I februari kommer det ut flera intressanta titlar. Här är de två som jag ser fram emot mest:
Grejen med saker av Helena von Zweigbergk
Helena von Zweigbergk verkar vara inne i en väldigt produktiv fas. I höstas var hon aktuell med sin senaste roman, Totalskada, och redan i februari kommer en bok där hon tillsammans med Cilla Ramne och fotografen Pia Ulin diskuterar vårt förhållande till saker. Grejen med saker är titeln. Det känns som ett tema i tiden att undersöka.
Här om året läste jag Middlesex av Jeffrey Eugenides. En fantastisk bok, tycker jag! Därför känns det spännande att det kommer nytt av Eugenides nu i februari. Då kommer novellsamlingen Tidig musik.
Tidig musik av Jeffrey Eugenides
En tredje bok som jag hade sett fram emot är Karolina Ramqvists nya, Björnkvinnan, som enligt vårkatalogen skulle ha kommit ut nu i februari, men som tydligen har blivit framskjuten till september. Undrar vad som hände? Kanske ville författaren fila lite till – och det kan man väl i sådant fall förstå. Det tar tid att skriva en roman och när man väl har börjat lägga ner all den där tiden vill man väl också att berättelsen ska bli så bra som den någonsin kan bli.
Själv har jag lagt ned absurt mycket tid och energi på teknikstrul i januari. Jag började året med att bli hackad (ett gammalt Pinterest-konto som jag inte brukar använda). Det var inte hela världen, men jag kände mig ändå tvingad att fundera några extra varv på mina lösenord och jag behövde lägga ner en hel del tid på att ändra vissa av dem. När detta var klart så behövde jag plötsligt byta telefon och det fungerade ganska smärtfritt ändå, för jag hade en säkerhetskopia av min gamla mobil och kunde därför få med mig allt av värde till den nya. Eller ja, inte riktigt allt: snart insåg jag att den app som jag har för att generera säkerhetskoder till alla miljarder ställen med 2-faktorautentisering inte hade följt med, så då behövde jag lägga en massa tid åt mina lösenord igen. Nåja, det var väl inte heller hela världen, även om det finns roligare saker att spendera tid på, särskilt när man redan lagt en massa tid på lösenord för bara någon dag sedan…
Då kändes det jobbigare när min nätverkslagring (NAS) plötsligt rasade ihop. Från den ena dagen till den andra var min NAS totalt död och gick inte att väcka. Inte heller detta var en katastrof eftersom jag hade backup av mina filer på andra ställen, men det visade sig snart att allt faktiskt inte fanns säkerhetskopierat som jag hade trott, för den automatiska säkerhetskopieringen hade magiskt slutat att fungera av sig självt i oktober. Jag kunde över huvud taget inte dra mig till minnes vilka filer som eventuellt gått förlorade, men förstod väl innerst inne att det egentligen inte var något av värde som gått förlorat. Jag kände ändå rätt mycket katastroftankar, måste jag erkänna. Det är inte kul att förlora foton och andra minnen som man har byggt upp under decennier och även om det nu inte var så, så fick blotta tanken mig att bli helt matt. Så löjlig är jag!
Magiskt nog gick det att få ordning på min NAS igen, för den delen, så i slutändan förlorade jag ingenting, men det krävde någon veckas väntan på ny hårdvara och sedan ytterligare ett antal dagar innan jag kunde få hjälp av tekniker, som för övrigt behövde ägna flera timmar åt att försöka komma in på mina diskar. Det var långt ifrån säkert att allt skulle gå att rädda i slutändan. Det var en liten pärs!
Förlåt för detta dravel. Jag tror att cirka 1 promille av mina läsare är intresserade av att läsa om mitt teknikstrul. Det här är i alla fall något som har präglat min januari, även om jag inser att jag också har fyllt månaden med mycket kul. Jag har t.ex. varit i Öregrund, sett baletten Svansjön (åh, så fint det var och så imponerande duktiga dansarna var!) och så har jag firat födelsedag med fika & brädspel. 🙂 Frusit har jag gjort också. Det har varit skapligt många minusgrader här i Umeå och jag är inte riktigt gjord för låga temperaturer.
I februari önskar jag mig lite mer lugn och ro på teknikfronten, men lite mer liv och rörelse i andra sammanhang. Det är inte så mycket i kalendern för tillfället, men jag får se till att hitta på något efter den här kyliga och struliga januari-månaden.
Läsa böcker kommer jag i alla fall att göra, i vanlig ordning. Jag har en del ”slattar” att läsa ut, men jag hoppas också på att hinna påbörja följande böcker som står på tur:
Bokcirkelboken Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske av Emmy Abrahamson. Den är vald med förhoppningen att den ska vara lättläst och underhållande, så det är något vi alla i cirkeln hoppas på. När någon valde något ”lättsamt och underhållande” senast blev det den fruktansvärt usla Dumskallarnas sammansvärjning som hela cirkeln sågade unisont. Hehehe.
Musan av Jessie Burton. Jag fick den när jag fyllde år och jag tyckte verkligen om Miniatyrmakaren av samma författare, så Musan ser jag fram emot lite extra! 🙂
Födelsedagspresenter: Musan, Mitt hjärta går på och Eat good. Om tårta ingår i konceptet ”eat good”? Ja… Varför inte? 🙂
Jag läste många noveller i december. Här är ytterligare fyra!
De blå silkesstrumporna
De blå silkesstrumporna av Elin Wägner är en feministisk och peppig klassiker om en kvinna som köper ett par klarblå silkesstrumpor. Det ska bli ödesdigert. När hon sitter på tåget med en väninna och talar vitt och brett om orättvisor och ojämlikhet och om hur uselt det är på arbetet på Verket, ja, då blir plötsligt silkesstrumporna något som sticker ut och gör henne till en eftersökt person. Jag blev glad av den här novellen. Den överraskade på många sätt och kändes härlig och uppfriskande.
Betyg: 4+ resor till Haparanda av 5.
De blå silkesstrumporna av Elin Wägner
Utgivningsår: 1948 (första utgåvan, i samlingen Spinnerskan), 2015 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 22. ISBN: 9789175890968.
