Det var inte jättelänge sedan som jag tipsade om bokpoddar som jag gillar. Dock blev den listan i princip omedelbart lite inaktuell, för jag missade ju faktiskt några poddar som jag brukar lyssna på. Så här kommer tre bonustips!
Augustpodden har återuppstått! Hittills har jag lyssnat på försnack inför presentationen av årets nominerade, men det poppar upp nya avsnitt lite nu och då nu inför prisutdelningen som är i slutet av november. Jag är ju ytterst förtjust i Augustpriset och ser med spänning fram emot prisutdelningen (som jag tänker följa via webbsändning). Jag hejar på Therese Bohman!
Är man förtjust i Therese Bohmans böcker så är hon intervjuad på rätt många ställen, såklart, men bland annat så dyker hon upp i ett gammalt avsnitt av podden Text+1. Jag avprenumererade den här podcasten för ett tag sedan eftersom att jag trodde att den var nedlagd, men det var dumt gjort! För det har fyllts på med ett gäng nya avsnitt nu i höst. I Text+1 samtalar Mats Almegård med författare om skrivande (och något bonusämne, d.v.s. ”+1”). Det är en jättehärlig podd att lyssna på faktiskt. Den är lugn och seriös och författarna får prata till punkt.
Slutligen har jag precis börjat lyssna på ny bokpodd, Bokpodden machete, där Sanna & Sanna, pratar ”vitt och brett om allt och inget i böckernas värld” – allt från varför man ska plugga litteraturhistoria till tips på dystopier.
Ja, och just det, Ordfront förlag har en podcast med författarintervjuer. Ordfronten heter den. Och den kan också vara kul att lyssna på, särskilt om man har läst någon av deras aktuella böcker.
Liv Strömquist börjar mer och mer ikläda sig rollen som folkbildare. I sitt förra seriealbum, Kunskapens frukt, bestämde hon sig för att diskutera ”det kvinnliga könsorganet”, ett ämne som det pratas så lite om att människor i allmänhet inte ens tycks känna till att detta organ också har yttre delar. Nu tar hon med Uppgång & fall sig an ett helt annat ämne: pengar, makt och klass. Makt och klass kanske vi alla reflekterar kring nu och då, men vad vet vanliga svenssons om finansvärlden egentligen? Strömquist har med det här seriealbumet en uttalad ambition att plocka fram finansvärlden i ljuset och peka på problem kopplat till pengar, makt och extrem rikedom och det tror jag är välbehövligt.
Strömquist brukar inte bara slänga ur sig åsikter utan brukar tvärtom vara mån om att hänvisa till källor. I det här albumet kan jag tycka att det är ovanligt tunt med källhänvisningar, men låt gå, det här är ändå en tankeväckande och intressant bok – och så är den rolig, naturligtvis. Strömquist formulerar sig pricksäkert och snärtigt och tillsammans med bilderna så blir det ofta svårt att hålla sig för skratt, även om skrattet emellanåt fastnar i halsen. Det finns otroligt mycket kring pengar och rikedom som är så tragiskt att man vill gråta! Varför handlar vårt samhälle så mycket om att konsumera när vi liksom inte har en planet med oändliga resurser? Varför äger 1 % av jordens befolkning lika mycket som alla andra tillsammans?
Uppgång och fall är en upplysande bok som inte bara roar utan faktiskt också inspirerar. Det är inte bara en bok med en massa floskler och fakta som jag och de flesta andra redan vet. Strömquist vågar till exempel ägna en stor del av boken åt att kritisera vänstern och deras handlingsförlamning. Det är nog det som jag upplever som så uppfriskande och inspirerande. Strömquist skriver inte bara sådant som jag och likasinnade kan sitta och nicka och skratta åt, på ett bakvänt sätt peppar hon också till att göra någon slags förändring.
Jag tror inte att jag tycker riktigt lika mycket om Uppgång och fall som jag tycker om flera av Strömquists tidigare album. Det finns någonting lite hastigt över en del av serierna, som om hon inte riktigt har fått ihop slutet på dem. Det här är dock hennes kanske viktigaste bok som hon har skrivit hittills. Den väcker verkligen tankar och jag hoppas att den öppnar för många diskussioner kring pengar och makt runt om i Sverige. Med tanke på kopplingen till konsumtion och klimat så är pengar och makt helt klart en av våra ödesfrågor här på jorden. Varför diskuterar och ifrågasätter vi inte oftare hur vårt samhället ser ut?
