Jag bläddrade i Riksteaterns tidning, Scenen, och såg en notis om att Liv Strömquists briljanta seriealbum, Kunskapens frukt, sätts upp som teater på Borås stadsteater i september. Sedan ska den tydligen vidare till Backa teater (i Göteborg). Det är ju lite långt att åka för en umebo som jag. 😉 Men för dig som har möjlighet att gå.. Gör det! Har svårt att tro att det kan bli något annat än bra/intressant/tankeväckande/roligt!
Jag är verkligen förtjust i konst. Inte för att jag kan någonting om konst, men för att det ändå, trots allt, är något som verkligen berör mig. Jag är flitig besökare på Umeås museum, t.ex. Bildmuseet, där jag ser precis allt minst ett par gånger. Jag har också varit på t.ex. MoMa i New York och typ börjat grina på grund av fruktansvärt bra konst.
Sådan är jag.
Några av de härligaste pekböckerna jag vet är böckerna i ”Min första bok om…”-serien. Hittills har det kommit böcker om Carl Larsson, Ernst Billgren och nu, senast, Nils Dardel. Nästan så att man vill ha dem själv! Ja, verkligen!
Som många av er vet och som många kanske inte vet så har jag under våren skrivit en ”bok”, d.v.s. min avhandling. Några lärdomar:
– Det här med tighta, korta, koncentrerade texter, som jag är så kär i, de är väldigt, väldigt, väldigt svåra att få till. Även om man skriver en torr facktext. Trots att jag har skalat bort en hel del så blev texten ändå dubbelt så lång som jag hade tänkt mig.
– Smakar det så kostar det, så att säga. En minimiupplaga kostar ungefär som halva min månadslön (obs: jag betalar inte ur egen ficka). Då har jag ändå medvetet gjort de flesta bilder i svartvitt (+ gullisarna på tryckeriet bjuder på några färgtryck som jag råkade få med av misstag)… Och verkligen kämpat med att komprimera texten i referenslistor och sådant.. Och valt ett förhållandevis lätt papper till omslaget.
– Det är ingen lättnad att skicka iväg manuskriptet till tryckeriet. Jag hade det lite som en målbild under några dagar där jag satt och jobbade till 3 för att bli klar med småfix.. Jag trodde att jag skulle ha en känsla av att vilja fira med bubbel när jag klickat på skicka-knappen. Det skedde inte. Det finns typ inget som är så ångestframkallande som att skicka något till tryck!! Tänk på allt som kan BLI FEL. OCH DÅ GÅR DET INTE ATT ÄNDRA. DET GÅR INTE ATT ÄNDRA. ALLT KAN VARA FEL OCH DET GÅR INTE ATT GÖRA NÅGOT ÅT DET!
Nu går jag och väntar på att få skiten från tryckeriet, så att jag kan spika, d.v.s. lämna in avhandlingen till biblioteket och skaffa mig ett kvitto på att jag har gjort detta. Det här är obligatoriskt och failar man så failar man hela disputationen tror jag (eller?!). Det känns som att vänta barn (nej, jag skojar, det har jag ju ingen erfarenhet av alls). Det är nu av yttersta, extrema vikt att avhandlingen kommer i tid. Och att jag levererar mig själv i tid till biblioteket. Det gör mig typ sömnlös.
Ja, det här med att skriva en skönlitterär bok.. Det har jag inte nerver till. Om jag någonsin hade haft lust att försöka dårå. Jag har nu fått ett litet smakprov på hur det kan upplevas att jobba med en text och att lämna den ifrån sig. Känner mig nu helt mentalt slut.
Jag har fått ett provtryck förresten. Lustigt att få den i sin hand. En hel liten bok. Vem hade anat.
