X, av John Ajvide Lindqvist, är en skräckroman där en ung kille säljer droger och hans morbror, en journalist med sina bästa texter bakom sig, har kommit ett stort avslöjande på spåren. Med X väver Ajvide Lindqvist ihop skräck- och deckargenren på ett underhållande vis och knyter samtidigt ihop säcken för trilogin Platserna.
⭐⭐⭐⭐
Betyg: 3.5 av 5.
X är den avslutande delen i John Ajvide Lindqvists trilogi Platserna. Den utspelar sig i en nära nutid i det fiktiva miljonprogramsområdet Gårdsstugan, utanför Stockholm. Det som planerades som en mysig och trevlig plats att bo på har utvecklats till en plats där olika grupper bedriver droghandel på ömse sidor om gården och där snåla vindar blåser över det deprimerande torget. Linus hör till de som säljer narkotika i den ena gårdsändan. Det börjar med de egna ADHD-medicinerna, men utvecklas snart till högkvalitativa produkter tillhandahållna av den mytiska och gåtfulla X. X har kommit till stan med osannolikt ren narkotika som säljs till förbluffande lågt pris. Vad är han ute efter? Har han någon koppling till det stora antal kriminella som plötsligt försvunnit, och i många fall begått självmord?
Någon som letar svar är Tommy T – en journalist som definitivt har passerat sitt bäst före-datum. Det har funnits en tid när han varit rikskänd och efterfrågad, men nu har nya förmågor seglat förbi. Nu börjar han söka svar kring X:s verksamhet och bakgrund. Drivkraften är inte bara att kunna reda ut ett brott, utan också att skydda systersonen – Linus, som han misstänker är på glid.
X är en skräckroman, som i stora delar kan läsas som en kriminalroman. Det är rått och brutalt och det övernaturliga vrider det hela ett varv längre och skänker mer spänning. Man vet aldrig vad som kan hända härnäst. Samtidigt är Ajvide Lindqvists paradgren att skriva om människor. Det här blir således en roman där det både finns övernaturliga väsen och människor som känns, om inte igenkännbara, så i vart fall helt trovärdiga och äkta.
Med X knyts också säcken ihop för Platserna. Jag kan erkänna att det var så länge sedan jag läste Himmelstrand att den fallit lite ur minnet, men Rörelsen läste jag för inte allt för länge sedan. Oavsett hur färska de känns i minnet kan jag känna att det är tre minst sagt olika romaner: persongalleri och tid varierar. Det kändes inte självklart att författaren skulle lyckas knyta ihop säcken, men jag tycker att han gör det riktigt bra.
X är en spännande roman där skräckgrenren och deckaren gifter sig på ett riktigt bra sätt. Ibland kan jag tycka att den känns lite väl lång, så som det lätt blir när det finns två huvudpersoner att ta hänsyn till. Det är två intressanta karaktärer, där inte minst Tommy T är en person som är lätt att känna sympatier för och tycka om. Här har författaren unnat sig några sidohistorier, som egentligen hade kunnat skalats av, men där jag trots allt köper det. Det tar sina sidor att berätta om Tommy T:s oväntat varma relation med den prostituerade Anita, men det är en berättelse jag gärna läser. Precis som att jag gärna följer med Tommy T till diverse lirare med mer eller mindre solkiga affärer. I dessa möten finns allt som oftast en humoristisk ton som jag verkligen uppskattar. I stora delar är X verkligen en kul bok, samtidigt som den kan vara chockerande brutal och äcklig.
X har varit en underhållande läsning. Jag kan även erkänna att jag stannat upp vid några tillfällen och funderat på om den hade gått att skriva idag. Boken börjar närma sig 10-årsstrecket och jag inser att några av de mest upprörande delarna av den, t.ex. en tonåring som säljer droger, inte längre är speciellt uppseendeväckande i ett samhälle där ”barnsoldater” blivit ett ord som används för att benämna unga som utnyttjas av gängkriminella för att begå grova brott. Verkligheten har liksom kommit ikapp den här romanen och överträffar den på många punkter. Sjukt. Jag skriver det inte som någonting som sänker mitt omdöme om boken, utan bara som något som slog mig när jag läste. Visst kan man skriva skräck, men verkligheten är verkligen förfärlig som den är.
X
X är den avslutande delen av trilogin Platserna, där även romanerna Himmelstrand och Rörelsen ingår. X gavs ut av Ordfront 2017. ISBN: 978-91-7037-942-0.