Alla vill bara gå hem
Alla vill bara gå hem av Daniel Sjölin kom ut 2014, vilket i och för sig inte är så länge sedan, men den känns faktiskt mer aktuell idag. Det är vardag och förskolelämning och alla verkar längta någon annanstans. I ett långt flöde av beklaganden och skamsenhet och trötthet och dåligt samvete målas det upp en dystopisk och mörk framtid där allt verkar ha havererat i en stor klimatkatastrof. Jag fastande verkligen för den här novellen. Den har precis det där lekfulla och påhittiga språk som jag brukar falla för och ämnet känns dessutom smärtsamt aktuellt.
Betyg: 5 katastrofer av 5.
Alla vill bara gå hem av Daniel Sjölin
Utgivningsår: 2014 (Novellix). Antal sidor: 36. ISBN: 9789175890234.
Shuno
Shuno av Dogge Doggelito (pseudonym för Douglas Léon) är en novell om några förortsungar som bestämmer sig för att åka till varuhuset och snatta. Eller snatta är fel ord, det här är snarare stölder, utförda av några som faktiskt är rätt rutinerade. Shuno hör till de grönare i gänget, men han har siktet inställt på något som han önskat sig länge och som han vet att han aldrig kommer att kunna få: en LP med Samantha Fox. Jag hade ingen aning om att Dogge Doggelito var en skicklig novellförfattare, men Shuno är verkligen elegant uppbyggd. Med små detaljer skildrar han den tuffa tillvaro barnen kommer ifrån och på vilka hjärtskärande sätt de försöker att förhålla sig till sina hemförhållanden och otrygga tillvaro. När novellen får sin upplösning blev jag kanske inte överraskad, men verkligen berörd.
Betyg: 4+ plankningar av 5.
Shuno av Dogge Doggelito
Utgivningsår: 2012 (Novellix). Antal sidor: 27. ISBN: 9789186847753.
Blomman
Blomman av Suzanne Brøgger handlar om en kvinna om under stor vånda är på väg till en man för att överlämna en blomma. Det är svårare än vad man kan tro. Hon vrider och vänder på alla eventualitet, månar om att ingenting ska gå att feltolka och funderar fram och tillbaka. Mycket av grubblerierna handlar i botten om att huvudpersonen försöker att hitta någon slags väg för att både vara den kvinna som den här mannen vill ha och samtidigt vara den fria och självständiga kvinna som hon faktiskt är. Jag förstår att Brøgger är en feministisk ikon och kanske var den här berättelsen också väldigt aktuell och brännande när den var ny. Nu kände jag mest att den inte sa mig så mycket. Ärligt talat undrade jag mest varför hon inte bara överräcker den där himla blomman och slutar noja å mycket. Kanske är det sunt att jag kände just så. Tiderna förändras och kanske ska man läsa Blomman och påminnas om hur långt vi trots allt har kommit (även om det är långt kvar).
Betyg: 3 medicinska kliniker av 5.
Blomman av Suzanne Brøgger
Originalets titel: Blomsten (danska). Översättare: Eva Matthiessen. Utgivningsår: 1975 (första danska utgåvan, i novell- och essäsamlingen Kærlighedens veje & vildveje), 1976 (första svenska utgåvan, i novell- och essäsamlingen Kärleken vägar och villovägar, Wahlström & Widstrand), 2018 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 21. ISBN: 9789175892573 .
Ytterligare några noveller ur decembers novelläsning:
Tuschritningen och tre andra historietter
Tuschritningen och tre andra historietter av Hjalmar Söderberg är en liten samling med berättelser hämtade ur den novellsamling som heter just Historietter. Jag är väldigt förtjust i Söderberg och tycker särskilt mycket om hans skickliga förmåga att skildra människors längtan och relationer. Jag tycker också att hans språk är något utöver det vanliga: i hans avskalade och vackra texter finns en exakthet och tonträff som få kan mäta sig med. Söderbergs språk och berättande kommer faktiskt särskilt till sin rätt i novellformatet, inte minst i korta ”historietter” som dessa och den här lilla boken är därför en ljuvlig liten introduktion till Söderbergs författarskap.
Betyg: 4 cigarrer av 5.
Tuschritningen och tre andra historietter av Hjalmar Söderberg
Innehåller: Tuschritningen, Spleen, En kopp te och Duggregnet. Utgivningsår: 1898 (första publiceringen i novellsamlingen Historietter, utgiven av Bonnier), 2016 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 23. ISBN: 9789175891231.
Förhöret
Förhöret av Khashayar Naderehvandi är en novell som har belönats med Sveriges radios novellpris (2014), men som också finns utgiven i den här tjusiga lilla utgåvan. Det är en märklig och lätt surrealistisk berättelse om ett berättarjag och hans kompis. Stämningen är inte på topp mellan dem och en klumpig kommentar om självmord gör att vännerna hastigt bryter upp. På hemvägen hittar berättarjaget en tupp. En stridstupp? Jag tyckte att Förhöret var en överraskande och spännande novell. Det känns som en berättelse där vad som helst kan hända, något övernaturligt, något skruvat, något vad som helst. Samtidigt läser jag och förstår att allting betyder något. Men vad ska tuppen symbolisera? Jag är inte speciellt road över symboltyngda berättelser som kräver tolkning och mycket funderande, men samtidigt är det här en bok som också kan läsas rätt upp och ner, så den gick ändå hem hos mig.
Betyg: 3 hissar av 5.
Förhöret av Khashayar Naderehvandi
Utgivningsår: 2014 (som novell i Radionovellen, Sveriges radio), 2015 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 20. ISBN: 9789175890722.
Farväl till dem på land
Farväl till dem på land av Marjaneh Bakhtiari berättas från ett barn på flykt. En flicka bor provisoriskt och trångt tillsammans med sin pappa och farmor. Hennes mamma är död, men finns hos flickan inom henne när hon behöver tröst. Mellan raderna förstår man att det finns planer på att försöka ta sig över Medelhavet, trots att det verkar som att alla skickas tillbaka igen. Som läsare förstår man också att pappan har gjort sig skyldig till handlingar som väcker andras avsky. Jag blev verkligen berörd av den här berättelsen och jag tror faktiskt inte jag har läst någon bättre skildring av flykt än den här. Bakhtiari skildrar effektivt och tydligt hur tillvaron kan se ut och det blir extra smärtsamt där allt berättas ur ett barns ögon. Farväl till dem på land är en underbar novell och en viktig skildring av erfarenheter som så många delar idag, men som så lätt förvandlas till siffror och statistik i torra tidningsnotiser. Runt omkring i världen lever miljontals människor under svåra förhållanden, på flyktingläger eller på flykt. Och alla dessa barn som har förlorat föräldrar och andra närstående! Hjärtat brister.
