna igen sig i. Combüchen skriver med sinne för detaljer och lyckas genom dem bygga upp starka känslor mellan raderna.
I Sverige måste Sidonie och Nathalie lämna ifrån sig än mer: egentligen hela sina identiteter. Sidonie blir Siv och Nathalie blir Nanna. Flykten tar dem inledningsvis till en stor gård, där duon börjar lösas upp. Sidonie har språköra och kan snabbt börja plocka upp svenskan och lära känna de svenska arbetskamraterna. Hon är också händig i köket och den franska kokkonsten imponerar och hjälper henne att raskt avancera till att syssla i köket. Nathalie blir kvar med grovjobb på gården och den enda hon försiktigt försöker att kommunicera med är en polsk man, med vilken hon egentligen endast kan kommunicera med tecken och gester. Ibland behövs inte mer än några försiktiga tecken för att visa vilka oerhörda sorger som finns i bagaget och som också kan utgöra en slags gemenskap.
Berättelsen varvas också med nutid, där Nathalie ska fira sin 90-årsdag i Nordnorge, där man förstår att hon levt större delen av sitt liv. Hur vägen ledde henne dit är något man som läsare blir nyfiken över.
Jag kan erkänna att jag hade svårt att komma in i Sidonie & Nathalie. Trots att den är en högst normallång roman kändes det som att jag inte kom någon vart i läsningen. Jag tror att det var detaljrikedomen som satte käppar i hjulet och också att jag tyckte att för många trådar hängde löst. Vilka är de här kvinnorna? Varför verkar de inte känna varandra? Vart är de på väg? Hur ska det gå? Snart började jag dock fängslas av berättelsen och jag tycker verkligen att den berörde. En del bilder som Combüchen målar upp av Sidonie och Nathalie och av hur de på sina olika sätt försöker att hantera flykten, är bilder som jag alltid kommer att bära med mig. Det är en bok som till stora delar utspelar sig under Andra världskriget, men på något sätt tror jag också att den ger en allmän bild av vad det kan krävas för uppoffringar att fly. Det är en väldigt stark bok, som är svår att skaka av sig, inte minst när man tänker på hur många som är på flykt även idag.
Sidonie & Nathalie
Sidonie & Nathalie gavs ut av Norstedts 2017. ISBN: 978-91-1-307896-0.
Mars 1944. Sidonie och Nathalie är på flykt genom ett krigshärjat Tyskland. De känner inte varandra och de förblir främlingar för varandra – av nödvändighet. Nathalie är välutbildad och fint gift men har förlorat sin familj. Sidonie ljuger om vem hon är men hennes papper säger att hon arbetat som kallskänka och suttit i fängelse för misshandel.
Med sina sista tillgångar tar de sig över Öresund. I Sverige får rena kläder, döps om till Siv och Nanna och får arbeta för mat och husrum. Men flykten är på intet sätt över.
Långt senare firar Nathalie motvilligt sin nittioårsdag. Hon fick ett andra liv i Nordnorge, har en dotter och fyra barnbarn som oroar sig för henne. Men hon hugger ännu sin egen ved och tillbringar sömnlösa sommarnätter vid ett fönster och minns, medan hon ser kajakerna paddla under Lofotväggen.
Sidonie & Nathalie är en mörk men skimrande roman om flyktens och överlevnadens villkor.
Förlagets beskrivning
Sigrid Combüchen
Sigrid Combüchen (född 1942) är en svensk författare och journalist. Hon är född i Tyskland, men kom till Sverige som 6-åring. Combüchen debuterade som författare med Ett rumsrent sällskap 1960 och har därefter skrivit ett antal romaner, varav många har hyllats och belönats med fina priser. 2010 vann hon Augustpriset för Spill – en damroman. Nu, 2017, är hon åter Augustprisnominerad med sin senaste roman, Sidonie & Nathalie.