John Ajvide Lindqvist
John Ajvide Lindqvist är en svensk författare, som framför allt skriver böcker i skräckgenren. Hans böcker brukar utspela sig i miljöer dit Ajvide Lindqvist själv har en koppling, exempelvis uppväxtorten Blackeberg, där genombrottsromanen Låt den rätte komma in utspelar sig.
Skam, av Ann-Helén Laestadius, är en fantastiskt fin roman om att växa upp i ett sammanhang präglat av skam: skam över sitt samiska ursprung, skam över allt och inget som læstadianerna fördömer.
⭐⭐⭐⭐⭐
Betyg: 4.5 av 5.
Skam är den avslutande delen i Ann-Helén Laestadius löst sammanhållna Sápmitrilogi. Efter en roman om förföljelser och förtryck mot samer (och djurplågeri riktat mot deras renar, Stöld), och efter en roman om nomadskolor (Straff), har handlingen nu förlagts till 80- och 90-talets Kiruna. Läsaren får följa Marina, som håller sin samiska identitet hemlig under uppväxten. Ingen på skolan skyltar med att de är samer och ingen talar samiska. I Marinas fall talas inte ens samiskan hemma och hon kan endast med svårighet förstå enstaka ord av det äldre släktingar säger till varandra på sina hjärtans språk. Delar av den samiska kulturen, inte minst jojken, är omöjlig av fler orsaker: på pappans sida av släkten finns læstadianer och de vakar noga över alla synder, dit bland annat musik räknas. Preventivmedel är en annan synd. Marinas kusin, Eva, är en i raden av många syskon – och syskonskaran blir bara större och större.
Marina och Eva är i samma ålder och växer upp på samma gata. Det blir naturligt att de träffas och att de är med varandra i skolan. Till skillnad från Evas familj, som anammar læstadianismen fullt ut, är inte Marinas familj del av rörelsen. Det gör dock inte att de undkommer fördömanden och predikningar om synd. Det räcker med att lyssna på popmusik eller att ha ett nagellack för att få höra att helvetet väntar. Att vara barn i en sådan miljö är allt annat än lätt – rädslan och osäkerheten är hög; I tidig ålder börjar Marina drabbas av panikångest. Vänskapen med Eva blir allt mer komplicerad, tills Marina helt enkelt vänder henne ryggen.
Den bästa vännen blir istället en flicka av en helt annan kaliber: Ingela är frimodig och äventyrlig. Hemmavid finns problem som innebär att Ingela till stor del får klara sig själv och kan göra vad hon vill. Marina rycks med och blir tillsammans med Ingela en annan, friare, person. Om hon är sig själv? Nej, knappast: inte minst är det samiska ursprunget fortfarande en hemlighet.
I skolan finns Daniel, som också döljer sin samiska identitet. För Marina är den dock välkänd eftersom han bor granne med hennes morföräldrar. Mellan Marina och Daniel uppstår snart känslor, som för Marinas del kommer att bli en långvarig förälskelse och något hon aldrig riktigt kan släppa. Även där är dock læstadianismen ett hinder: Daniels familj är en del av rörelsen och det finns inte med på kartan att han någon gång skulle kunna leva med någon som inte hör till samma församling.
Det är ett tag sedan jag läste en uppväxtskildring och en bok om att vara ung vuxen. Att jag själv är medelålders är väl det som gjort att jag inte har sökt mig mot sådana här böcker på samma sätt som jag gjorde för några år sedan. När jag läser Skam känner jag att jag har saknat det: berättelser om formande år är svårslagna. Även om man själv haft en uppväxt som sett helt annorlunda ut går det att relatera till personer, situationer och känslor. Typer som Ingela, de känner man verkligen igen, och Laestadius är suverän på att måla upp både henne och alla andra karaktärer. Skam en bok som gör människorna, tiden och miljön levande och jag tyckte verkligen om att vara i den här berättelsen. På ett sätt är den en i raden av många andra berättelser om att bli vuxen och att skapa sig ett eget liv, men här blir det extra intressant och tankeväckande genom att det också är en bok om att behöva möta en skam som stulit både kultur och språk.
Det här är en otroligt fin bok, som väcker både tankar och känslor, och som verkligen är ett värdigt avslut på en oerhört läsvärd trilogi.