Betyg: 5 fransar av 5.
Farväl till dem på land av Marjaneh Bakhtiari
Utgivningsår: 2016 (Novellix i samarbete med Hallpressen). Antal sidor: 29. ISBN: 9789175891552.
Huset
Huset av Torgny Lindgren är en Torgny Lindgren-berättelse av bästa sort. Lindgren har en underfundig humor och ett berättande som är alldeles eget, samtidigt som det också brukar finnas en stor portion sorg mitt i allt ihop. Jag älskar det här! Lyssna bara: ”Det var Gideon Lindmark som byggde huset, han byggde det åt sig och sin hustru. Hon hette Karin, han brukade kala henne Bred-Kajsa för hon var bred och grovlemmad som ett ardennersto. Även han var storväxt och hästliknande. Då de gifte sig sade folket att ett grannare brudpar hade ingen sett sedan Höga Visans dagar, äppelträd bland vildmarkens träd och källor i lustgården och pelare av vitaste marmor. Och de flyttade hit till gläntan där du står. Stället heter Hemstället. Det har alltid hetat så. Det heter fortfarande Hemstället, trots att det är öde och övergivet. Även det kan man grubbla över. Hemstället?”. Det bor så mycket i Lindgrens berättelser! Huset är verkligen en rolig, sorglig och överraskande liten berättelse, där Lindgren berättar om Gideon och Kajsa och deras envisa stretande för att bygga sig sitt hus. Trots att det är en kort liten novell så hann jag lyfta på ögonbrynen av förvåning flera gånger under läsningens gång. Man hinner både roas och tycka synd om och sedan roas igen. Min sambo och jag har haft några diskussioner om Torgny Lindgren… Min sambo tycker nämligen att det är helt obegripligt att Torgny Lindgren har skrivit en bok om ett glas och en stubbe (Klingsor). En hel bok, om något sådant?! Och jag förstår vad han menar. Det kan finnas någonting långsamt och omständligt i Lindgrens romaner, men det ska inte avskräcka någon från att läsa Huset. Det här är en rapp och underbar novell! Läs!
Betyg: 5 simturer av 5.
Huset av Togny Lindgren
Utgivningsår: 2003 (första publiceringen, i novellsamlingen Berättelserna, utgiven av Norstedts), 2017 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 21. ISBN: 9789175892290.
Gourmetsyndromet
Gourmetsyndromet av läkaren och hjärnforskaren Pontus Wasling är vad förlaget Novellix kallar en ”facknovell” och är alltså närmast en liten essä, eller kortare facktext. Jag tycker att det känns väldigt sympatiskt och kul att presentera fakta och forskning på det här sättet, kort och engagerat, eftersom jag personligen inte gärna sätter mig och läser tjocka fackböcker på min fritid. Här delar Wasling med sig om rön kring njutning, lycka, minnen och hur hjärnan fungerar. Just lyckoforskning är något som verkligen intresserar mig. Känslan är att vi alla och samhället i stort borde uppmuntra sådant som faktiskt leder till lycka, men samtidigt kretsar så väldigt mycket kring helt andra saker, t.ex. pengar. Gourmetsyndromet gav mig ytterligare några tankar och insikter kring de här frågorna. Det är en verkligt intressant ”novell”.
Betyg: 4 lyxiga middagar av 5.
Gourmetsyndromet av Pontus Wasling
Utgivningsår: 2014 (Novellix). Antal sidor: 22. ISBN: 9789175890470.
I december plöjdes det noveller och här är fem blandade noveller från förra månadens läsning!
Ravioli
Ravioli av Klas Östergren är en mångbottnad novell om att stå lite vid sidan av och se hur chefen och byggmästaren blir förälskad i byggets beställare, en kvinna från överklassen. Bokens berättare är en författare som tillfälligtvis hoppar in som byggjobbare. Nu blir han vittne till hur hans chef, som egentligen lever i en ordnad tillvaro med fru och barn, blir helt bortkollrad i sin förälskelse till kvinnan vars hus de nu bygger ut. Vem ska berättaren vara solidarisk med? Vem har rätt att följa sina drömmar? Jag tyckte riktigt mycket om den här novellen och gillar verkligen berättarperspektivet och hur berättelsen är uppbyggd.
Betyg: 4 syrenhäckar av 5.
Ravioli av Klas Östergren
Utgivningsår: 2013 (Novellix). Antal sidor: 28. ISBN: 9789186847975.
Nattrodd
Nattrodd av John Ajvide Lindqvist är en spännande novell, som faktiskt inte riktigt är den skräckberättelse jag hade väntat mig. Den här berättelsen utspelar sig i skärgården, precis som Människohamn, Ajvide Lindqvists kanske mest läskiga roman, men den här novellen håller sig lite längre bort från den övernaturliga än vad Ajvide Lindqvist-läsare kanske är vana vid. Nattrodd är ändå spännande och riktigt bra. Huvudpersonerna är två åldriga damer, som traditionsenligt har tagit sig ut i skärgården för att tälta. Så dyker plötsligt en viss eka upp och de verkar inte längre vara ensamma på ön. Jag älskar valet av huvudpersoner: två kvinnor i 80-årsåldern, när fick de utrymme i en roman eller en novell senast? Och utan att enbart vara bräckliga och sköra mormor-varelser? En annorlunda och riktigt bra novell!
Betyg: 4 ormar av 5.
Nattrodd av John Ajvide Lindqvist
Utgivningsår: 2018 (Novellix). Antal sidor: 40. ISBN: 9789175892795.
Farväl, mitt kvinnofängelse
Farväl, mitt kvinnofängelse av Karolina Ramqvist utspelar sig på just precis ett (amerikanskt) kvinnofängelse. Ramqvist skildrar internerna, med sina våldsamma, drogkantade och råa bakgrunder, och de tuffa villkoren där inne, men också kärleken, den omöjliga och förbjudna, som plötsligt kan uppstå. I Ramqvists kvinnofängelse ryms det mänskliga och omänskliga på samma gång och det är en tänkvärd och intressant berättelse.