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill läsa någonting roande och oroande om makt, pengar och klass.
Betyg: 5 vovvar som skjutsas runt i ett jetplan av 5.
Uppgång & fall av Liv Strömquist
Om Liv Strömquist och om Uppgång & fall
Liv Strömquist (född 1978) är en svensk serietecknare och (podd)radiopersonlighet. I radio har hon hörts i t.ex. P3:s Tankesmedjan och hon medverkar både i podcasten En varg söker sin pod och Lilla drevet. Som serieskapare slog hon igenom 2005 med albumet Hundra procent fett och sedan dess har hon gett ut en rad hyllade seriealbum. Flera av dem har tolkats på scenen. Liv Strömquist har en hemsida.
”Varför tar ingen tag i det globala problemet med extrem rikedom? Varför söker vi mindfulness i österländska läror när vårt västerländska kapitalistiska system är så totalt historiskt överlägset när det gäller att leva i nuet? Varför kände Chris O’Neill omedelbart något alldeles särskilt för prinsessan Madeleine? Varför avskyr Annie Lööf Robin Hood? Och varför går det så jävla dåligt för vänstern? Uppgång och fall handlar om kapitalism, klass och fördelningen av pengar.
Äntligen är Liv Strömquist tillbaka med ett seriealbum fullspäckat med fakta, tankeväckande formuleringar och en oerhörd humor. Med Uppgång och fall visar Liv Strömquist återigen upp sin mästargren: skarpsinnig samhällskritik och komisk timing.”
Katter är livet! Om det inte vore för min (lättare) allergi så skulle jag förmodligen vara lite av en crazy cat lady… Men nu får jag alltså nöja mig med att gosa med andras katter (vilket jag gör så fort jag får chansen). Den här knasbollen t.ex:
Bosse
Det saknas inte böcker om katter. Bland några lite nyare titlar som jag inte har hunnit läsa själv än finns t.ex. Gubbe och katt av Nils Uddenberg och Gästkatten av Takashi Hiraide. Bland bestsellers som jag har oläst finns t.ex. böckerna om Gatukatten Bob av James Bowen. Och vill man läsa en nobelpristagare så kan man läsa Om katter av Doris Lessing. Det har dock inte jag vågat göra, för jag blev så avskräckt av att läsa en annan av hennes böcker… 😮
Gatukatten av James BowenGubbe och katt av Nils UddenbergOm katter av Doris LessingGästkatten av Takashi Hiraide
Idag tänkte jag tipsa om böcker där katter har en stor roll och nu har jag alltså räknat upp en hög böcker som jag inte ens har läst själv. Hehe. Har jag läst några? Ja! Men förvånansvärt få!
I tonåren läste jag finfina Krigskatt, som handlar om en katt som vandrar mot sin människa, rakt genom ett bombdrabbat Storbritannien under andra världskriget. Han tassar rakt in i historiska händelser, men kommer han någonsin att hitta fram?
Krigskatt av Robert Westall
I ungefär samma ålder så läste jag också Lloyd Alexanders kärleksfulla bok Mina fem tigrar, som kort och gott handlar om författarens katter. Den innehåller mycket igenkänning för oss som själva har haft katt.
I Haruki Murakamis världar så kan det mycket väl hända att katter börjar prata, som i den fantastiskt fina boken Fågeln som vrider upp världen. Boken kanske inte har pratande katter som huvudsakliga tema… Men det är i alla fall en mycket läsvärd bok, inte minst för att Murakamis knäppa och mystiska världar alltid är spännande att få vara i en stund. Jag måste dock varna kraftfullt för Kafka på stranden, som trots en katt på framsidan inte alls är en bra bok att läsa för en kattälskare. Helt enkelt. 🙁
Fågeln som vrider upp världen av Haruki MurakamiKafka på stranden av Haruki Murakami
Många författare är uppenbarligen kattvänner. Och det kan man ju förstå. Änkans bok av Joyce Carol Oatesär en slags semi-biografi där Joyce Carol Oates berättar om tiden när hon blir änka. Det är en oerhört fin berättelse; att läsa den är som att få ta del av ett förtroende. Och Oates katter saknas inte i boken! Ja, det är ju ingen kattbok såklart, men jag tipsar om den ändå.