Tidigare i veckan postade jag ett inlägg med 5 böcker att se fram emot: böcker våren 2018, men jag utlovade också fler inlägg på samma tema. Det finns ju så många spännande böcker som kommer ut i vår. Här kommer fem till:
Mord är något som aldrig slutar fascinera människor. Att döma av alla ”true crime”-poddar m.m. så förstår man att törsten efter sådana berättelser i allra högsta grad också gäller verkliga fall. Norstedts är ett med tiden och kör på med sin serie Svenska brott. Jag har redan läst om Bodenfallet i den här serien. I vår kommer Sommarstugemordet i Arboga. Rättegångarna har väl knappt varit, men det har redan blivit bok om detta uppmärksammade fall. Jag hör till de som inte kunde låta bli att följa Arbogafället när det skrevs om det i tidningarna under sommaren. Ibland överträffar verkligheten de mest skruvade deckare… Självklart blir jag också lite nyfiken på boken.
Sommarstugemordet i Arboga av Thomas Bodström och Lars Olof Lampers
Clara Lidström, Underbara Clara, är en livsstilsbloggare som jag har följt i åratal. Jag älskar hennes bilder och berättelser om livet på landet, och hennes feministiska och vassa krönikor brukar alltid träffa mitt i prick. I vår kommer en bok som inte är på samma tema som hennes tidigare böcker om stil och om bakning och annat pyssel och knåp för barn. Nej, i vår kommer Hjälp jag är utmattad, som Lidström har skrivit tillsammans med poddkollegan Erica Dahlgren. I en värld där väldigt, väldigt många drabbas av just utmattning och/eller depression tror jag säkert att den här boken kan vara lite av en tröst eller pepp. Både Lidström och Dahlgren har varit öppna med sin psykiska ohälsa som de drabbats av, men också tagit sig upp från.
Hjälp jag är utmattad av Clara Lidström och Erica Dahlgren
En annan poddare som jag tycker om att lyssna på är Carolina Ringskog Ferrada-Noli som gör En varg söker sin podd tillsammans med serietecknaren Liv Strömquist. Ringskog Ferrada-Noli är rolig och provocerande på det rätta sättet, som gör att man får nya vinklar och tankar. Nu i vår kommer romanen Rich boy, som skildrar ett antal kvinnoöden under 1900-talet. Den här ser jag fram emot!
Två av mina favoritkokböcker är Mera vego och Ännu mera vego. Nu kommer böckerna i en samlingsutgåva som dessutom är kryddad med några nya recept. Det är ingenting jag kommer att kasta mig över (eftersom jag redan har Mera vego och Ännu mera vego), men kul ändå!
Mera vego av Sara Ask och Lisa Bjärbo
I maj kommer en nyutgåva av en bok som många, för att inte säga alla, redan har läst: Bröderna Lejonhjärta. Det utlovas två nyutgåvor till och med, varav den ena är en praktutgåvan i en begränsad upplaga. Nyutgåvorna kommer att ha illustrationer av Jesper Waldersten. Det ska bli mycket spännande att se hur Waldersten lyckas illustrera den här klassikerna, särskilt med tanke på hur välbekanta Ilon Wiklands illustrationer, från den tidigare utgåvan har blivit. Den som har vägarna förbi Stockholm i vår kan förresten se illustrationerna på Kulturhuset Stadsteatern, där bilderna kommer att ställas ut.
Just nu känns vintern som ett faktum, om man säger så, men snart är faktiskt vårsäsongens böcker här! Jag har bläddrat igenom en del kataloger och hittat några godbitar.
I januari kommer en samlingsvolym med flera noveller och romaner av Håkan Nesser. Jag är mycket förtjust i Håkan Nesser faktiskt! Han skriver fint & precist och lyckas ofta få till en intressant knorr i slutet på sina böcker. Samlingsvolymen heter Intrigo, vilket tydligen också är titeln på en kommande filmtrilogi som bokens texter tydligen knyter an till. Det är också förklaringen till den supertråkiga framsidan (nej, jag gillar verkligen inte omslag där man tagit stillbilder från filmatiseringar). Boken innehåller Rein, Kära Agnes, Ormblomman från Samaria, All information i fallet samt den nyskrivna kortromanen Tom.