Betyg: 3 skogar av 5.
Farväl, mitt kvinnofängelse av Karolina Ramqvist
Utgivningsår: 2012 (Novellix). Antal sidor: 29. ISBN: 9789175890074.
Midsommar med herr Laakso
Midsommar med herr Laakso av Kjell Westö är en berättelse om en ung Kjell Westö som bor i en lyhörd lägenhet i Mejlans i Helsingfors. Hans musik, stökiga kompisar och slarvigt parkerade bil gör inte grannarna glada, men plötsligt en dag ringer herr Laakso, den kanske suraste grannen av dem alla, på dörren. Det har skett något akut och allt oväsentligt får läggas åt sidan. Midsommar med herr Laakso är verkligen en fin liten berättelse om unga vuxna-liv och den mognad som kan finnas under ytan om äldre vågar se förbi det bullriga och stökiga som stör. Jag tycker om det meta-fiktiva och att med den här romanen få göra ett litet besök i Helsingfors. Jag tyckte också att det var en fin och värmande berättelse.
Betyg: 4 LP-skivor av 5.
Midsommar med herr Laakso av Kjell Westö
Utgivningsår: 2012 (första publiceringen i Hufvudstadsbladet), 2017 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 32. ISBN: 9789175891828.
Madame de Breyves melankoliska sommar
Madame de Breyves melankoliska sommar av Marcel Proust är en kärleksberättelse om en överklassdam som lika plötsligt som oväntat blir häftigt förälskad i en viss monsieur de Lalénade. Utåt sett har han ingenting speciellt, men hon kan ändå inte få honom ur huvudet. Trots idoga försök så kommer det dock falla sig så att de över huvud taget inte hinner stifta någon närmare bekantskap innan monsieur de Lalénade lämnar stan för många månader. Kvar blir Madame de Breyves med sin smärtsamma längtan, som bara blir större för var dag. Jag vet ärligt talat inte hur man ska läsa den här klassiska novellen, men jag tyckte att den var rolig. Det är dråpligt att läsa om den här kvinnan blir helt besatt av en man hon knappt sagt hej till. Novellen är som en parodi på tramsig Hollywood-romantik. Vem är hon ens kär i? Kär i (avstånds)förälskelsen kanske…. Oj, oj, oj. Jag brukar irritera mig fasligt över alla dessa löjliga romantiska berättelser där det handlar om just förälskade människor, men där det helt oproblematiskt framstår som att de har drabbats av djup kärlek och är menade för varandra och yadiyadi. Jag tror att många vore lyckligare om de helt enkelt lärde sig att förälskelse är något helt annat än kärlek. I den här boken är förälskelsen en smärtsam besatthet i en ren fantasi, vilket känns tänkvärt och intressant. Och ja, jag roades av de här berättelsen, även om jag inte vet om den ska läsas så. Den är lite som Madame Bovary, fast mer kort och koncentrerad. Gillade den!
Betyg: 4 resor till Biarritz av 5.
Madame de Breyves melankoliska sommar av Marcel Proust
Originalets titel: Mélancolique villégiature de Mme de Breyves (franska). Översättare: Alan Asaid. Utgivningsår: 1896 (första franska utgåvan, i Les plaisirs et les jours), 1896 (första svenska utgåvan i Kärleken och döden, med översättning av Gunnar Ekelöf), 2014 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 29. ISBN: 9789175890586.
Den underbare mannen av Sara Lidman är den fjärde delen i Jernbaneeposet, där Lidman skildrar livet i Västerbottens inland vid slutet av 1800-talet, när järnvägen är på väg att byggas. Betyg: 2 uppköpta skogar av 5.
Den underbare mannen av Sara Lidman
Den underbare mannen av Sara Lidman är den fjärde delen i Jernbaneeposet, där Lidman skildrar livet i Västerbottens inland under slutet av 1800-talet. Norrland är på väg att exploateras och en järnväg är på väg att byggas. För Didrik i Lillvattnet blir det närmast en besatthet att få en ”jernbana” till socknen och att på så sätt komma närmare Stockholm och resten av världen. Det är inte ett billigt projekt eller ett projekt utan uppoffringar, särskilt inte för Didrik själv. Boken är på många sätt en smärtsam berättelse om svält och svårigheter, men också en varm berättelse om en brokiga människor och relationer.
Som västerbottning kanske jag har en skev bild av läget, men för mig känns det som att Västerbotten är ett av få landskap som starkt förknippas med enskilda författare. Vi har Sara Lidman, Torgny Lindgren och P.O. Enquist som av många anses ha fångat ett berättande, dialekt och en kultur som kan sägas finnas här. Det är fantastiskt kul, tycker jag, för jag uppfattar det verkligen som att det finns ”Västerbottensförfattare”, medan jag har aldrig har hört talas om t.ex. ”Upplandsförfattare” (ett landskap jag också har bott i under närmare två decennier) – det känns ju kul att som litteraturintresserad bo i ett landskap som också har gjort sig känt för just litteratur. Bland ”västerbottensförfattarna” är Sara Lidmans landskapets kanske största stolthet och hennes författarskap är till exempel i centrum för utsmyckningarna runt centralstationen här i Umeå. Därför känns det så himla pinsamt och tråkigt att jag måste erkänna ett par saker:
Jag begriper inte mycket av de två böcker jag har läst av Lidman (Din tjänare hör, vilket är Jernbaneeposets inledande del, och Den underbare mannen). En del brukar lite försiktigt invända att Sara Lidman kan kännas ”svår” för att hon skriver på dialekt, men jag vet inte om det är hela problemet, faktiskt. Ärligt talat brukar jag älska när berättelser är skrivna på dialekt eller om de på annat sätt har en viss lekfullhet i språket och jag är långt ifrån en läsare som kräver grammatiskt korrekt svenska. Nej, det är någonting annat och jag är den första att erkänna att det väl är mig det är fel på, men jag kan bara inte engagera mig i Jernbanesviten. Jag tror att det är böcker man ska sjunka in i och konsumera som man på 90-talet följde såpoperor: romanerna gör sig förmodligen bäst om man verkligen har följt karaktärerna under lång tid och har ”lärt känna dem”, men när jag läser Den underbare mannen känns det mer som att jag har råkat slå på TV:n och hamnat mitt i en film. Jag fattar liksom inte vilka karaktärerna är, hur allt hänger ihop eller vem som är vem. Och hur mycket jag än försöker, hur mycket jag än läser om, spolar tillbaka och lyssnar igen, försöker på nytt, så går det inte in. Jag kan inte ta in. Jag vet inte exakt varför, men det engagerar mig inte. Jag är ledsen, men det går bara inte!
