Det är sällan en bok får ett sådant odelat positivt mottagande från alla håll och kanter, som just Egenmäktigt förfarande. Även uppföljaren, Utan personligt ansvar, som kom tidigare i år, har hyllats överallt. Jag har fortfarande inte läst den, men Egenmäktigt förfarande gillade jag. Eller, såhär: jag hade faktiskt ganska svårt för språket, som är otroligt akademiskt och stelt, men berättelsen, situationerna och karaktärerna är verkligen på pricken fångade och det finns mycket att känna igen från sig själv och ens omgivning. Otroligt insiktsfulla böcker!
I tisdags delades Augustpriset ut och en av pristagarna blev, som ni säkert vet vid det här laget, Lars Lerin, för sin imponerande konstbok Naturlära. Tematrio är i veckan inspirerad av denna bok och uppmaningen är därför: Berätta om en bok (facklitteratur eller fiktion) som du minns för dess fantastiska naturskildringar!
Lerins bok passar naturligtvis bra här. Det är inte en bok jag läser för texternas skull, utan en bok jag fascineras över på grund av akvarellerna. Lerin är Sveriges främsta akvarellmålare och i Naturlära går han till botten med sådant han ser i naturen. Fantastisk konst!
En skönlitterär bok där naturen har en stor roll är Korparna, där bokens huvudperson flyr från en trasslig familjesituation, med en psykiskt skör pappa, ut till naturen. Han bevakar fågellivet i närheten och är så ensam, så ensam. En oerhört gripande och välskriven bok! Även Korparna har för övrigt belönats med Augustpriset.
Som tredje bok väljer jag en biografi som jag läste när jag pluggade franska: La gloire de mon père. Den handlar om Marcel Pagnols uppväxt i Provence och miljöerna är verkligen fint beskrivna.
En dag tar det stopp. Nina Åkestams karriär på en prestigefull reklambyrå har pekat spikrakt uppåt, men en dag rinner det över och Åkestam inser att hon har jobbat sig till utmattningsdepression. Meningen med hela skiten är en biografi, där Åkestam berättar om den här tiden och tiden efteråt, men den också en personlig betraktelse över hur vår generation kan förhålla sig till arbetslivet och komma underfund med hur vi vill jobba och vad vi vill uppnå i livet. Åkestam delar också med sig av några praktiska övningar, som kan vara en hjälp på vägen.
Det är personligt, klokt och välformulerat. Fokus är inte så mycket på tips om hur man jobbar sig till drömjobbet, som tankar kring hur man över huvud taget kan komma fram till vad man vill göra. Kanske är det inte en bok för alla, men för egen del kände jag stor igenkänning. Det gäller inte minst när Åkestam skriver om att göra icke-val:
”Mognad handlar dessvärre inte om att vakna upp en dag och veta precis vad vi vill. Det handlar snarare om att lära sig leva med insikten om att vi nog aldrig riktigt kommer att veta.
Men det visste ju inte jag när jag stod där med mina slutbetyg och funderade på vad jag skulle göra med dem. Så jag gjorde det folk i alla tider har gjort för att stoppa hjärnan från härdsmälta: jag gjorde ett icke-val och sköt upp beslutet på framtiden. Jag började plugga ekonomi på Handelshögskolan i Stockholm.”
Alla dessa val. Dessa möjligheter. Andras förväntningar och ens egna förväntningar. Och en arbetsmarknad som är så svår, så svår att komma in på att man inte vågar tänka efter eller säga nej. Jag kan tänka mig att vissa blir närmast provocerade av en sådan här bok, för visst är det lite löjligt att folk jobbar sönder sig eller grubblar sönder sig över vad de ska göra med livet, när det finns människor som i någon mening inte ens har speciellt många val… Den här boken är inte för alla, som sagt, men vi är nog en ganska stor grupp ur min generation som behöver den här peppiga och fina boken med kapitel i stil med ”Gör något. Vad som helst”, ”Det är lätt att vara modig om man inte är rädd”, ”Oj förlåt, är du med i panelen? och andra frågor man blir jävligt trött på sjuttonde gången man får dem” (angående det sista: SKOJA INTE. Jag blir VANSINNIG av att ständigt bli automatiskt borträknad eftersom jag tydligen ser ut mer som en 18-årig prao än den forskare jag är…).