Skam
Skam är den avslutande delen av Sápmitrilogin, där även romanerna Stöld och Straff ingår. Skam gavs ut av Romanus & Selling 2025. ISBN: 978-91-89771-09-3.
Ann-Helén Laestadius
Ann-Helén Laestadius är en svensk-samisk författare.
Drömräkning, av Chimamanda Ngozi Adichie, skildrar livet för fyra medelålders kvinnor med rötter i Nigeria och Guinea och hur de försöker navigera mellan förväntningar från sina båda kulturer – den afrikanska och den amerikanska – och samtidigt förhålla sig till sina egna önskningar i livet.
⭐⭐⭐⭐
Betyg: 4 av 5.
Drömräkning, av Chimamanda Ngozi Adichie, handlar om fyra kvinnor: Chiamaka, Zikora, Omelogor och Kadiatou. De tre förstnämnda är ytterst välbeställda kvinnor med rötterna i Nigeria medan den sistnämnda kommer från enkla förhållanden i Guinea och bland annat försörjer sig som hotellstäderska. Boken utspelar sig under pandemin, en tid då många, även bokens huvudpersoner, kommer att reflektera över sina liv. Samtidigt skakas de allihop av att Kadiatou utsätts för en våldtäkt på sitt jobb, och därigenom ofrivilligt hängs ut i internationell media och får sin vandel ifrågasatt.
Kadiatou är en fiktiv person, men Adichie skriver själv att karaktären är baserad på verklighetens Nafissatou Dallo, hotellstäderskan som 2011 anklagade IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn för sexuella övergrepp. Verkligheten innebar att fallet lades ned, trots övertygande teknisk bevisning och vittnesmål. Hur det går för Kadiatou behöver jag kanske inte spoila här, men möjligen kan jag väl avslöja att utfallet blir överraskande. Det ligger i linje med Adichies berättande att styra mot det oväntade och vidga bilden för hur människor kan reagera. Den feministiska och de rasistiska aspekterna i det hela framkommer oavsett glasklart.
Jag tycker om berättelsen om Kadiatou. Det är berättelsen om en fattig kvinna med ett tungt bagage, men som också besitter en imponerande styrka och som alltid håller kursen mot som är viktigast i hennes liv: att ge dottern de bästa förutsättningarna. Kadiatou är mångfacetterad och har ett intressant djup. Att läsa om det hon utsätts för berör starkt.
De övriga tre kvinnorna känner jag inte för på samma sätt. I mångt och mycket handlar det om kvinnor som reser, festar, jobbar och lever någon slags amerikansk dröm. Det är attraktiva kvinnor som tar för sig av män och av livet och som har absolut allt, när det kommer till det materiella. Det de offrar på vägen, till släktingars förfäran, är män och familj. Nu ställer de sig på olika sätt frågan om de har valt rätt. Fast mest fortsätter de bara att köra på. Zikora blir förvisso gravid, men lyckas genom detta skrämma iväg sitt livs kärlek och blir således ensamstående. Chiamaka lever lyxliv på sina föräldrars bekostnad: hon reser kors och tvärs och hit och dit och skriver resereportage som knappt går att publicera någonstans. Omelogor, den enda som endast spenderar en kortare tid i USA och därefter flyttar hem till Nigeria igen. Där bygger upp en enorm förmögenhet genom oblyg korruption, som provocerande nog framställs som småpengar i jämförelse med de enorma summor som politiker och högt uppsatta stjäl mest hela tiden.
Visst finns det mycket att hämta även i Chiamakas, Zikoras och Omelogors berättelser. Inte minst uppskattar jag att läsa hur de försöker förhålla sig till de kulturer de lever med och som involverar såväl nigerianska traditioner och tankesätt som amerikansk kultur och katolicismen. Traditionella värderingar ställs mot den amerikanska drömmen och kvinnlig frigörelse. Vad Adichie lyckas med är att bjuda på det oväntade. Jag blir ofta överraskad över vad bokens huvudpersoner gör och säger och det är nog också författarens avsikt. Det här är inte en bok som vill berätta den vanliga, vita, västerländska berättelsen, utan faktiskt skriva utifrån ett helt annat perspektiv. Det är verkligen en nyttig läsning. Samtidigt blir de här vackra och rika kvinnorna ganska platta och obegripliga. Adichie närapå provocerar med det överflöd som omger dem Man kör på ett barn och låter det sedan växa upp i ens (alldeles för stora) hus, som något slags plåster på såren. Man går på fester där det flödar droger och där det hyrs in prostituerade. Mamma och pappa betalar sommarhus med tjänstefolk. Det är inte lätt för mig att relatera, om jag så säger.