Visst tycker jag fantastiskt mycket om det jag har läst av Torgny Lindgren (det mesta i alla fall) och jag har inget ont att säga om P.O. Enquist eller om Sara Lidman heller, för den delen. Jag förstår och beundrar hur Lidman har skildrat Västerbottens inland och den här tiden (även om jag personligen har svårt för Jernbanesviten, som ni hör). Men… innerst inne tycker jag faktiskt att det är lite tjatigt med dessa Västerbottensskildrare. Förlåt mig, men Västerbotten behöver inte vara bred dialekt, pölsa & palt, obegripligt långt avstånd till resten av Sverige, oändliga skogar, tystlåtna människor, ”norrlänningar” och så vidare, och så vidare. Jag är inte helt kompis med att Västerbottens mest kända skildrare i regel skriver om ett ”Norrland” och ett historiskt Västerbotten som jag inte själv känner igen mig i över huvud taget. I Umeå talas det blygsam, om någon, dialekt. Här har vi ett stort universitet, universitetssjukhus, operahus, snabbtåg (ja, här finns inte bara ”jernbanan” utan även Botniabanan) och en flygplats med många avgångar i timmen under högtrafik. Nu har ju inte Lidman skrivit en bok om Umeå 2019, så det är naturligtvis inte rättvist någonstans att jag ”kritiserar” henne, men det är alltså inte kritik riktad till någon av författarna jag räknade upp, såklart, utan mer en reflektion över att Västerbotten är mer än såhär. Om det nu finns ”Västerbottensförfattare” så önskar jag mig härmed ”Västerbottensförfattare 2.0”. Det finns så många idéer om Västerbotten (och Umeå) som liksom inte gäller längre.
Ursäkta för att jag kidnappade det här inlägget om Den underbare mannen och började skriva om Västerbotten istället, men så kan det bli ibland! På ett intellektuellt plan förstår jag storheten med Jernbanesviten och tycker att det är ett imponerande verk. Jag är väl inte riktigt rätt person för att läsa den bara, och inte riktigt rätt västerbottning för att känna mig tillräckligt berörd, som jag nu har försökt förklara. Upplys mig gärna om hur man ska läsa Sara Lidman och på vilket sätt Jernbanesviten är så mäktig, som alla tycker att den är. Det är någonting i min läsning som är… helt fel.
Den underbare mannen av Sara Lidman
Den underbare mannen
Uppläsare: Sara Lidman. Utgivningsår: 1983 (första utgåvan, Bonniers), 2012 (nyutgåvan på bilden, Albert Bonnier förlag), 1998 (den här Radioföljetongen, producerad av Kerstin Wixe för Sveriges radio). Antal sidor: 280. Läs även övriga titlar i Jernbaneeposet: Din tjänare hör, Vredens barn, Nabots sten, Järnkronan, Lifsens rot, Oskuldens minut. ISBN: 9100459291, 9789176517529.
Sara Lidman
Sara Lidman (1923 – 2004) var en svensk författare känd för debutromanen Tjärdalen (1953), Jernbaneeposet och många andra kritikerrosade och omtyckta böcker. Sara Lidman betraktas som en av Sveriges viktigaste 1900-talsförfattare och hon var också en stark röst mot apartheid, atomvapen och Vietnam-kriget. Mer om Sara Lidman finns att läsa hos Sara Lidman-sällskapet.
Förlagets beskrivning
”Fjärde delen i Sara Lidmans klassiska jernbaneepos!
Sara Lidmans stora epos Jernbanan (som rymmer sju delar) handlar om hur Västerbottens inland befolkades, hur jernbanan fick sin sträckning i norr och hur Didrik Mårtenson blev Ol´förarn.
Det börjar en morgon i juni 1878 då gossekarlen Didrik får syn på en artikel i Skjellet-avisen. Där dryftas frågan om en järnbana i norr. Han blir besatt av tanken på en jernbana – senare av bygget av norra Stambanan – genom hans hemsocken Lillvattnet.Skogsbolagen vill komma åt de orörda skogarna. Lillvattnets folk fruktar världen som den ter sig genom jernbaneloket – ett vidunder ur Uppenbarelseboken. Rallarna ses som hedningar, och Didrik vill högst av allt försona alla med jernbanans idé. Han talar i socken-stämma, på skogsauktioner, i kojor och kök. I hemlighet är det tankarna på Konungens besök vid invigningen som kommer honom att lova alla han möter ett nytt liv.Sitt sista tal håller han – istället för kungens uteblivna invigningstal – när han skickas som förste tågpassagerare till fängelse i Stockholm.
Jernbanebygget är berättelsens röda tråd. Men det viktigaste i denna krönika är människorna; Anna-Stava – Didriks hustru och stora kärlek, den ljuvliga Hagar – sockenhorans dotter, IsakMårten – storsonen, och hans stora kärlek Rönnog. Och Strömmen, Spadar-Abdon och hans hästmarr Stina, Nabot, Goliat, Fridolf den gode, Julius och Dorn, Månstrimman. Och Nicke.
Det glöder och skälver av passioner, smärta, glädje, humor hos dessa tidlösa gestalter.Didrik hamnar i fängelse – men det egentliga straffet får han på gamla dar när ”storsonen” IsakMårten gifter sig med Rönnog – Hagars röst – som är den centrala personen i Lifsens rot och Oskuldens minut.”