Änkans bok av Joyce Carol Oates
Det finns många barnböcker som innehåller katter. Som 80-talist minns jag särskilt Pettson & Findus-böckerna (Findus är en så sjukt härlig karaktär by the way), klassikern Pelle Svanslös (extra kul när man själv är uppvuxen i en stad nära Uppsala!) och Katten som älskade sitt täcke av Nicola Bayley & William Mayne (har ingen bild på den, men googla den; det är för bilderna som jag tycker att en är så underbar!).
Känner du Pelle Svanslös av Gösta KnutssonTomtemaskinen av Sven Nordqvist
I Hon älskade berättar Helena Henschen om sin farmor, Signe Thiel. Signe växer upp i en mycket välbergad familj som dotter till bankiren Ernest Thiel, men hon väljer i mångt och mycket ett annat liv än den typiska socitetsdamlivet. Mina fördomar lurar mig i alla fall att tro att många av den tidens rika kvinnor inte hade så mycket frihet och möjlighet att göra vad de ville med sina liv. Det kanske inte var så, men i alla fall: Signe går verkligen sin egen väg och hon är inte den som bara sitter hemma och väntar på något.
Hon är istället den som handlingskraftigt tar emot judar i sitt hem när Andra världskriget gör tillvaron otrygg för dem. Hon är den som vågar vara ärlig mot sig själv och sin passionerade förälskelse i den gifte mannen Oscar Vogt. Själv har hon sex barn, men äktenskapet slutar i skilsmässa. Oscar (och hans fru) kommer dock att finnas i hennes liv i princip hela livet. Det är verkligen en märklig historia: en man och en kvinna som älskar varandra djupt – och en fru som bara ser på? Livet och kärleken alltså…
Det finns många bottnar och sidospår i den här fascinerande livsberättelsen. Och i bakgrunden pågår krig och hemskheter. Det gör det helt klart till en intressant bok. Dessutom är den underbart välskriven med ett sällsamt flyt i språket. En riktigt fin bok!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en vackert berättad bok om Signe Thiel och hennes händelserika liv under 1900-talets första hälft.
Betyg: 4 vävnadsprover av 5.
Citerat ur Hon älskade
”När Signe dog fick jag några av hennes efterlämnade föremål. Hon var min farmor och hade själv bestämt att just jag skulle ha dem, men eftersom jag inte förstod vad hon givit mig kastade jag bara en förströdd och ointresserad blick på sakerna och slängde ner dem i en kartong som jag sedan ställde på en hylla högst upp i garderoben. När jag många år senare av en tillfällighet hittar den träffas jag i hjärtat av påfågelsfjädern, hennes stora hårkam av sköldpadd och en liten flaska med en knappt förnimbar doft av ambra. Det lilla gipshuvudet av Eros finns där också, androgynen med smärta i blicken, outsäglig smärta. Det är som om Signe viskar till mig: Här är jag.”
Om Helena Henschen och om Hon älskade
Helena Henschen (1940-2011) var en svensk formgivare och författare. Som formgivare gjorde hon sig bland annat känd som en av grundarna till Mah-Jong. Hennes skönlitterära debut kom 2004 med boken I skuggan av ett brott och fyra år senare gavs Hon älskade ut. Båda berättelserna anknyter till berättelser från hennes egen släkt och familj: Hon älskade handlar om farmodern Signe Thiel och I skuggan av ett brott handlar om de von Sydowska morden, som utspelade sig i hennes mammas familj.
”Som ung kvinna i sekelskiftets Sverige revolterar Signe Thiel mot sin far och sin uppväxt. Hon är borgardottern som syns i Stockholmsvimlet med anarkister och blåstrumpor och rör sig i kretsen runt Ellen Key.
Under andra världskriget öppnar hon sitt hem för judiska flyktingar och inför hotet om en tysk ockupation av Sverige deltar hon i arbetet med en svensk motståndsrörelse.
Men Signes drivkraft är också kärleken. Hon får sex barn, gifter sig och skiljer sig två gånger och inleder sedan ett livslångt och passionerat förhållande med den tyske hjärnforskaren Oskar Vogt, på 190-talet Berlins mest efterfrågade hypnotisör.
Signe dör 1969. I hennes testamente finner man önskan att det på gravstenen ska stå: Hon älskade.”