Jag tror att det finns många okunniga, kritvita personer (jag själv inblandad) som inte alls förstått mångfalden på den afrikanska kontinenten. För en del upplevs eventuellt hela kontinenten som en och samma, för en del är det kanske okänt att ett och samma land kan rymma hundratals grupper som talar olika språk. Ännu desto fler är nog vana vid att svepande betrakta Afrika som en del av världen där merparten lever i enorm fattigdom och armod. Adichie gläntar på dörren till fler sidor: i Drömräkning är tre av huvudpersonerna så (framgångs)rika att de lever i ett enormt överflöd och rör sig i miljöer där samtalsämnena gärna rör sig kring (o)pålitliga tjänstefolk, lyxresor eller, varför inte(?!), att åka till London över dagen för att handla mat.
Chimamanda Ngozi Adichie är en av mina favoritförfattare och jag har längtat efter den här romanen – den första på tolv år – så kanske var det oundvikligt att den inte helt levde upp till förväntningarna. Visst kan Adichie skriva och hon skriver dessutom om ämnen och personer som sällan når västerländska läsare som mig, vilket såklart känns mycket angeläget. Utan Adichie hade jag inte vetat mycket om nigeriansk kultur, varken i allmänhet eller den som kopplar de folkgrupper hennes karaktärer tillhör. Jag kan erkänna att det är först sedan jag läst Drömräkning som jag fått någon slags insikt om hur många språk och kulturer som ryms i ett land som Nigeria. Till delar tycker jag att Drömräkning är fantastisk, inte minst uppskattar jag de som handlar om Kadiatou, men jag läser också med känslan av att boken är lite för lång och att berättelsen om de tre nigerianska kvinnorna kunde ha slipats till lite mer.
Drömräkning
Dream Count översattes till svenska av Niclas Nilsson och gavs ut av Albert Bonniers förlag 2025. ISBN: 9789100805388.
Vattnets sötma av Nathan Harris utspelar sig i en av Georgias småstäder 1865, när slaveriet upphör. Romanen belyser kampen för frihet och de svårigheter frigjorda står inför. Trots starka teman och känslor, upplevs den tyvärr platt och för sentimental.
⭐⭐
Betyg: 2 av 5.
Vattnets sötma, av Nathan Harris, är en roman som utspelar sig i en av Georgias småstäder under 1865, när det amerikanska inbördeskriget precis tagit slut. Slaveriet upphör och frigivna kan lämna förtrycket, söka sina förlorade anhöriga, skaffa betalda jobb och skapa sig en plats att kalla ”hem”. Friheten är dock allt annat än okomplicerad: de frigivna tas inte precis emot med öppna armar av det samhälle som tidigare behandlat dem sämre än djur. Reaktionen blir heller inte nådig när bokens huvudpersoner, George och Isabelle Walker, anställer två frigivna till sin gård. Ännu värre blir det när deras vuxna son återvänder från kriget, återupptar en förbjuden kärleksrelation, blir påkommen och plötsligt har satt igång en händelsekedja som får fruktansvärda konsekvenser.
Vattnets sötma lärde mig ett och annat om det amerikanska inbördeskriget, som jag ärligt talat inte varit speciellt insatt i, och jag välkomnar verkligen den här typen av böcker, som påminner om slaveriet och dess grymheter. Den ofattbara ondskan i att förtrycka andra människor genom slaveri, den skildras verkligen effektivt i den här boken. Den sorgligt långa vägen till en verklig frihet blir också tydliggjord på ett intressant sätt.
Här finns alltså flera angelägna ämnen och tankeväckande delar, vilket jag verkligen uppskattar. Ändå kan jag inte påstå att jag blev helt såld. Boken innehåller rikligt med sorg, kärlek, ensamhet, smärta, ja, många känslor helt enkelt. Någonstans blir det faktiskt för smetigt för min del. Författaren skriver ordrikt och, i mitt tycke, ganska tjatigt på ett sätt som gör att jag känner mig skriven på näsan. Boken ber verkligen om att dra igång tårkanalerna hos läsaren, men hos mig skapas bara ett ointresse. Jag tycker karaktärerna känns platta och storyn tillrättalagd – en serie dramatiska händelser som jag aldrig riktigt tycker blir särskilt trovärdiga. Hade det inte varit för jag läser Vattnet sötma i jobbets bokcirkel hade jag aldrig läst ut den, tror jag.