Jag är inte speciellt snabb på att läsa nyutkomna böcker. När jag pratar om årets bästa läsning, som jag t.ex. gjorde i en årsbästalista helt nyligen, så handlar det därför om böcker som lika gärna kan ha kommit ut 1991 som 2018. För att kunna göra någon slags rättvis topplista med böcker från ett visst utgivningsår behöver jag helt enkelt vänta några år… 😉 Här kommer alltså ett inlägg om favoriter som kom ut 2016. 🙂 Och det här kan jag alltså hålla koll på tack vare min läsdagbok. 🙂 Jag har hunnit läsa 37 böcker som gavs ut 2016 och många av dem är fruktansvärt bra och extremt läsvärda. Det går knappt att välja ut en titel, men efter lite velande så har jag gjort just det. Den bästa boken 2016 är helt enkelt *trumvirvel*:
Aftonland av Therese Bohman! Aftonland handlar om Karolina, en nyskild professor som handleder en doktorand med ett orimligt stort ego. Nu påstår doktoranden att han är ett stort scoop på spåren och Karolina, som egentligen har misstänkt att doktoranden inte har skrivit en rad på sin avhandling, rycks med. Det är en oväntat komisk bok om lunket på universitetet, och persongalleriet rymmer massor av uppblåsta gubbar som sorgligt nog lär kännas igen för alla som någon gång har ägnat sig åt forskning på ett universitetet… Men det är inte därför jag älskar boken, även om den roade mig högt. Däremot sögs jag verkligen in i den och berördes av Bohmans skildring av att göra en klassresa (eller ska jag säga bildningsresa?) och av att vara singel och barnfri. I en värld där så många ser singelskapet som en sjukdom i behov av bot, och där många utgår från att barn är varje kvinnas livsmål, så är det underbart och befriande att få ta del av en berättelse där det skildras något annat, även om det inte på minsta sätt påstås att det är enkelt att skapa sig ett eget liv efter en längre relation. Jag älskar Aftonland för att den är mångbottnad, rolig, sorglig, tänkvärd och för att den innehåller sida upp och sida ner med perfekt formulerade stycken om kärlek, tvåsamhet, vemod, singelliv, klass och bildning. Dessutom är Karolina en härligt udda person, en kvinna med en massa brister och mindre smickrande sidor, men som ändå är en person som man liksom tycker om från första stund. Och bara det att hon är professor, hur underbart är det inte med en roman där något sådant passerar helt okommenterat? Jag säger som jag sagt i ett gammalt inlägg om den här boken: Aftonland har allt som en riktigt bra roman bör ha.
Här kommer fyra noveller från min novelläsning i december.
Tretton dagar med John C
Tretton dagar med John C av Jojo Moyes är en novell om en medelålders kvinna vars mångåriga äktenskap börjar knaka i fogarna. Hon och maken verkar helt ha slutat att se varandra och hon upplever mest att han bara sitter och tittar på sport. Så hittar kvinnan plötsligt och oväntat en mobil när hon är ute på promenad. Den är fylld med sms från en John C och utifrån meddelande-historiken förstår hon att den har tillhört John C:s älskarinna. Efter lite tvekan börjar kvinnan att svara på John C:s meddelanden. Moyes är en riktig feelgood-drottning och det är lätt att fängslas av hennes berättelser. Jag tyckte att Tretton dagar med John C var underhållande och intressant. Kanske var den lite förutsägbar, men jag tyckte ändå att den var väldigt bra.
Betyg: 4 fotbollsmatcher av 5.
Tretton dagar med John C av Jojo Moyes
Originalets titel: Thirteen days with John C (engelska). Översättare: Helen Ljungmark. Utgivningsår: 2016 (första publiceringen, i novellsamlingen Paris for one (svenska: Ensam i Paris och andra historier)), 2018 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 20. ISBN: 9789175892726.
Rösten
Rösten av Birgitta Stenberg är en novell om en ung kvinna som går på en föreläsning där hon plötsligt känner en enorm åtrå efter den, betydligt äldre, föreläsaren. Föreläsningen är mossig och ointressant, men någonting med hans person suger in henne och efter föreläsningen får hon honom att bjuda honom på middag, och något mer. Jag blev överraskad av den här uppfriskande novellen, där maktförhållandena kanske inte är de man först tror. Det är ingen stereotyp och förutsägbar story om en ung tjej som förförs av en äldre man utan en spännande berättelse om en ung, fri och självsäker kvinna.
Betyg: 4 politiker av 5.
Rösten av Birgitta Stenberg
Utgivningsår: 1984 (första publiceringen, i novellsamlingen Glatta livet), 2018 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 20. ISBN: 9789175892580.
De blindas rike
De blindas rike av H.G. Wells är en SciFi-klassiker som väcker både tankar och känslor. På en avlägsen plats högt uppe i Anderna lever ett folk utan syn. Efter generationer av blindhet har de smidigt anpassat sig till en tillvaro där andra sinnen betyder mer och där det inte längre är dagen, med sitt ljus, som styr vilken del av dygnet som ska vara aktivt. Så kommer en man till dem, en seende man. Ska han bli kung i de blindas rike? Jag skulle inte påstå att Science fiction är min favoritgenre, men den här berättelsen tyckte jag väldigt mycket om. Jag gillar att den på så många sätt vrider och vänder på makt och vad som är viktigt i livet och hur den lyckas få in många intressanta scener på sitt lilla sidantal. Mot slutet var jag nära att lägga boken ifrån mig för att det blev så starkt och för mycket, men sedan tog berättelsen ännu en överraskande vändning. En bok som var svår att släppa!
Betyg: 4 välplanerade gångvägar av 5.
De blindas rike av H.G. Wells
Originalets titel: The Country of the blind (engelska). Översättare: Alan Asaid. Utgivningsår: 1911 (första brittiska utgåvan, i samlingen The country of the blind and other stories), 1952 (första svenska utgåvan, i översättning av Margareta Åstrand, i samlingen De blindas rike och andra berättelser), 2017 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 47. ISBN: 9789175892320.
Att titta ut genom fönstret
Att titta ut genom fönstret av Orhan Pamuk är en liten berättelse som rymmer många lager. Ytligt sett kretsar berättelsen kring en pojke som samlar på tuggummipaketens samlarbilder. Hans samling är på väg att bli komplett när han börjar spela med sin storebror för att vinna några fler och ytterligare några fler. Det är bara det att han förlorar och förlorar och förlorar på nytt. I bakgrunden utspelar sig den riktiga berättelsen: en pappa som försvinner, en mamma som blir kvar, och en mormor som har isolerat sig själv i en instängd värld i en stor villa. Jag blev helt tagen av den här berättelsen, som är enormt skickligt komponerad. Allt utgår från pojkens barnsliga värld och tankar, men samtidigt vibrerar berättelsen av sorgen och frustrationen som de vuxna försöker att hantera. En tillvaro kan rasa samman som ett korthus, precis som att en samling idolbilder plötsligt kan glida ur händerna och strös med vinden. En fantastisk berättelse!