Jag älskade förresten kapitlet där Åkestam skriver om sin flytt till New York. Det är ett val jag själv aldrig skulle göra, men kapitlet är intressant ändå och inte minst så var det en ögonöppnare att läsa om kulturen på hennes arbetsplats i USA. Åkestam skriver väldigt fyndigt om hur vi svenskar är vana vid plana strukturer, ifrågasättanden och att det bara är själva produkten som räknas. Hon går nästan sönder av otålighet på jobbet i USA, där alla chefer har sin chef och där processerna är viktigare än att få fram ett resultat. Under Åkestams två år jobbar hon inte med ett enda projekt som når fram till ett slutförande. Jag hade nog inte pallat många veckor på en sådan arbetsplats! Men det är skönt att tänka på processerna de dagar då det känns som att man aldrig kommer fram till något resultat…
Jag gillar den här boken! Den är underhållande och tänkvärd och för mig finns det stor igenkänningsfaktor. Jag rekommenderar den för alla i min ålder som inte har kommit på vad de ska göra när de blir stora…
Dagens tillbakablick blir till en Tematrio som jag svarade på 2010, nämligen tema sex! Temat gick ut på att berätta om tre böcker med minnesvärda sexscener. Jag skrev att jag främst kommer ihåg de riktigt dåliga sexscenerna och så är det faktiskt. En riktigt dålig finns i Shantaram och den är så ofrivilligt komisk, tycker jag, att det faktiskt är därför jag plockar upp det här inlägget från arkivet. 😉
”Jag tryckte läpparna mot denna himmel och slickade i mig stjärnorna. Hon tog in min kropp i sin och varje ögonblick var en besvärjelse. Vår andhämtning var som om hela världen bad böner. Svett rann i strömmar till raviner av njutning. […] Min kropp var hennes vagn och hon körde den in i solen. Hennes kropp var min flod och jag blev hennes hav.”
Känner ni till Bad sex in fiction award förresten? Det är alltså ett litteraturpris som årligen delas ut till en författare som gjort sig skyldig till en riktigt dålig sexskildring. En av årets nominerade är Haruki Murakami.. Jag har inte läst hans senaste, men förvånas faktiskt inte över att han fått en nominering. Han sparar verkligen inte på sexscener i sina böcker och ibland blir det väl helt enkelt lite för mycket.
Jag läste i SvD att SVT kommer att sända ett ”Stjärnorna på slottet” med deckarförfattare. Med start i januari kommer det sändas program där författarna Denise Rudberg, Börge Hellström, Anders Roslund, Anna Jansson, Christoffer Carlsson och Katarina Wennstam turas om att berätta om sig själva. De ska också leka Cluedo med mord från deras egna böcker.
Först kändes det som ett April-skämt, men det är ju långt till april, så det är väl inte ett sådant.. Alltså, jag menar inte att det är en helt crazy idé, men det känns bara så… gammalt. Orkar någon ens titta på alla de här programmen där kändisar och b-kändisar och c-kändisar pratar, gråter, dansar och så vidare?
Gud, vad negativ jag låter. Men det är ju också den där aspekten jag har varit inne på förut, den att det finns så ooootroligt många dussindeckare. Om det här ska bli ett koncept som SVT kommer att köra i ett antal år så får vi som läsare inte bara det tveksamma nöjet i att försöka sålla ut guldkorn i en ännu stridare ström dåliga deckare utan vi kommer också att behöva titta på hur författarna, som eventuellt är snäppet mer ointressanta än de eventuellt helt ointressanta böckerna, berättar om sina liv på bästa sändningstid. Det insinueras i SvD-artikeln att det här kommer bli ännu en i raden av gråt ut-program, dessutom.
Nu menar jag inte att författarna som medverkar i första säsongen är usla, men jag kan tänka mig att det här programmet kommer att följa precis samma utveckling som alla andra kändisprogram… Förr eller senare tackar alla kändisar nej liksom..