Vattnets sötma
The Sweetness of Water översattes till svenska av Cecilia Berglund Barklem och gavs ut av Bookmark 2022. ISBN: 9789189393677.
Isabel Allendes roman Violeta berättar om huvudpersonen Violeta, som reflekterar över sitt 100-åriga liv, präglat av att skrapa ihop en förmögenhet, men också av kärlek, förälskelse och sorg. I bakgrunden skildras chilensk historia. Tyvärr är gestaltningen lite tillplattad och berättelsen bitvis stolpigt skriven.
⭐⭐⭐
Betyg: 2.5 av 5.
Violeta, huvudpersonen i Isabel Allendes roman med samma namn, har nått den aktningsvärda åldern 100 år och känner att slutet närmar sig. Boken innehåller hennes livsberättelse, så som hon återberättar den för ett älskat barnbarn.
Det är ett händelserikt liv, som börjar i 1920-talets Chile, mitt under den tidens pandemi – spanska sjukan. Lilla Violeta och hennes familj lever dock i en trygg bubbla, självvalt isolerade i sitt rymliga hem och i stort välstånd. Det blir istället den stora depressionen som kullkastar livet för Violetas familj: den ekonomiska nedgången tömmer alla tillgångar och sätter familjen i en helt ny situation, som också driver dem bort från stan. Ett nytt liv påbörjas på landet, där Violeta börjar ta sina första kliv ut i vuxenlivet. Sedan följer ett där fokus läggs på karriär och investeringar, men där det också passerar en och annan man. Livet hinner rymma äktenskap utan passion, blind förälskelse till en våldsam man och djup kärlek på ålderns höst. Violeta får två barn, som hinner orsaka henne en hel del oro. I bakgrunden pågår militärkupper, demonstrationer och andra samhällshändelser. När Violetas liv, och boken, närmar sig slutet skakas världen av en annan pandemin –Covid-19-pandemin.
Allende skriver fängslande och intresseväckande. Det finns ett härligt flyt i språket och jag flyger fram över sidorna. Samtidigt känner jag att avtrycken från Violeta trots allt kommer att bli små. Boken fyller sitt syfte som underhållning, men det strikta kronologiska berättandet är svårt att förena med djup. Enskilda episoder, som var och en skulle kunna broderas ut till intressanta romaner, stannar här vid korta nedslag och trots att jag egentligen älskar Allendes berättande måste jag erkänna att jag tycker att den bitvis är stolpigt skriven: ”först hände det och sedan hände det och sedan hände det…”. Det finns inte mycket som lämnas åt läsaren. För varje person som passerar i romanen redogörs det plikttroget när de en dag går bort. Det finns alldeles för mycket redovisande och alldeles för lite gestaltning.
Jag kan förstå författarens ambition att vilja skildra 100 år av chilensk historia och samtidigt berätta om en kvinnas liv, men det håller inte hela vägen. Här ges varken utrymme för några intressanta återberättningar av historiska händelser eller någon livfull eller berörande skildring av ett livsöde. Boken är faktiskt förvånansvärt platt. Kanske hade jag för högt ställda förväntningar, med tanke på att jag verkligen älskade Allendes Andarnas hus, när jag läste den för många år sedan, men Violeta blev tyvärr en besvikelse.
Violeta
Violeta översattes till svenska av Hanna Axén och gavs ut av Brombergs 2022. ISBN: 9789178092215.
Dags att blicka tillbaka, som jag gör ibland. Den här gången tänkte jag återvända till läsningen för fem år sedan, alltså år 2020. Tänk att det har gått fem år sedan det där sjuka året då pandemin skakade om samhället (och livet) på så många olika sätt. För mig var pandemin något som verkligen påverkade mig och nu när jag tänker tillbaka känns det nästan overkligt att ha varit med om det. Nu för tiden slås jag ofta över hur folk i allmänhet har lyckats lämna pandemin bakom sig. Det känns som att pandemin har glömts bort. Det kanske är rimligt och klokt, men för mig är det även ganska förvånande. Hade någon frågat mig för fem år sedan om jag trodde att det som hände skulle vara ”bortglömt” om fem år, då hade jag nog haft svårt att tro det.