För ett tag sedan läste jag klassikern Strändernas svall, där Eyvind Johnson återberättar myten om Odysseus hemresa från det trojanska kriget. Vad som överraskade mig mycket var att författaren genomgående använde ordet ”röck” i texten. För er som inte förstår vad det betyder 😉 så är det alltså en dialektal böjning av verbet rycka. Jag har vuxit upp i Uppland och jag vet faktiskt inte på vilka fler platser man pratar så (Johnson är i alla fall från Boden). Jag böjer i alla fall de flesta verb som har ett y i sig på samma sätt. Jag vet att dessa tre ord inte ska böjas såhär på rikssvenska, men för mig är det alltså
rycka – röck,
trycka – tröck och
klippa – klöpp (ej ett ”y-verb” dårå, men i alla fall)
som gäller. Vad gäller andra ”y-verb” så hör jag inte själv när man ”ska” böja med ö eller ej. Nypa – nöp? Dyka – dök? Stryka – strök? Ah, rättstavningsprogrammet protesterar inte i alla fall… Hur som helst; det gladde mig att Johnson böjer på samma sätt som jag.
Ur Stränderas svall av Eyvind Johnson
Men varför gör han det? Jag har faktiskt ingen aning. Andra författare kan få för sig att använda dialekt i dialog. Vi är väl t.ex. rätt många som har tagit oss igenom Vilhelm MobergsUtvandrarböcker och till en början fått kämpa lite för att få det att flyta. Där ”pratar” alla karaktärer småländska, kanske för att göra dem mer levande och få fram vilken lång resa de står inför när de ger sig av till Amerika. Sedan finns det böcker i stil med Jonas Hassen KhemirisEtt öga rött, där hela boken leks fram med ett fantasifullt språk som när boken var ny gärna omnämndes som ”rinkebysvenska”. I Ett öga rött är ”dialekten” så mycket mer än bara lite geografiskt färgad dialog. Språket blir en del av berättelsen och beskriver verkligen huvudpersonen och hans liv. Det behöver ju heller inte alltid vara dialekt det handlar om. I Khemiris fall handlare det kanske snarare om sociolekt; språkvariationer som utmärker olika klasser eller andra sociala grupper.
I en del böcker vill författaren också skildra en plats och inte bara några människor. I Mikael NiemisPopulärmusik från Vittula blir det t.ex. naturligt att spränga in dialekt och tornedalsfinska eftersom det är en bärande del av berättelsen att berättelsen utspelar sig i just Pajala.
Sara Lidman använder rikligt med dialekt i t.ex. Jernbanesviten som utspelar sig i Norrlands inland under 1800-talet. Just hennes böcker hade jag dock lite svårt för. Jag tog mig knappt igenom den första boken (Din tjänare hör) och har heller inte vågat mig på att läsa övriga delar i serien. Visst kan dialekt tillföra mycket till en berättelse, men det är helt klart också så att dialekter kan göra att man som läsare tappar flytet. Jag tror att dialekter i böcker är lite av en vattendelare. Själv tycker jag oftast att det är härligt när författare vågar ta ut svängarna och låta karaktärerna prata lite mer som människor faktiskt pratar. Men det finns uppenbarligen en gräns också. Hm.
Nåja, Strändernas svall? Varför använder Johnson ordet ”röck”? Jag skulle så gärna vilja veta! Någon som har en teori? Och pratar man verkligen så i Boden?
Har ni läst Kvinnan på tåget? Boken handlar om en alkoholiserad och arbetslös kvinna som varje dag sätter sig på tåget och åker mot sitt gamla jobb. På vägen fantiserar hon om människorna i husen som hon passerar. Och sedan inträffar ett brott och hon vet inte exakt vad hon vet och vad hon själv har gjort. Det är en bra bok!
Och nu har den blivit film! Kul tycker jag! Särskilt kul att Emily Blunt är så porträttlik bokens huvudperson. Jag menar, hon ser ju precis ut så som man tänker sig att en alkoholiserad, sjavig och krisande kvinna ser ut. SKOJA. Jag vet inte alls hur man tänkte faktiskt?
Nåja. Filmen som helhet kanske är bra, även om jag är fundersam över casting och styling…
Apropå filmatiseringar… Jag läste ju Alice Munros novellsamling På fri fot för ett tag sedan. Tre av novellerna i den handlar om Juliet och nu har de här novellerna blivit film – av ingen mindre än Pedro Almodóvar som ju brukar vara så himla bra på att skildra kvinnoöden av olika slag. Den här filmen vill jag se! Boken hade jag lite svårt att hänga med i eftersom jag lyssnade på den som ljudbok och det blev himla rörigt för mig att hålla isär berättelserna. Jag tror på sätt och vis att jag skulle få ut mer av fimen. Julieta heter den i Almodóvars tappning.