Mina föräldrar skämmer verkligen bort mig! Det kanske inte är så många som får presenter på sin namnsdag, men mina föräldrar brukar ge mig något från årets Nobelpristagare. Det är en tradition som har pågått i ganska många år nu och jag blir lika glad varje gång! Jag heter alltså Elisabeth i andranamn och årets bok blev denna:
Ska bli så roligt att läsa!
(Jättedålig bild, jag vet, men det blir suddigt och dåligt när man fotar med mobilkamera i mörker och tyvärr har vi inte så mycket ljus på de här breddgraderna såhär års…)
En vanlig dag hade jag varit och tränat såhär dags, men med kraftigt halsont har jag haft stor anledning att göra något helt annat och med livesänd Augustprisgala har det inte varit så illa med halsont just ikväll, ändå! Jag har suttit bänkad vid min dator och lyssnat på prisutdelningen. Nu återstår bara att gratulera:
Jag vill läsa ALLA, för, som jag alltid brukar säga: Augustpriset känns som det mest intressanta och relevanta bokpriset. När andra priser går till pretentiösa författare eller annat som känns lite tungläst så lyckas Augustpriset alltid pricka in böcker och författare som kombinerar extremt stort läsvärde och lagom tillgänglighet.
Av årets nominerade hade jag för övrigt bara läst och Beckomberga av Sara Stridsberg och så Naturlära då, som vann kategorin Årets fackbok. Två böcker jag rekommenderar!
Beckomberga är min första bekantskap med Sara Stridsberg, en författare jag har velat läsa länge. När jag skriver den här texten har vinnaren till årets Augustpris inte tillkännagivits ännu, men det här är alltså en av de böcker som är nominerade och imorgon, när vinnarna avslöjas, så kanske det också råkar vara just Sara Stridsbergs Beckomberga som fått pris i kategorin Årets skönlitterära bok. Det skulle inte förvåna mig!
Beckomberga är en bok med väldigt fluffig text: kapitlen är korta, ibland bara något stycke långt. Jag brukar älska lätta, koncentrerade texter, där författaren har ansträngt sig för att få ner kärnan i några få, välformulerade meningar, snarare än att flöda ut i långa redogörelser. Samtidigt är det inte helt oproblematiskt med den här sortens texter. Man blir lockad att sträckläsa, för att det är så enkelt att bläddra på och följa med i textens flöde, men det är verkigen inte så boken ska läsas. Den här typen av böcker kräver eftertanke och att man stannar upp och låter texten sjunka in. Jag vet inte om jag hann med detta och kanske är det också texten i sig som tjusar mig mer än berättelsen.
Boken kretsar kring Jackie, vars pappa har blivit intagen på mentalsjukhuset Beckomberga. Hon åker dit och hälsar på. Ofta. Beckomberga är som en egen, sluten, liten värld och den blir allt viktigare för Jackie. Även när hennes pappa är förflyttad till andra ställen så återvänder hon dit. Berättelsen om Jackies uppväxt varvas också med en nutida Jackie, som själv är förälder. Kontakten med pappan har inte varit tät sedan Jackie själv blev vuxen, men nu hör han av sig igen, rastlöst, ensamt, längtandes bort. Det är väldigt gripande att läsa om Jackie och man anar hur hon vill bli älskad av hennes pappa, medan pappan i sin sjukdom är så självupptagen att det inte fungerar på det sättet.
Också hjärtskärande är en liten sidohistoria om en man som levt hela sitt liv på Beckomberga och som nu ska ut på andra sidan. Institutionerna ska bort och de boende på landets mentalsjukhus ska klara sig själva. Det är uppenbart att det inte kan gå väl.
Boken är full av oundvikliga sorgligheter och det finns många fina och intressanta karaktärer, vars livsöden verkligen är gripande. Kanske når det dock inte riktigt ändra fram hos mig eftersom en hel del måste fyllas i själv mellan raderna. Jag borde ha läst långsammare, låtit det ta mer tid.
Det såg nästan ut som att jag inte skulle kunna vara med och bokcirkla nästa bok, Grenar av gift. Det blev nämligen en schemakrock. Det visade sig dock att det var fler än jag som var dubbelbokad och nu har vi lyckats hitta ett nytt datum. Känns roligt! Dock hann jag radera e-boken och allt möjligt, så nu har jag tagit tag i pappersvarianten. Hehe.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