Utöver pandemin, med allt den innebar, var 2020 också ett omvälvande år för mig personligen eftersom jag blev gravid och vi kom att vänta vår dotter, som sedan föddes 2021. 2020 var alltså både ett år då samhället inte direkt medgav så mycket annat än att man satt hemma och läste böcker och ett år då jag fortfarande hade helt sjukt mycket fritid och egentid. Läste jag mycket böcker 2020? Eh, ja, tydligen plöjde jag 80 böcker under det året. Många var i och för sig noveller, men det är ändå en imponerande siffra för att vara jag. I år är jag hittills uppe i 9 utlästa böcker…
Finns det några böcker jag minns särskilt väl av de där 80 titlarna från 2020? Ja, absolut, och här kommer mina fem främsta favoriter från det årets läsning.
Fjärilsvägen av Patrik Lundberg
Fjärilsvägen, av Patrik Lundberg, är en brännande och berörande bok om klass. Det märks att den bygger på författarens egen mammas historia, för här finns verkligen en skärpa och ett allvar. I Sverige finns det en grupp vars förväntade livslängd sjunker, och ja, det är lågutbildade kvinnor som drar det kortaste strået. Det är provocerande. Den här romanen är en sorglig berättelse om hur vägen nedåt kan se ut.
Gift av Tove Ditlevsen
Gift, av Tove Ditlevsen, är en självbiografisk roman om missbruk. När boken tar sin början är Ditlevsen på väg att skapa sig ett namn som författare. Framtiden ser ljus ut, men allt stjälps omkull när hon inleder en affär, blir gravid och bestämmer sig för att göra en olaglig abort. I samband med ingreppet får hon starkt beroendeframkallande smärtstillande preparat och det behövs inte mer. Efter detta kretsar allt kring drogerna och den man som tillhandahåller dem. Jag vet just ingenting om droger, men Ditlevsen har som ingen annan gett mig en bild av hur starkt begäret efter droger kan vara hos den som trillat dit. Det är en bok som väcker både tankar och känslor.
Granen av HC Andersen
Jag läste många noveller 2020 och ska jag plocka ut någon favorit bland dem är det nog Granen av HC Andersen. Det var en omläsning för min del – den klassiska berättelsen om granen som gläds åt att få bli julgran och som sedan kasseras, har jag läst sedan jag var barn. Det är en vemodig och fin novell att återvända till om och om igen.
Osebol av Malin Kapla
Osebol, av Malin Kapla, är en riktig koloss till bok och den hittas förmodligen bland poesi, även om jag själv ser den mer som en poetiskt nedtecknad reportagebok. Jag hoppas ingen avskräcks av vare sig sidantalet eller formatet, för det här är en lättillgänglig, tankeväckande och fantastiskt fin samling livsöden från en värmländsk avfolkningsbygd. Här låter författaren invånarna i lilla Osebol berätta om sina liv. Så skenbart enkelt och så himla fint. Boken belönades med ett väldigt välförtjänt Augustpris 2019.
Som pesten av Hanne Vibeke Holst
Det är nästan lite kusligt, men precis innan pandemin bröt ut läste jag ut Som pesten av Hanne Vibeke Holst. Den handlar alltså om en pandemi… Inte är det väl stor litteratur, men den var en spännande bladvändare för min del. Håller den för läsning idag, när vi nyss upplevt en pandemi? Kanske, kanske inte. Jag vet faktiskt inte. När jag läste den var den i alla fall en mycket spännande berättelse om korruption och politiskt spel. Jag uppskattade den mycket!
Slask, av Mikael Berglund, är en koncentrerad och berörande berättelse om att vara sjutton år och att försöka hitta nya vägar mot något att kalla ett hem.
⭐⭐⭐⭐⭐
Betyg: 4.5 av 5.
Slask, av Mikael Berglund, är en kortroman om 17-årige Melvin, som hamnat i ett vägskäl i livet. Flickvännen, Hannah, har lämnat honom för någon annan och utan henne har Melvin svårt att hitta sitt sammanhang. Hannah har länge varit den som stakat ut riktningen och som fortfarande har förmågan att göra det. I hennes familj finns alltid en dukad plats för Melvin och en säng att sova i. Melvin låter inte ens separationen från Hannah ändra på saken – där har han ett hem som känns mer hemma än vad det gör hos hans egen mamma.