Intrigo av Håkan Nesser
I januari kommer också en ny roman av Marie Hermanson. Hermanson har en alldeles egen stil där det ofta finns mystiska, skrämmande och övernaturliga små inslag. Ibland tycker jag att hon svävar iväg för mycket, att det känns att hon fått en kul idé, men att den inte riktigt går ihop som roman. Ibland är hon dock helt bländande, som i Värddjuret, som jag läste i somras. Den kommande romanen, som för övrigt har en helt underbar framsida, kretsar kring människoöden som på något sätt korsas under 1923 års Jubileumsutställning i Göteborg. Den stora utställningen är titeln.
Den stora utställningen av Marie Hermanson
Liane Moriarty har blivit lite av en favorit i feelgoodgenren. Hon skriver fängslande och sträckläsningsvänligt men utan att det blir banalt eller för lättviktigt. I den briljanta romanen Stora små lögner skriver hon t.ex. väldigt berörande om våld i nära relationer. En annan Alice, som kommer i mars, ska vara i samma stil som de tidigare succéerna, vilket ju bådar gott. Berättelsen kretsar kring en kvinna som tappar minnet efter en olycka.
En annan Alice av Liane Moriarty
I vår fortsätter utgivningen av Elena Ferrante på svenska. Den finns med i Norstedts vårkatalog, men redan i december kommer Ferrantes debutroman Plågsam kärlek. Det är säkert en riktig fin läsning för oss som fängslades av författarens mäktiga kvartett om vännerna Lila & Elena!
Plågsam kärlek av Elena Ferrante
Den hyllade författaren Johannes Anyuru, som med typ 99 % sannolikhet vinner Augustpriset i år (en uppskattning jag gör utan att ens ha läst boken ), är under våren aktuell med en textsamling om estetik. Tills vi har något: Texter om estetik 2007–2010 kommer i mars. Vad den rymmer, mer exakt, får jag inget grepp om, men att läsa texter av Anyuru är alltid en fröjd.
Jag följer upp med fler spännande böcker i kommande inlägg. Våren bjuder på riktigt många kul titlar!
I museets dolda vrår av Kate Atkinson är en omfångsrik roman (särskilt när det gäller persongalleriet) som berättar om en rad intressanta kvinnoöden. Betyg: 3 oönskade papegojor av 5.
I museets dolda vrår av Kate Atkinson
För några år sedan var vi många som slukade Liv efter liv, en väldigt annorlunda bok som berättar om Andra världskriget genom en huvudperson som gång på gång dör, för att i nästa kapitel leva vidare som om inget hänt. Gång på gång berättas vad som hade hänt om bara döden inte hade ryckt bort henne. Nu har jag läst en av författarens, Kate Atkinsons, tidigare böcker, I museets dolda vrår, och jag anar att den här typen av fantasifulla idéer är något som författaren gärna använder sig av. I museets dolda vrår berättas boken utifrån Ruby, som i det första kapitlet inte är mer än ett embryo som precis har uppstått och ger mamma Bunty gravidkänningar medan hon harvar på med sitt liv, pyrande av missnöje över maken.
Därefter följer en lång berättelse om Rubys liv och mellan varje kapitel finns insprängda fotnötter som är lika uttömmande som egna kapitel. Där berättas om Rubys släktingar och livsöden och, kanske framför allt, deras hemligheter och länkar som ger ledtrådar till varför var och en agerar som de gör. Till slut vecklas det ut en hemlighet som i någon mening funnits i Ruby hela tiden och har varit en tomhet och sorg, svår att sätta fingret på. När den väl uppenbaras är det lätt att som läsare vilja gå tillbaka och se berättelsen i det nya ljuset och att fascineras över de ledtrådar som författaren har strösslat med.