Jag har skrivit flera inlägg om böcker som jag ser fram emot i höst. Sedan kan jag i och för sig villigt erkänna att jag aldrig/sällan läser böcker medan de är rykande färska. Det kommer säkerligen dröja ett halvår eller mer innan jag läser på riktigt. Hur som helst. Några intressanta böcker som kommer i höst:
Khemiris nya har jag ju tjatat om en del, men jag har inte hittat en framsida förrän nu. Martin Kellerman, som kanske främst är känd för serien Rocky, debuterar i höst och det har jag nog också redan nämnt i ett tidigare inlägg. Sedan ser jag fram emot nytt av Lars Lerin (älskar hans akvareller) och Faïza Guène, som jag har läst på originalspråk fram till nu. Nu senast läste jag Les gens du Balto/Sista beställningen på Balto. Hennes nya på svenska handlar om en algerisk familj i Nice och vad som händer när dottern bestämmer sig för att bryta sig loss och bli advokat. Kanske läser jag den på franska ändå. Guènes böcker brukar vara hyfsat lättlästa, tycker jag, och så brukar de vara både smarta och roliga. Un homme, ça ne pleure pas heter den i original.
I dagens Nostalgitorsdag plockar jag upp en bok som jag har läst på franska: Le petit prince, eller Den lille prinsen, som den heter på svenska. Den ingick faktiskt som kurslitteratur i en franskkurs jag läste en gång i tiden. Det känns som en riktigt klassiker på franskklasser, faktiskt, men det är också en väldigt fint illustrerad och tänkvärd liten bilderbok som förtjänar att bli upptäckt utanför skolväggarna. Jag vet att Modernista gav ut en nyutgåva tidigare i år (på svenska). Så mitt tips är att kolla in den!
Här hittar du mitt inlägg om Le petit prince från 2003 och ett från 2009 också, förresten.
Såhär i körsbärsblomtider (dock ej i Umeå, såklart, för jag känner inte ens till att det skulle finnas några körsbärsträd här?) så passar det lite extra bra att Gilla böcker har hottat upp framsidan till Lisa Bjärbos och Johanna Lindbäcks Vi måste sluta ses på det här sättet. Titta bara hur snygg pocketutgåvan är!
Jag älskar körsbärsträden, Stockholmssilhuetten, fågeln, kärleksparet, färgerna… Allt! Sjukt snyggt!
Bjuder även på lite körsbärsblom från Berlin 2012:
Som jag har skrivit i flera inlägg så är det framför allt en bok som jag ser fram emot i höst och det är Jonas Hassen Khemiris kommande kärleksroman Allt jag inte minns.
Men jag tycker också att det är kul att författarna till mina fantasyfavoriter, Engelsforstrilogin, utkommer med en varsin ny bok. Sara Bergmark Elfgren har skrivit en barnbok om tid tillsammans med illustratören Maria Fröhlich. Det är en bilderbok, så den riktar sig inte riktigt till min målgrupp. Däremot kanske jag ska våga mig på att läsa Mats Strandbergs kommande skräckroman, Färjan. Titeln får mig bara att tänka på såpor och Rederiet, men framsidan är en blodig historia, så jag gissar att den faktisk är läskig…
En annan kommande bok är en ny bok av Jonas Jonasson. Jag har läst hans bestseller Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann och blev egentligen inte så imponerad. Jag kommer därför inte kasta mig över hans nya, Mördar-Anders och hans vänner. Däremot måste jag säga att jag uppskattar hans fantasifulla titlar. Hur kommer han på allting? 🙂
Jag läste en artikel i DN om hur Amazon och andra registrerar läsvanor. Den typen av registreringar blir ju möjlig när läsare är uppkopplade när de konsumerar böcker, t.ex. om man läser böcker i Amazons e-bokläsare eller via appar. Jag vet inte om jag har något speciellt att säga om det här. Någonstans så känns det galet med all registrering som sker av sådant man delar med sig av på nätet på olika sätt, men samtidigt är det väldigt abstrakt vad det egentligen kan leda till… Jag VET ju att Facebook, Instagram, Twitter o.s.v. använder min info. Det är priset jag betalar för att kunna använda de här tjänsterna utan att betala i rena pengar. Samtidigt delar jag bara med mig av meningslösheter, som jag inte är speciellt mån om att hålla privat.
