Det är torsdag och idag tar jag mig tillbaka till 2007. Idag för 9 år sedan hade jag precis läst/bläddrat i boken Kitschiga vykort, som är fylld av vykort från 50- och 60-talen. Det är så kul med den här typen av böcker! Vykorten säger mycket om hur samhället såg ut då och vad man var så stolt över att man tyckte att det borde lyftas fram på vykort. Leta upp den här boken på biblioteket vet jag! Och inspireras till att skicka ett vykort från din egen semester. Det är helt otroligt vilka fula, knäppa och märkliga vykort som finns till salu där ute. Jag har sett några riktigt märkliga från mitt eget Umeå. Någon borde sätta samman dem till en bok över vår tid. Trots att vykorten väl närmast är utdöda nu så finns de faktiskt fortfarande och de är inte mycket ”bättre” än de som fanns för 50 år sedan. Här hittar du mitt inlägg från 2007.
Jag tjatar ofta om e-böcker och har t.ex. skrivit ett inlägg där jag listar ett gäng anledningar till att läsa e-böcker. I rättvisans namn tänkte jag idag följa upp med anledningar till att läsa pappersböcker. 😉 De har ju faktiskt också sin charm, tro det eller ej. 😉
Tegelstenar
Du kan inreda med böcker. Det här kan i och för sig lika gärna vara en nackdel, för de flesta av oss har ju knappast plats för kopiösa mängder av böcker, men om man nu råkar ha det så finns det väl inget lyxigare än att inreda med en massa, massa böcker. Om du frågar mig. 🙂 Har man inte plats för många böcker kanske utvalda böcker kan göra jobbet. Jag personligen tycker att det är superspännande att kolla in folks bokhyllor när jag är på besök. Folk borde visa upp mer böcker hemma!
Det är roligare att ge bort en vacker pappersbok än en e-bok. Hur ger man bort en e-bok liksom? I ett mejl? Jag skulle i och för sig bli glad för en e-bok, men ändå.
Man kan dela och ge vidare. Har du läst en bra bok som du inte har plats för? Ge bort den eller ställ den på en byteshylla! Någon annan kanske blir glad!
Du kan anteckna och göra hundöron. Det kan du i princip göra i en e-bok också, men jag tycker på något sätt att det är enklare med en pappersbok (och roligare att gå tillbaka till). Nu gör jag i och för sig bara sådant med fackböcker, men ändå. Jag tilltalas av tanken på att läsa långsamt och stryka under viktiga eller fina formuleringar.
Du minns mer. Forskning visar att det är enklare att minnas texter lästa på papper. Troligen spelar det in att bläddrandet och möjligheten att enkelt kunna se hur mycket som är kvar, gör att man upplever boken på ett annat sätt än om man läser samma text på en läsplatta.
Du behöver inte bekymra dig om laddning. Nu behöver inte läsplattor laddas speciellt ofta, men ändå – pappersböcker behöver faktiskt ingen sladd alls!
Du kan läsa i badkaret utan att vara nervös. Eller ja, man får väl vara rädd om pappret ändå. Men generellt sett kanske man kan unna sig lite mer slit och släng med pappersböcker, särskilt pocket, som inte kostar så mycket.
Det är billigt. 1000 kr kan man göra mycket roligt för istället för att köpa en läsplatta. Pappersböcker finns på biblioteket (precis som e-böcker, men de måste man ju läsa på någon form av enhet ändå).
Du kan skylta med vad du läser. En del böcker kanske är mer skrytiga än andra, i och för sig, men nog kan det addera något till ens personliga varumärke om man sitter med en creddig bok i kollektivtrafiken? 😉
Pappersböcker känns och doftar lyxigare. Ofrånkomligt. Pappersböcker har en bättre känsla.
Bokhylla
Det var allt! Jag kommer inte på en enda mer. Gör du?