I museets dolda vrår är en omfångsrik roman, inte minst sett till persongalleriet. Tyvärr gjorde jag misstaget att lyssna på ljudboksversionen av den här boken och det var minst sagt svårt att hålla isär alla personer och känna igen vilken tidsperiod just den här berättelsen utspelar sig. Jag är säker på att det hade varit mycket lättare att hänga med om jag hade haft pappersboken framför mig. Det blev tyvärr alldeles för rörigt för mig och jag hade svårt att riktigt få ihop alla berättelser i huvudet. När jag ser tillbaka på vad jag har lyssnat på känns den mest som en novellsamling och inte som en bok med en tydlig röd tråd.
Jag är säker på att många andra kan läsa och fängslas av den här boken, som bygger på en intressant idé och som, precis som Liv efter liv, är en alldeles egen och minnesvärd berättelse. Jag känner spontant att jag någon gång vill läsa om den.
Kate Atkinson
Kate Atkinson (född 1951) är en brittisk författare och dramatiker. Hon är kanske mest känd för bestsellern Life after life (Liv efter liv). Hennes senaste bok på svenska är En gud i spillror (A god in ruins) som kom ut 2016. Kate Atkinson har en hemsida och en fansida på Facebook.
I museets dolda vrår av Kate Atkinson
I museets dolda vrår
Originalets titel: Behind the scenes at the museum (engelska).
Översättare: Lena Torndahl.
Uppläsare: Katarina Ewerlöf.
Utgivningsår: 1995 (första brittiska utgåvan), 1996 (första svenska utgåvan, Forum), 2015 (utgåvan på bilden, Ponto pocket), 2016 (den här ljudboksversionen, Massolit).
Antal sidor: 429 (ca 16 h lyssning).
ISBN: 91-37-10870-0, 9789176793299.
Andras röster: Boktoka, C.R.M. Nilsson.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus eller CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
”En rörande familjesaga om lycka och tragedi, I museets dolda vrår är bästsäljande författaren Kate Atkinsons prisbelönta debutroman.Redan under befruktningen börjar Ruby Lennox sin berättelse. Inne i livmodern förnimmer hon sin mors tankar och känslor, den kärlekslöshet och det ständiga missnöje hon känner för Rubys far. Hon anar också de omständigheter som kommer att forma hennes liv. Fast besluten om att ta reda på allt om sin familj och deras hemligheter tar hon oss med på en svindlande färd genom 1900-talet.”
Dags för ett inlägg med snygga böcker! Jag brukar skriva en liten anteckning när jag råkar på en snygging och nu när jag tittar på dem så inser jag att jag verkar vara inne i en rymdfas… Visst är framsidorna till både Audur Ava ÓlafsdottersÄrr och Mia ÖströmsVakuum fantastiska?
Vakuum av Mia ÖströmÄrr av Audur Ava Ólafsdotter
Det är kul att framsidorna, trots stjärnhimlarna, ger helt olika känsla. Vakuum, med sin överdimensionerade titel, är snygg och maffig på sitt lågmälda sätt. Ärr överraskar genom att kombinera mäktig stjärnhimmel med babyrosa text i lekfullt typsnitt. Vakuum är en ungdomsroman om sorg, förlust och tomhet, och Ärr är en (vuxen)roman som med svart humor berättar om isländsk vardag och om en frånskild man som har tappat livslusten. Jag hade nästan gissat att Ärr vore ungdomsromanen. Det är ju så sällan romaner riktade till vuxna får vara rosa & lite barnsliga (förutom när det är feelgoodböcker…). Positiv överraskning!
Någonting jag brukar vara svag för hos böcker är glitter & guld. Så gissa om jag gillar Evin AhmadsEn dag ska jag bygga ett slott av pengar, som enligt förlaget är en roman som rör sig ”Från tugget på bänkarna i Akalla, adidasbyxor och falska Raybans från Alanya, till den fina dramahögskolan på Valhallavägen i Stockholm, där man gör andningsövningar och får massage.”. Jag blir verkligen lockad att läsa när jag ser den här himmelsblå, härliga framsidan.