Nu var det länge sedan jag klickade bak i arkivet och plockade fram något gammalt inlägg! Jag har ju ägnat mig åt detta en del torsdagar den senaste tiden, throwback thursday ni vet. Idag tänkte jag att det kunde vara dags igen! För precis ett år sedan bloggade jag om att vara introvert och om att förvånansvärt många inte riktigt förstår att man kan frivilligt välja att sätta sig och läsa en stund… Det här inlägget blev ett av mina mest kommenterade inlägg förra året, så det märktes att folk kände igen sig… Och idag tänkte jag att det kunde passa att puffa upp det igen. Här kan du läsa inlägget i sin helhet!
”Jag är liksom många andra introvert och det är alltså ingen sjukdom, en funktionsnedsättning eller ett problem, utan det är ett sätt att vara som jag trivs bra med och som jag varken kan eller vill ändra på. Jag är inte ensam, jag är inte blyg, jag är inte socialt inkompetent, jag tycker bara att det är oerhört skönt att få vara för mig själv emellanåt. På samma sätt som extroverta behöver ha människor omkring sig för att få energi, på samma sätt behöver jag vara ensam för att ladda batterierna. Det finns förmodligen ingen korrelation mellan att vara introvert och att tycka om att läsa böcker, men att läsa måste väl ändå ses som en introvert syssla, eller vad man ska säga och när jag är för mig själv så är det ofta just böcker som är mitt sällskap.
Jag har genom åren upplevt att många människor, förmodligen extroverta personer, inte alls förstår nöjet med läsning utan snarare ser det som sin plikt att rädda andra från denna obehagliga syssla. Kanske förknippar de läsning med läxor och något som man tvingades göra i skolan. Jag behöver dock knappast påminna mina läsare om att läsning verkligen inte behöver vara något som man gör för att man måste, utan tvärtom kan vara något man väljer att göra på samma sätt som att man kan välja att spela ett spel, se en tv-serie eller lyssna på musik en stund. För mig och er är det här säkert självklart, men jag har insett att det finns många som skulle behöva nå den här insikten och låta mig och andra få läsa ifred. Alltså, naturligtvis är inte det här ett stort problem i mitt liv, men jag irriterar mig faktiskt emellanåt över att folk som ser mig läsa garanterat inte tänker ”där sitter en kvinna och läser en bok – vad avkopplande för henne!” utan tänker ”men gud, vad tragiskt, där sitter en ensam tjej och läser, fy vad hemskt”. Jag hatar att bli klappad på huvudet. Jag skulle önska att läsning vore lite mer coolt, lite mer okej att välja framför andra tidsfördriv, lite mer okej att välja framför att prata hela tiden. [Läs mer…]”
Det är kanske inte alltid som böckerna som vi läste i skolan faktiskt blev några stora läsupplevelser. Jag tror att en nyckel till detta är att det faktiskt tar tid att skaffa sig den erfarenhet som behövs för att förstå flera lager i berättelser och att känna hur berättelse och språk hänger ihop. Det är klart att man ska nosa på ”svårare” litteratur så fort som möjligt, men en del böcker behöver man nog återvända till senare i livet också.
Nåja. Många böcker kan man faktiskt läsa även som läsovan. En del böcker är till och med kanonbra även om man mest läser de ”rakt upp och ner” och utan att ha 100-tals läsupplevelser bakom sig. Idag bloggar jag om mina favoritböcker bland de böcker som jag fick läsa i skolan.
I toppen finns absolut Vilhelm Mobergs böcker om Utvandrarna. Vi läste den första boken i serien när jag gick på högstadiet och den gav verkligen läslust. Jag plöjde mig snabbt igenom alla fyra böckerna om människorna som lämnar fattigdom och elände bakom sig för att skaffa sig ett nytt liv i Amerika. Jag fick en känsla av att hela klassen faktiskt uppskattade de här böckerna. Det är väl lite häftigt ändå? Trots dialekt och äldre språk så går den att läsa med god behållning även som ung, uppenbarligen.
Utvandrarna av Vilhelm Moberg
På högstadiet (eller gymnasiet?) läste vi även Candide av Voltaire. Det blev också en glad överraskning för mig. Jag minns verkligen hur rolig jag tyckte att den här boken var – och det hade jag liksom inte väntat mig av en bok med flera hundra år på nacken. Vi hade en utgåva med många fotnoter som var till hjälp och det var nog bra. Jag är glad att vi läste den här boken i skolan. Jag hade aldrig vågat mig på den annars och då hade jag gått miste om en riktigt tänkvärd och skojig klassiker.