Nåväl. Det som slår mig mest är att det finns väldigt mycket man kan registrera kring läsning. Lästakt, vilka böcker som blir lästa, vilka som inte blir lästa, vid vilka tider man läser, anteckningar, understrykningar. Det påminner mig om att jag borde lära mig att anteckna och stryka under. Det gäller framför allt bokcirkelböcker. Jag brukar försöka påbörja bokcirkelböcker så fort som möjligt när vi har bestämt oss för att ny bok, men det brukar också leda till att jag har läst ut boken flera veckor innan vi träffas och pratar om den. I värsta fall har jag glömt allt utom vaga känslor. Rätt så ofta, och det gäller både bokcirkelböcker och andra böcker, har jag ingenting konkret med mig över huvud taget, utan kan bara dra mig till minnes om det pirrade till i magen för att språket kändes fint eller om det var något som fick mig att skratta…
Jag borde anteckna mer.
Kan dock inte anteckna när jag läser e-böcker, för jag läser i allmänhet på min lilla läsplatta, som är så omodern att den inte går att koppla upp mot nätet. 😉 Sedan läser jag i och för sig på mobilen och lyssnar på ljudböcker på mobilen och min surfplatta, men det där med att anteckna har jag som sagt aldrig förstått mig på, varken när det gäller e-böcker eller pappersböcker…
Hur gör du? Gör du hundöron, stryker under, antecknar i en anteckningsbok?
Man kanske skulle göra lite mer som Bodil Malmsten:
(Ur Så gör jag).
Sörja för de sina är den andra boken i Kristina Sandbergs trilogi om hemmafrun Maj. Den tar vid ungefär där den inledande delen, Att föda ett barn, slutade och över cirka 500 sidor (eller cirka 18 h lyssnande för mig och andra som väljer ljudboksversionen) får vi sedan följa Maj och hennes familj i Örnsköldsvik.
Den som har läst den första boken vet att den slutar med att Majs man, Tomas, har fått allvarliga problem med alkohol. Nu är han dock redo att ta tag i sitt missbruk och hela den lilla familjen flyttar till Stockholm för att Tomas ska kunna gå i terapi. Det kan inte mera bli tal om att ens smaka alkohol på bjudningar och kalas. Någonstans gnager ändå oron hos hela familjen att det inte ska gå vägen.
Dottern Anita börjar bli stor och hennes lillebror, Lasse, likaså. För Maj handlar livet mycket om att ta hand om och hålla ihop sin familj. Det är mat som ska lagas, bjudningar som ska planeras, barn som ska hållas reda på och en kropp att sköta om. Maj rasar i vikt, får yrsel och tror att hon ska dö, men hon kopplar aldrig att hon lider av ångest. Ångest och häftiga och plötsliga mensblödningar är kvinnoproblem som det tigs om. Hennes make hjälper henne att torka silvret, men har ingen insikt om att silvertorkningen är en av de mer lättsamma och enkla sysslorna i en hemmafrus plikter. Det är ett hårt jobb att hålla hushållet i ordning och slitet tar ut sin rätt. Några som hamnar i skymundan är Majs egna familj borta i Östersund. Hennes föräldrar blir äldre och skröpliga och syskonen blir vuxna och skaffar egna liv medan Maj är upptagen på sitt håll och får ägna sig åt att socialisera med Tomas släktingar.
Boken slingrar sig fram genom krigstid och in i den nya, moderna tiden där hemmen ska förvandlas till praktiska och funktionella bostäder. Anita hamnar i tonåren och Maj börjar känna sig ensam; inte behövd.
Det är en fantastisk bok. Den handlar om allt och inget, men framför allt handlar den om en hemmafru och det är en berättelse som jag aldrig har läst förut. Det är så otroligt rörande och fint att få läsa om Maj och hur hon sliter med hemmet och familjen, hur hon hittar sin plats bland Tomas fina familj och försöker förhålla sig till sin egen, enklare familj. Det finns mycket att skriva om den här boken, men det är svårt att hitta orden. Jag nöjer mig med att säga att jag tycker att den är välskriven, fantastiskt bra uppläst, spännande, på sitt lågmälda sätt, berörande och upplysande. En fantastisk bok! Sandberg lyckas skriva så levande och insiktsfull att det känns som att ha fått en ny vän i Maj. Och jag vill aldrig att böckerna om henne ska ta slut!
Boken är utgiven av Norstedts och du kan hitta den hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som har skrivit om den är SvD, Bokhora och Feministbiblioteket.