Ett inlägg delat av Natur & Kultur (@naturochkultur)
Slutligen, det finns fina framsidor som inte anspelar på (stjärn)himlar på något sätt. Jag gillar framsidan till Ester RoxbergsBarnvagnsblues. Titeln leder tankarna till helt vanlig feelgood, men boken har en framsida som sticker ut rejält från allt karamelligt och gulligt som genrens böcker brukar förpackas i. Men så är det heller inte en feelgood, vad jag kan förstå, utan en roman om föräldraskap. Otroligt vacker framsida, hur som helst, med mjuka färger och ett intressant motiv! Böcker från feelgoodgenren borde ta efter!
Här om dagen bloggade jag om att bokcirkeln Picket & pocket har firat 6-årsjubileum. Det är kanske ett märkligt jubileum att fira, kom jag på sedan, men vi har inte lyckats komma ihåg att fira speciellt många jubileum tidigare, så nu gjorde vi slag i saken. När vi äntligen kom ihåg att fira så blev jag också inspirerad till att blogga om vår bokcirkel. Kanske kunde det vara kul att följa upp med ett inlägg om mina bästa bokcirkelböcker från de här åren? Här kommer ett sådant!
Vi har läst 53 böcker varav 23 är skrivna av kvinnor. 24 av våra bokcirkelböcker är skrivna av svenska författare och 20 är författade av amerikaner eller britter, men vi har också läst böcker av författare från Egypten, Argentina, Australien, Nigeria, Palestina, Kanada, Finland, Ryssland och Tjeckien och säkert något mer…
Själv har jag helt slumpartat lyckats få in två böcker som utspelar sig på Exmoorheden (Mörk jord, Levande och döda i Winsford). I övrigt har jag försökt välja böcker som jag har haft hemma och som känts lagom långa.
Vilka har varit bäst då? Bland mina egna val finns faktiskt två av mina favoriter från de här åren : Utrensning och Den andra kvinnan. Några andra solklara 5 av 5-böcker är En halv gul sol, Ru, Kalmars jägarinnor, De förklädda flickorna i Kabul och I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv. Ja, det är mina 7 största favoriter! Någon gemensam favorit vågar jag inte peka ut. De böcker som någon upplever som helt fantastisk brukar någon annan tycka är förfärlig… Ibland är det heller inte riktigt det som spelar någon roll. Det finns ofta helt andra aspekter som gör att en bok leder till långa, intressanta diskussioner. En bok som många av oss tyckte var bra, samtidigt som den gick att diskutera länge är faktiskt en av våra senaste böcker: En droppe midnatt av Jason Diakité. Det är vinnande när en bokcirkelbok också behandlar engagerande samhällsfrågor, t.ex. rasism, som Diakite berättar om i sin ”familjebiografi”.
En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie
Något som är lätt att peka ut är vilken bok som är sämst… Dumskallarnas sammansvärjning är en bok som blev totalt sågad. En annan bok som de flesta bokcirkeldeltagare hatade är Kära Liv och Caroline (som jag tyckte var svinbra!). Den stulna romanen upplevde väl de flesta som en ”mindre bra” bok, men en bokcirkelkompis tyckte att den var bland det mäktigaste och bästa hon läst.. Ja, det är väl det som är en del av charmen med att bokcirkla: att tycka olika gör också att det brukar finnas mycket att prata om.