Vi har haft bokklubbsträff på jobbet igen! Den här gången saknades det inte boktips, kan man ju säga. Vi brukar skriva upp boktips på en tavla och sedan rösta fram några böcker att diskutera till nästa gång. Den här gången rymdes knappt titlarna. Flera var böcker som jag redan hade läst, som briljanta Allt jag inte minns och Det är något som inte stämmer. Jag hoppas att många av mina kollegor tar chansen och läser dem. 🙂 En annan redan läst bok, som faktiskt blev en av de två som vi röstade fram, är Alla borde vara feminister. Får se vad de andra tycker om den!
Själv tänkte jag läsa den andra framröstade boken: Tiden läker inga sår. Det är alltså inte Tilde de Paulas biografi med samma namn det gäller utan en feelgoodberättelse om tre f.d. barndomsvänner som på ålderns höst måste träffas igen. Jag tror att den kan vara spännande och mysig. Har du läst?
Föra några år sedan så läste ”alla” Anne B. Ragdesböcker om Torunn. Den första boken, som förresten har gått som TV-serie också, heter Berlinerpopplarna. Den följdes sedan upp av Eremitkräftorna och Vila på gröna ängar. Jag älskade de två första böckerna, som kretsar kring livet på ett lantbruk som knappt går runt. På gården träffas tre bröder vid sin mors dödsbädd. Ja, och så dyker Torunn upp, en av brödernas vuxna barn från en kortare kärlekshistoria. I trilogin skildras livet för familjen. De två första böckerna är som sagt riktigt läsvärda. Den tredje var en besvikelse. Jag fick känslan av att författaren inte visste hur hon skulle avsluta historien, så hon gjorde det enkelt för sig. Jag säger inget mer än så, för att inte spoila för mycket. Trilogin slutar i alla fall väldigt tröttsamt, tycker jag.
Nu har författaren gått ut med att hon i hemlighet har skrivit en uppföljare. Alltså! Jag vet inte hur hon ska få ihop det. Ska de vakna upp ur en dröm? Ska någon återuppstå från de döda? Det känns krystat med en uppföljare med tanke på det avslut som författaren gjorde på trilogin. Men, men. Boken kommer på norska i höst och finns gissningsvis i svensk översättning inom en hyfsat nära framtid.
Berlinerpopplarna av Anne B RagdeEremitkräftorna av Anne B RagdeVila på göona ängar av Anne B Ragde
Throwback thursday! Vad har hänt den 23:e juni genom åren egentligen? På bloggen? Jo, 2011 bloggade jag för första gången om min då sprillans nya läsplatta. Nu har 5 år passerat och den hänger fortfarande kvar och i perioder används den flitigt. Som mest använde jag den nog när jag reste mycket med jobbet mellan åren 2011-2014. Det var ljuvligt att ha en sådan liten och smidig pryl att lägga i bagaget när man liksom var helt överlastad med jobbdatorer och annat grejs och ändå envisades med att enbart ha handbagage.
Bokeen Cybook Opus
Jag är mycket förtjust i läsplattor och har redan skrivit tusen miljarders inlägg om detta. Bland annat det här inlägget, där jag listar några fördelar med att läsa på e-bokläsare. Så jag tänker inte orda mer om det.