Hannah har funnits i Melvins liv sedan barnsben och det har även Mika. De tre har vuxit upp i grannhusen och lekt ihop sedan de var små. Att det knappast har varit friktionsfritt anar man mellan raderna, vidden av det blir mer och mer tydlig och skrämmande ju längre in i berättelsen man kommer. Melvin håller av Mika, men relationen mellan dem tar en helt ny vändning efter ett valborgsfirande som slutar i tragedi. Även här är författaren försiktig med att avslöja detaljer. Slask är en verkligt tät och effektiv berättelse, där lager på lager sakta avtäcks.
Jag imponeras och fascineras av Slask. P¨å knappa 150 sidor lyckas den berätta förvånansvärt mycket om människor och deras komplicerade relationer, om klass och rasism och om att vara på väg ut i vuxenlivet. Det är en berörande berättelse och uppbyggnaden lockar till omläsning – det är en bok att läsa om och bläddra tillbaka i. Den här gången har jag läst boken ensam, men jag känner också att den hade varit fantastiskt intressant att bokcirkla den, diskutera den och få andras perspektiv och tankar. Jag får skicka vidare det som ett tips till andra som är på jakt efter bokcirkelböcker.
Om exakt allt är begripligt, eller trovärdigt, vet jag egentligen inte. Samtliga karaktärer i boken är mig ärligt talat främmande – de bär inte på några drag jag känner igen från någon jag träffat i verkliga livet. De flesta bär också på en kantighet som jag tycker är lite märklig. Varför är de så taskiga mot varandra och varför håller de ändå ihop? Någonstans tycker jag ändå att det tillför boken något att den låter så många frågetecken stå obesvarade. Det här är inte boken för den som vill läsa med igenkänning, misstänker jag, men det är en bok för den som vill läsa något som väcker tankar gör en nyfiken. Gott så! Att den lyckas med detta med sitt ringa sidantal är inget annat än imponerande.
Slask
Slask gavs ut av Albert Bonniers förlag 2024. ISBN: 9789100805357.
Mikael Berglund
Mikael Berglund är en svensk författare, grafisk formgivare och programmerare.
Jag läser nästan alltid ut de böcker jag påbörjar, men om jag inte fastnar för en berättelse inom rimlig tid ger jag faktiskt upp. Min lästid är för dyrbar för att slösas bort på böcker jag inte kommer in i eller får ut någonting av. Den senaste i raden av böcker jag inte tagit mig igenom är Intermezzo av Sally Rooney.
Jag tror att jag har läst en massa positiva recensioner av Intermezzo (eller också har jag bara läst någonting om den – tyvärr minns jag inte nödvändigtvis sådana ”detaljer”) och den kom dessutom upp bland rekommendationer i en ljudboksapp jag hade för ett tag sedan. Det lät lovande allting, som ni hör. Och jo, jag tänker att Intermezzo är skriven av en skicklig författare och att den säkert berättar något intressant/angeläget. Förlaget beskriver den med ord som ”en roman om överväldigande kärlek och sorg, om hämmande förväntningar och konventioner, men också om den frihet som finns i acceptans och försoning.”. Det låter som en roman med potential att fånga läsaren.
Men nej. Jag började om med Intermezzo åtminstone tre gånger (efter att ha lyssnat > 1 h), men hade uppenbarligen svårt att fokusera. Det kanske säger mer om mig än om boken, men så var det i alla fall. Det som slutligen fick mig att ge upp var dock inte detta, utan den fruktansvärda skämskudde-känslan som uppstod när jag försökte ta mig igenom bokens alldeles för långdragna och frekventa sexscener. Jag är inte pryd när det gäller romaner (jag läste nyss Michel Houellebecq, om någon tvivlar), men det här pallade jag inte med. Det stora problemet är inte att det är mycket sex, det är att sexskildringarna är så vansinnigt detaljerade och kopiöst osexiga att jag knappt vet var jag ska ta vägen. Nu är jag inte den som plöjer romance och liknande, så jag kanske har läst färre böcker med sexinslag än många andra, men bland allt jag har läst så är åtminstone det här det mest avtändande jag varit med om, om jag uttrycker mig så. Boken innehåller sex med samtycke, kärlek och lust, men författaren får det ändå att kännas direkt äckligt. Till slut gav jag upp. Det här var absolut ingenting för mig.
Intermezzo finns översatt till svenska av Klara Lindell och utgiven av Albert Bonniers förlag 2024. Jag har lyssnat på en inläsning av Christoffer Svensson, utgiven av samma förlag, samma år. ISBN: 9789100806590, 9789100807580.