Förra veckan firades ett jubileum, nämligen vår bokcirkels, Picket & pockets, 6-årsdag. Den 7/11 2011 var vi ett gäng som träffades hemma hos Anna (Med näsan i en bok) och pratade om Gargoylen. Under de här åren har mycket hunnit hända, såklart. Några i bokcirkeln har blivit föräldrar, några har flyttat, bytt jobb, slutfört studier – livet har pågått, med andra ord! En del saker med bokcirkeln har ändrats genom åren: några har slutat och andra har börjat, men då, liksom nu, är vi cirka 8 personer som är med. Från början träffades vi på vardagskvällar och hade knytkalas med en massa fika, men nu för tiden träffas vi på söndagsmornar och äter frukost ihop. En gång i tiden hade vi omröstningar om vilka böcker vi skulle läsa, men nu för tiden turas vi om att helt odemokratiskt välja vad vi läser. Under en period träffades vi var femte vecka, men nu kör vi var fjärde.
En del saker är däremot bestående, och en framgångsfaktor, om man kan prata om det i sådana här sammanhang, är att vi faktiskt i alla år har pratat om böcker. Det kanske låter fånigt, men jag har förstått att många bokcirklar tappar tråden och stannar av, vilket alltså inte våran har gjort. Ibland har vi haft middag ihop (även om vi har pratat om det oftare än vad det faktiskt har blivit av), ibland har vi diskuterat att göra resor tillsammans (som absolut inte har blivit av, ännu ), ibland har vi sett biofilmer tillsammans eller gått på författarsamtal, men kärnan är och har verkligen alltid varit böckerna. Det behöver inte vara mer komplicerat än så, antar jag.
Suddig och hemsk bild från en fin liten artikel om Picket & Pocket i Books & dreams 2014 TRE ÅR SEDAN!!
Jag tycker att det är himla fint att vara med i en bokcirkel. Genom den har jag träffat ett gäng härliga människor som jag knappast hade lärt känna annars och dessutom känner jag helt klart att det har blivit lättare att prata om böcker (och kanske också att blogga om dem?). Det är utvecklande att reflektera och sätta ord på det man läser och en bokcirkeln pushar en verkligen till att göra just detta. Det är också slående hur olika en bok kan uppfattas och att få ta del av andras läsupplevelser är kul och kan vara ögonöppnande. Jag tycker att min läsning har utvecklats av bokcirkeln. På gott och ont har jag också fått läsa en massa böcker som jag inte hade valt själv.
Jag har så mycket bra att säga om bokcirklar! Om du vill gå med i någon så tycker jag att du ska leta upp någon – eller ta saken i egna händer och starta en! Några random tips på vägen:
Ät frukost ihop! Om man är ett gäng där flera jobbar på dagarna och/eller kanske försöker pussla ihop en tillvaro som involverar en massa andra fritidsaktiviteter, barns fritidsaktiviteter etc. etc. etc. så är det egentligen rätt givet att det blir stressigt och svårt att ses på kvällstid.
Läs lagom bra böcker. Ni kommer att tycka helt olika om böckerna ni läser. Det hör till. Undvik bråk och läs inte böcker av dina favoritförfattare (någon kommer att tycka att de är pissdåliga).
Minnet. Jag är allt som oftast dålig på att tajma in min läsning så att böckerna finns färskt i minnet precis den dagen vi ska bokcirkla. Det är dumt! De bästa diskussionerna är de som uppstår när alla har boken i färskt minne. Jag har inga råd att ge här, eftersom jag är så kass själv. För en del kanske minnesanteckningar eller bokmärken kan vara en bra idé. För egen del borde jag lära mig hur lång tid det tar att läsa ut en bok egentligen…
Jag är en skeptisk läsare. När böcker hyllas överallt, hela tiden, så brukar jag tveka och tänka att de inte kommer att leva upp till de höga förväntningarna, men ibland har jag faktiskt ingen anledning att vara så misstänksam. Ibland är faktiskt böcker precis så bra som alla säger och ibland är böcker oväntat bra. Jag har redan bloggat om en del sådana titlar (inlägg 1 och 2), men det var något år sedan senast, så jag tänkte följa upp med 5 nya: 5 oväntat bra böcker.