Läsplatta
Vad jag däremot kan avslöja är att läsplattan börjar bli lite skrot vid det här laget. Trots batteribyte har den börjat bete sig opålitligt när det gäller batteritiden. En dag byter jag nog upp mig till en modernare platta med touchskärm, belysning och möjligheter att koppla upp sig på wifi. Fast. Min lilla platta är ju så söt och så skön att hålla i. Den får nog hänga med ett tag till. 🙂
Ur mitt inlägg från 2011:
”Jag har ganska nyligt köpt en e-bokläsare. Av alla onödiga prylar man kan äga så tycker jag att det här är en av de bättre. ? Många förståsigpåare påstår att att e-bokläsare inte har en framtid, mycket för att surfplattorna anses kunna ta över, men jag håller inte med! Surfplattor i all ära… De är mångsidiga, surfbara etc, men de är faktiskt inte ergonomiska att läsa på! [Läs mer…]”
Jag ber om ursäkt på förhand för det här inlägget. Smaken är som baken, ni vet, och jag är bara en helt vanlig läsare, helt utan någon slags utbildning i färg och form. Men det finns verkligen framsidor som är finare än andra och idag tänkte jag blogga om några som jag, personligen, tycker är riktigt misslyckade. Här kommer alltså ett taskigt inlägg med fula framsidor. 😮
Jag börjar i toppen, eller vad man sa säga. Jag har hittills inte sett värre färg och form än till nyutgåvorna (från 2012) av Sjöwall och Wahlöös klassiska deckare om Martin Beck. Jag kan inte komma på några framsidor som tilltalar mig mindre än de här i alla fall! Här är några exempel:
Mannen på Balkongen av Maj Sjöwall och Per WahlööMannen som gick upp i rök av Maj Sjöwall och Per WahlööDen skrattande polisen av Maj Sjöwall och Per WahlööDet slutna rummet av Maj Sjöwall och Per Wahlöö
Förmodligen är väl de här framsidorna så moderna att jag inte förstår, men för mig ger färggradienter bara Word Art-vibbar, ni vet det det verktyget som fanns i uråldriga versioner av Word för att göra fula, fula, fula rubriker? För mig är färggradienter något dåligt från 90-talet. Sedan är det ingen harmoni i färgkombinationerna heller hos dessa framsidor. Inte i mina ögon. Det slutna rummet ser dessutom ut som en broschyr som man kan hämta på apoteket för att läsa mer om typ klåda. Nej, det här lockar inte mig.
En annan framsida som jag har väldigt svårt för är framsidan till Jens LapidusVIP-rummet. Jag gillar det jag har läst av Lapidus, men den här boken lockar inte mig. Den är alldeles för rörig. Det här med att sätta ihop kollage som summerar boken är väl en bra tanke, men det funkar sällan i praktiken, särskilt inte när man har vågat sig på ett halvbra fotomontage. Här ser det direkt billigt ut, som om framsidan har tillkommit som en skoluppgift eller något. Jag vet inte vad jag menar med det. Det är bara något som får det att andas amatörmässighet. Framsidan matchar inte titeln heller. Jag förstår att det är deckare/thriller, men ordet ”VIP-rummet” leder tankarna till sofistikerade salonger, inte skräck-clown, trafiksituation, random kvinna + överspelande modell med uppspärrade ögon. Men boken handlar säkert om skräck-clown, trafiksituation, random kvinna + överspelande modell med uppspärrade ögon. Hoppas.
VIP-rummet av Jens Lapidus
En annan framsida som inte matchar titeln är framsidan till Horn. Eller jo, det gör den väl när jag tänkte efter, men boken är verkligen inte den äckliga skräck som framsidan skvallrar om. Det här är verkligen en helt annan historia om ont och gott, inte en äcklig och osmaklig skräckis. Den här framsidan skrämmer garanterat bort läsare. Synd!
Horn av Joe Hill
Några andra framsidor som inte säger någonting om boken eller som säljer berättelsen över huvud taget är framsidorna till Anna Janssons deckare (valfri; alla är likadana). Jag har redan bloggat om dem. De är kanske inte fula på samma sätt som de böcker jag redan har räknat upp, men de är tråkiga. Stentråkiga. Det enda som syns är författarnamnet. Det går liksom inte ens att särskilja böckerna om man inte tittar riktigt, riktigt noga. Varför har de ens olika bilder/motiv dolda bakom författarnamnet? De hade lika gärna kunnat vara hela clean:a med enbart titel och författarnamn.
På tema tråkig och intetsägande framsida hamnar tyvärr även Therese Bohmans lilla mästerverk Den andra kvinnan. Jag älskar boken, som handlar om klass, makt och att vara den andra kvinnan. Men de här gulbleka benen gör mig inte glad:
Den andra kvinnan av Therese Bohman
Slutligen. Fan vad tröttsamt det är med kvinnokroppar överallt. Jag hade gärna sluppit den här rumpan på Per Olov EnquistsLiknelseboken. Hur trött får man vara när man komponerar en framsida? Det finns säkert tusentals böcker som är tröttsammare än just den här, men ändå. Gillar inte!