Candide av Voltaire
Jag minns inte riktigt om jag läste Den allvarsamma leken i skolan, men jag tror det..? Och vilken bok!! Hjalmars Söderbergs språk är fantastisk och det är verkligen en kärlekshistoria som väcker mycket tankar och känslor. Jag vill verkligen läsa om den, men jag tyckte som sagt att den var riktigt bra redan när jag läste den i tonåren.
Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg
På engelskan läste vi också flera böcker som jag verkligen uppskattade. En av de är Orwells satir Djurfarmen/Animal farm. Vi fick naturligtvis diskutera den och vad djuren egentligen symboliserar. Boken är ju faktiskt en bok om Stalintiden. Jag hade nog inte snappat upp det på egen hand, så det var en riktigt bra och lärorik bok att få läsa i skolan.
Animal farm av George Orwell
Jag tyckte också hemskt mycket om Möss och människor av John Steinbeck. Boken kretsar kring George och Lennie som drar runt och arbetar på gårdar. Lennie är utvecklingsstörd. Han är stor och stark och han råkar också älska djur. Det är bara det att han lätt kan råka klämma ihjäl de stackars djur han vill klappa på. Det leder såklart till en katastrof till slut… En så fin och sorglig berättelse!
Bära barnet hem är en personlig och känslofylld berättelse om moderskap. Samtidigt som berättarjagets mamma sjunker in i glömskan i sin demens så ska berättarjaget och hennes son åka till Colombia för att träffa sonens första mamma, mamman som lämnade honom så att berättarjaget kunde hämta och bära barnet hem. I Colombia lever också Ana, som arbetar som hembiträde och som i den rollen får ta hans om en annan moders barn, ett barn som hon får starka band till.
I dessa berättelser vrider och vänder Naumann på moderskapet och hur ett sådant kan se ut. Det kan vara gränslös kärlek, både till ett biologiskt barn, ett adopterat barn, eller någon annans barn. Och varför skulle det egentligen spela någon roll?
Det är tänkvärt och fint. Samtidigt når det inte riktigt ända fram hos mig, kanske för att jag själv inte har något barn och därför inte kan relatera riktigt. Ja, jag vet inte, men trots det intressanta ämnet och trots att det är en fin berättelse så tror jag faktiskt inte att den kommer att leva kvar länge i minnet. Jag är ändå glad att jag har läst den. Det är fint att få läsa en så kärleksfull berättelse som innehåller så många aspekter av mor-barn-relationer.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en fin lite berättelse om kärleken mellan mor och barn: ett biologiskt barn, ett adopterat barn eller någon annans barn.
Betyg: 3 trasmattor av 5.
Om Cilla Naumann och om Bära barnet hem
Cilla Naumann (född 1960) är en svensk författare som debuterade med romanen Vattenhjärta 1995, för vilken hon belönades med Katapultpriset. Hennes senaste roman är Bära barnet hem, som kom ut 2015.
Uppläsare: Cilla Naumann.
Utgivningsår: 2015 (första svenska utgåvan, Natur & kultur), 2015 (den här ljudboksutgåvan, A nice noise).
Antal sidor: 225 (ca 6 h lyssning).
ISBN: 9789127144750, 9789188315007.
Andras röster: Bokhora, dagensbok.comFeministbiblioteket.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus eller CDON.
Förlagets beskrivning
”»Hon är här nu, Magda. Hon som så länge skyndat i skuggan med sin mage, på väg från barnhemmet, på väg över sjukhusplanen, över Bogotás trafikerade gator, på väg, alltid på väg bort.«
I Bära barnet hem reser berättaren till andra sidan jorden för att hennes son, Adam, ska få träffa sin biologiska mor. Förberedelserna är förknippade med stor oro. Var kommer han att höra hemma nu? Samtidigt är berättarens egen mamma långsamt på väg in i en glömska där tiden är i oordning och det är oklart vem som är mor till vem.
Detta är också berättelsen om Ana, som inte har någon far eller mor, inga barn heller, men som passar andras barn: matar dem, älskar dem, vakar över både dem och den blå dörren i huset mittemot, barnhemmets dörr där föräldrar lämnar in sina barn och sedan försvinner.
Bära barnet hem är en roman som med skärpa och innerlighet berättar om vad en mor är: om att föda barn, lämna bort barn och om att bära barnen hem.”
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