När Min fantastiska väninna av Elena Ferrante kom ut i Sverige så diskuterades boken och författaren precis överallt, precis hela tiden. Jag undrade ofta om det var boken eller hemlighetsmakeriet kring pseudonymen Elena Ferrante som gjorde att alla ville diskutera och hylla den. När jag sedan läste Min fantastiska väninna så tyckte jag att den var ”helt okej”, men ärligt talat så var den inte så mycket mer än så. Boken är första delen i en kvartett där läsaren får följa vännerna Elena och Lila genom livet i Neapel (och en del andra platser i Italien) och visst var det fint skrivet och en intressant bok, men Min fantastiska väninna kändes också lite väl lång. Sedan fortsatte jag ändå att läsa de senare delarna i serien och oj vad berättelsen växte. Det kändes faktiskt riktigt sorgligt att lägga den avslutande delen, Det förlorade barnet, åt sidan. Det blev rent av tomt att inte ha Lila och Elena i närheten något mer.
Det förlorade barnet av Elena Ferrante
Hemmet av Mats Strandbergblev en snackis när den kom ut och det kändes som att precis alla läste denna den här skräckromanen, som utspelar sig på en så oväntad plats som ett äldreboende. Jag var lite orolig för att det skulle kännas töntigt med en skräckberättelse förlagd till en sådan miljö, men jag hade fel! Författaren har verkligen fått ihop det och vid sidan om själva spänningsromanen så är det också en väldigt fin bok om demens och om att vara anhörig.
Hemmet av Mats Strandberg
Fördomarna brukar flöda friskt när jag är på väg att sätta tänderna i en nobelprisbelönad bok. Det finns mer än en nobelpristagare som gjort sig skyldig till böcker som flyger flera meter över huvudet på mig. När jag hörde flummiga beskrivningar om Svetlana Aleksijevitjs dokumentärromaner med ”mångstämmiga röster” så kände jag mig rätt matt. Det lät verkligen komplicerat och svårt. Jag hade dock helt fel! Bön för Tjernobyl gick rakt in i hjärtat och är ett av de mest drabbande verk jag har läst. Jag fullkomligt älskar den här boken och vill läsa mer!
Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj
Feelgoodböcker brukar inte imponera på mig. I den genren finns det allt för många fällor att falla i och många böcker känns väldigt ”mallade” och töntiga. En positiv överraskning från förra året var Hundra omistliga ting av Lucy Dillon. Det är den första och hittills enda boken som jag har läst av henne och jag har förstått att hon hör till de författare som har ”knäckt koden” och hittat ett fungerande recept som hon upprepar i roman efter roman. Dillon skriver alltså feelgoodböcker om kärlek och trassel – och hundar. Jag kanske inte skulle ha älskat den här boken om den var den tredje Dillon-romanen jag läste på rad, men när jag läste Hundra omistliga ting så blev jag i alla fall genuint glad. Den innehöll så himla mycket fint, inte minst karaktärer att vilja vara kompis med. Jag tyckte väldigt mycket om den här boken!
Uppföljare är svårt. Jag läste och bokcirklade Projekt Rosie av Graeme Simsion och vi var många som tyckte väldigt mycket om den här annorlunda kärleksberättelsen där huvudrollsinnehavaren är en person som, helt okommenterat, har en del typiska autistiska drag och som med sin speciella syn på livet börjar att söka efter en livskamrat. Jag behöver kanske inte göra en spoilervarning när jag säger att han hittade en partner till slut. Så kom uppföljaren: Rosieeffekten. Skulle det bli upprepande? Ointressant? Skulle det bli en bok om oproblematisk förälskelse och olidligt mycket ”så levde de lyckliga i alla sina dagar”. Nä, författaren lyckades faktiskt följa upp med en bok där allting faktiskt inte fungerar helt smärtfritt. Humorn och värmen kändes igen i bok nummer 2, men här fanns också nya vinklar och en ny berättelse. Så bra!
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Julen är i alla fall en tid då många passar på att ge bort böcker till varandra och visst är det väldigt fint att få en bok – en upplevelse som räcker länge. 
: 