Liknelseboken av Per Olov Enquist
Ja, förlåt igen för det här inlägget. Det här var i alla fall några böcker vars yttre inte faller mig i smaken. Säkerligen har jag glömt några skräckexempel som är värre än dessa, men det här är de jag kom på!
Jag tänkte bara säga att bloggen har flyttat till en ny server, vilket säkert är bra eftersom den nya servern är snabbare och bättre o.s.v. Men helt smärtfritt gick tyvärr inte flytten – det har försvunnit en del kommentarer. 🙁 Om din kommentar är borta så beror det alltså inte på att jag har tagit bort den eller någonting sådant, utan på att det är en säkerhetskopia från i fredags eller lördags som har flyttats till den nya servern och därmed är allt som uppdaterats efter detta borta. Jag tror tyvärr inte att jag kan trolla fram kommentarerna på något sätt.
Jag påstod att jag inte skulle gå och se filmversionen av Den lille prinsen, men här om veckan blev jag så himla sugen på att gå på bio och det fanns verkligen inget annat vettigt att se som jag inte redan hade sett. Jag är glad att jag såg filmen ändå. Det är verkligen en fint animerad film, där sagan om Den lilla prinsen och hans kärlek till sin ros mixas med en berättelse om en hårt pressad flicka som inleder en vänskap med sin excentriske granne. Största delen av filmen berättar inte sagan om Den lille prinsen, utan handlar alltså om den här tjejen, vars mamma har gjort upp ett ambitiöst schema för att förbereda sitt barn för vuxenlivet och få henne att lyckas i skolan. Istället för att sitta med näsan i böckerna så börjar dock flickan att spendera allt mer tid med den sagoberättande gamle mannen i huset bredvid. Allt vävs ihop ett fint sätt och man har varsamt reviderat och byggt ut slutet. Största delen av filmen är ”modernt” ritad, men när sagan om Den lille prinsen berättas känns illustrationerna igen från boken.
Jag vet inte hur barn tar emot den här filmen, men jag hoppas att den går hem. Det är en fin och filosofisk berättelse.
Trogna läsare har kanske snappat upp att jag älskar böckerna om Maj. Det är alltså en fantastisk trilogi där Kristina Sandberg skriver om hemmafrun Maj och hennes våndor över barnen, att rodda allt i hemmet, den alkoholiserade maken. Somliga tycker att böckerna är förskräckliga och skräms av sidantalet och de beskrivningarna av hushållssysslorna. Själv tycker jag att de tillför något. De berättar ju faktiskt en historia.
Men en sak de inte väcker är en lust att förkovra sig i hushållsarbete och småkaksbak… Inte hos mig i alla fall! Sandberg själv och formgivaren Lotta Kühlhorn tänker tydligen annorlunda, för i höst kommer det en bok med Majs recept.
”Kristina Sandbergs succéromaner om hemmafrun Maj utspelar sig till stor del i köket. Nu får Maj sin egen kokbok, med maten hon lagar i romanerna. Här har Kristina Sandberg och Lotta Kühlhorn samlat ett 100-tal klassiska recept hämtade ur Majs bokhylla: Husmoderns köksalmanack från 1933 har hon med sig in i äktenskapet. Prinsessornas kokbok blir en viktig husmorsbibel, men ibland kan Kooperativa förbundets behändiga receptsamling vara nog så praktisk. Här finns husmanskosten, småkakorna och den flotta kalasmaten.”
Jag tycker att den här utgivningen både är kul/viktig (för att den berättar hemmafruarnas historia) och skrämmande (kommer någon idag att ha tid/lust att laga festmat som man gjorde på 30-talet?).
I köket hos Maj av Kristina Sandberg och Lotta Kühlhorn
Külhorn är förresten redan nu aktuell med en kokbok: Frukt och grönt. Jag har redan en rejäl bok om Grönt. Men visst är Külhorns bok lockande. Framsidan är verkligen jättefin!
Frukt & grönt av Lotta Kühlhorn
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