Betyg: 5 vaccinationssprutor av 5.
Att titta ut genom fönstret av Orhan Pamuk
Originalets titel: Pencereden bakmak (turkiska). Översättare: Mats Müllern. Utgivningsår: 1999 (första turkiska utgåvan, i samlingen Öteki ränkler), 2010 (första svenska utgåvan, i samlingen Andra färger), 2016 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 35. ISBN: 9789175891736.
I januari brukar jag blicka framåt och spana in vilka filmatiserade böcker som kommer på vita duken under året. I år kan jag börja med ett par titlar som jag skrev i ett sådant här inlägg för redan ett år sedan: Britt-Marie var här och Aniaria. Båda filmerna var tänkta att komma ut under 2018, men får premiär nu under 2019.
Britt-Marie var här kändes som en given ”juldagsfilm”, men lite snopet insåg jag senare att den inte får premiär förrän nu i januari (25/1). Det är i alla fall en film som jag är väldigt sugen på att se! En man som heter Ove, av samma författare, är ju kanonbra, både som bok och film, så mycket talar för att även Britt-Marie-filmen blir succé. Tuva Novotny regisserar och Pernilla August gör rollen som Britt-Marie.
Aniara, filmatiseringen av Harry Martinsons rymdepos, kommer i februari. Jag misstänker att det kan bli en kritikerälskling eller en flopp, något av det. För visst känns det lite tveksamt med en filmatisering av ett diktverk, eller? Eller förlåt, det har jag såklart ingen aning om, men det känns inte som en bred familjefilm direkt, så mycket kan jag väl säga.
Skräck är ingenting för mig (jag är så fruktansvärt mörkrädd). Lite mer modiga tittare kanske ser fram emot att Stephen Kings klassiker Jurtjyrkogården kommer i en ny filmversion i april. Och apropå Stephen King… Det (It) blev film så sent som för något år sedan, men i år kommer ”kapitel 2”, en uppföljare som har premiär i september.
I maj kommer en spelfilmsversion av Aladdin. Aladdin är ju en av många berättelser i Tusen och natt, men de flesta ser nog den här nyversionen som en uppdatering av den tecknade Disneyfilmen från 90-talet. Jag är precis rätt generation för att känna nostalgi till 90-talets Disneyfilmer (jag ÄLSKADE spelfilmsversionen av Skönheten och Odjuret, som kom för några år sedan). Nu verkar det som att Disney matar ut nya versioner av deras tecknade ”klassiker” på löpande band (Lejonkungen <3 <3 kommer till exempel i nyinspelning med datorgenererade bilder i juli), lämpligt så att min generation kan släpa med sina ungar till biograferna och återuppleva berättelserna på nytt.
Ska man tro IMDB så kommer Projekt Rosie (The Rosie project), Graeme Simsions charmiga feelgoodroman om en autistisk man som söker kärleken, på bio redan i maj. Samtidigt står det att filmen är ”under produktion” och det finns just ingen information om den. Så… Man får kanske ta premiärdatumet med en nypa salt, men ändå. Spännande att den är på gång att bli film!
Kostymdrama, någon? Louisa May Alcotts klassiker Unga kvinnor (Little women) har blivit film för åttonde gången. Det som får hjärtat att banka lite extra denna gång är att Greta Gerwig, stjärnan i min favoritfilm Frances Ha och regissör till kritikerrosade Lady bird, regisserar. Svensk premiär tycks bli på juldagen.
Roslund & Hellström-deckaren Tre sekunder är på väg att bli film, men under titeln The informer. Det verkar vara lite oklart när/om den får svensk biopremiär, men det finns premiärdatum satta i mars och april för lite olika länder, så den kommer säkert även till Sverige där omkring.
Populära deckaren Kvinnan i fönstret (The woman in the window) är också på väg att bli film (med underbara Amy Adams i huvudrollen!). Det är oklart när den kommer till Sverige, men den får premiär i USA i oktober i år.
Även Steglitsan (The Goldfinch), Donna Tartts (lite för långa, men ändå väldigt fängslande) tegelstensroman, är på väg att bli film och kommer på amerikanska biografer i oktober. Även här är det oklart med svensk biopremiär.
Jack Londons äventyrsklassiker Skriet från vildmarken (The call of the wild) är på väg att bli film på nytt. Amerikansk premiär blir på juldagen och förmodligen kommer den väl till Sverige där omkring.
Ytterligare en film som kommer på svenska biografer i slutet av året (inget premiärdatum är satt ännu) är en filmversion av Wicked. För många är nog Wicked synonymt med den populära Broadway-musikalen med samma namn, men båda är baserade på boken Wicked av Gregory Maguire. Det är också en spinoff på L. Frank Baums underbara böcker om landet Oz. Eftersom Oz-böckerna hör till min barndoms stora favoriter så är jag såklart peppad på den här filmen (och musikalen har jag redan sett på Broadway 🙂 ).
Några svenska filmer som är under produktion och där jag faktiskt inte vet om de kommer ut redan under 2019 är den nya filmatiseringen av Utvandrarna (regi av Danièl Espinosa) och en filmversion av En komikers uppväxt (regi av Rojda Sekersöz). Båda känns i alla fall väldigt spännande, samtidigt som de ju redan finns i utmärkta filmatiseringar, kan jag tycka (En komikers uppväxt har dock gått som TV-serie). Får se vad de nya regissörernas blick kommer att addera i de nya film-versionerna!
Som ni ser så finns det en hel del spännande att se fram emot i filmväg! Vid sidan av Britt-Marie var här finns det en film jag ser fram emot särskilt mycket under 2019. Det är ingen filmatisering, men… I februari kommer en uppföljare på min favorit bland de animerade filmerna: Röjar-Ralf. Röjar-Ralf kraschar internet! Oh, my god. 30+, men jag kan inte motstå Röjar-Ralf.
Har du någon film du ser fram emot lite extra, filmatisering eller ej? Kanske har jag missat någon bra bok som kommer som film under 2019? Tipsa!