Serotonin, av Michel Houellebecq, är en provocerande och samtidigt rörande bok om en sexistisk mansgris som faller ned i en djup depression.
⭐⭐⭐
Betyg: 3 av 5.
Serotonin, av Michel Houellebecq, handlar om en man som blir djupt deprimerad och plötsligt bestämmer sig för att bryta med allt som varit hans tidigare liv. Den exklusiva våningen med utsikt mot Seine sägs upp. Hans föga framgångsrika jobb på Jordbruksdepartementet ser han till att lämna. Den unga, sexiga flickvännen kan han inte dumpa fort nog – han känner ingenting annat än förakt för henne.
Den första anhalten efter brytningen blir ett hotell, som efter långa efterforskningar verkar vara det enda i hela Paris som tillåter rökning på rummet. Han går också till en läkare för att få ett antidepressivt läkemedel utskrivet åt sig. Hjälper det? Nja, men som biverkning blir han impotent. Därefter reser han iväg för att träffa den enda vän han haft i livet(?) – en kamrat från studierna i agronomi. Nu lever vännen i något som börjar närma sig misär, ställd på ruinens brant på grund av den jordbrukspolitik som inte verkar gå att förhindra, särskilt inte av huvudpersonen själv, som förgäves ägnat stor del av yrkeslivet åt att försöka öka landets livsmedelsexport. Huvudpersonens väg leder också mot den som kanske gjort störst avtryck i hans liv och som möjligen är den som kan vända tillvaron: exflickvännen Camille.
Det finns delar av Serotonin jag verkligen beundrar, framför allt tycker jag att det är fascinerande att författaren lyckas bygga upp sympatier för huvudpersonen, som egentligen har väldigt få försonade drag. Han är sexistisk, odräglig, cynisk och beter sig riktigt grisigt mot kvinnor. Det mesta han gör är moraliskt förkastligt på ett eller annat sätt. Vi har att göra med en man som exempelvis bevittnar ett barn som vid upprepade tillfällen blir utsatt för sexuella övergrepp, men som ändå inte verkar tycka att det finns anledning att ingripa. Huvudpersonen är ett svin, helt enkelt. Det Michel Houellebecq lyckas förmedla är dock att han också är en man som lever med en stor (kärleks)sorg som gjort honom så deprimerad att han hamnat i en hopplöshet som säkerligen förklarar en och annan av hans handlingar. Någonstans blir man faktiskt lite berörd, även om större delen av boken i och för sig känns författad med det enda målet att provocera.
Ja, det är verkligen inte en bok för en pryde. Det här är en bok där sex förekommer på var och varannan sida, inte som någonting njutningsfullt eller som något förknippat med kärlek, utan som någonting helt annat. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Jag vet inte ens vad författaren vill säga. Inte handlar det om samtycke i alla fall: snarare handlar det om saker i stil med läkare som ordinerar besök hos prostituerade för att bota depressionen. Kvinnor är alltigenom objekt i den här boken och det enda som gör att man står ut med att läsa är att man också får läsa om huvudpersonens totala impotens, som hur som helst gör att allt stannar vid fantasier.
Serotonin är en speciell bok. Jag är inte helt säker på att jag gillar den, även om jag som sagt imponeras av författarens förmåga att skriva fram en så komplex huvudperson. Någonstans finns också en (mörk) humor, som jag kan uppskatta. I övrigt? Nja, jag vet inte. Det finns någonting lite krystat med allt provocerande och snuskigt i den här boken, just de bitarna tröttnade jag på rätt fort. En stor del av boken är dessutom väldigt fransk. Det refereras ideligen till gator och företeelser som säkert säger en fransmän väldigt mycket, men som går mig helt förbi. Det är ingen kritik mot översättningen, naturligtvis, men det här är en bok som någonstans också har ambitionen att säga något om dagens Frankrike och det är inte helt lätt för en vanlig svenne att helt ta till sig, antar jag.
Jag har läst Serotonin i en av de bokcirklar jag är med i och så mycket kan jag säga som att det här känns som en perfekt bokcirkelbok. Jag föreställer mig att vi kommer att ha ett och annat att diskutera kring den här romanen.
Serotonin
Sérotonine översattes till svenska av Sara Gordan och gavs ut av Albert Bonniers förlag 2019. ISBN: 978-91-0-018056-0.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