Januari är en typisk tid för nystarter och för ”nytt och fräscht”. Jag tycker att det märks i utgivningen. Efter en lugnare decembermånad så börjar det plötsligt att komma ut en massa nytt och spännande. Här är de titlar som jag personligen är mest nyfiken på:
Johan Kling har skrivit en av mina allra största favoritromaner, Människor helt utan betydelse. Nu i januari kommer en ny bok: Lycka. Framsidan är ett underbart puristiskt litet motiv som jag skulle vilja ha på väggen. Romanen skildrar tydligen tillvaron som varannan-vecka-pappa. Jag hoppas att Klings avskalade och fina berättande kommer att kännas igen från hans tidigare lilla mästerverk.
Lycka av Johan Kling
Jag är inte så säker på att jag kommer att läsa J.K. RowlingsFantastiska vidunder: Grindewalds brott, men jag tipsar om den ändå. Boken innehåller alltså filmmanuset till fantasyfilmen som hade premiär i höstas och som kanske kan ses fortfarande på sina håll. Jag är inte så mycket för att läsa manus, men filmen tyckte jag om. Det är svårt att få nog av Harry Potters universum och Fantastiska vidunder är ju dessutom full av en massa gulliga magiska djur. Det kan knappt bli bättre!
Grindewalds brott av J.K. Rowling
När Elena FerrantesMin fantastiska väninna kom på svenska uppstod ren Ferrante-feber. Den har nog gått ner några grader, men det kommer ständigt nya titlar. Kul, tycker jag! Jag har ärligt talat inte läst något av Ferrante sedan just Min fantastiska väninna och de efterföljande delarna i Neapelkvartetten, men i vår skulle jag kunna läsa något så intressant som Ferrante om Ferrante, en bok där denna hemlighetsfulla författare gläntar lite på dörren och berättar om sitt skrivande. Boken kommer alltså ut nu i januari.
Ferrante om Ferrante av Elena Ferrante
Siri Hustvedt har skrivit flera hyllade böcker, däribland Kärlekens historia, som jag läste här om året. I januari kommer hennes senaste roman på svenska: Minnen av framtiden. Den handlar om en åldrande författare som minns tillbaka till det 70-tal då hon kom till New York.
Minnen av framtiden av Siri Hustvedt
Den som har påbörjat Haruki Murakamis senaste serie, Mordet på kommendören, kan se fram emot del två redan nu i januari. Den beskrivs som hans ”mest ambitiösa bok sedan världssuccén 1Q84”.
Mordet på kommendören av Haruki Murakami
Ja, det var det! Men för egen del har jag lite andra läsplaner:
Läsa ut Maken av Gun-Britt Sundström, en kärleksroman utan romantik, som somliga brukar beskriva den. Jag gillar det jag har läst hittills!
Läsa ut Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde. Jag föreslog den i jobbets bokklubb, så jag lär ju läsa ut den själv också. Det här är nog en läsning jag borde rappa på med, för boken ska återlämnas till biblioteket ganska snart.
Läsa deckaren Ristat i hud av Ashley Dyers. Det är inte en helt ny bok, men jag fick den som recensionsexemplar nu i mellandagarna och tänkte att det kunde vara kul att läsa en spänningsroman. Det var ett tag sedan.
Lyssna klart på Den rödhåriga kvinnan av Orhan Pamuk. Jag har laddat ned den som Radioföljetong, så den blir månadens ljudbok för min del. Pamuk är en av mina favoritförfattare, så det här känns bra! 🙂
Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde. Visst är framsidan underbar?!
Ja, det får bli månadens läsning. Jag hinner säkert inte lyssna och läsa på allt jag räknade upp, men det är i alla fall en plan. 🙂 Några andra saker jag ska hinna med i januari är att åka ner till Öregrund och hälsa på mina föräldrar samt göra något jag längtat efter länge: gå på en balettföreställning! Jag älskar balettmusik och dans och dansar dessutom balett själv, men det är verkligen ingen konstform som visas i Umeå speciellt ofta, så jag har knappt sett någon balett live. Det här kommer att bli en upplevelse! Jag och mamma ska alltså se Svansjön med Ryska nationalbaletten på Uppsala konsert & kongress. Mycket roligt! Lite senare i januari är det min födelsedag, så då lär jag också hitta på något. Eftersom jag är bortrest på tjugondedagen så kanske jag får flytta fram ”julgransplundringen” och kombinera det med ett födelsedagskalas. 😉 Och ja, jag omfamnar julen även efter julaftonen. Alla får göra som de vill, men jag vill i alla fall inte följa den kommersiella idén om att alla ska sitta och slita och rafsa med julklappar på julaftonen och sedan ska allt vara över (vilken idioti). Det bästa med julen måste ju ändå vara att umgås, ha det mysigt & pyntat omkring sig och att njuta av god mat, dryck & godsaker. För min del får allt detta gärna pågå hela december och långt in i januari.
Öregrund i julas. Får se hur mycket vinter det är när jag tittar förbi nästa gång.
Januari och nystarter förresten… Det är inte bara bokutgivningen som växlar upp, utan vi är säkert många som känner oss inspirerade till att ta tag i en massa nya projekt av allehanda slag. Jag tyckte länge att det riktiga nyåret inträffade på hösten, när terminen startade igen, men nu var det länge sedan jag var student, så nu tycker jag att nyåret är precis den där spännande nystarten som man kan behöva ibland. Jag tror att vi alla kan behöva reflektera över våra vanor emellanåt: kanske är det något man skulle må bra av att förändra. För min del finns det mycket, stort och smått, som jag funderar på att ta tag i under 2019. Jag får se vad det blir av det… En del rör grejer som jag skulle behöva styra upp på jobbet och innan jul hade jag faktiskt en storslagen tanke om att jobba undan saker, städa ordentligt och ordna det så att jag skulle kunna återvända till kontoret nu i januari och känna inspirationen. Verkligheten..? Ja, jag har t.ex. börjat ”städa” bland min e-post och på datorn så att allting numera är en enda röra och jag har avslutade (!) projekt som fortfarande har eftersläpande rapportarbete att ta tag i. Och så vidare. Och så vidare. Så just det började inte så bra. Det är kanske det som är den verkliga nyårsutmaningen, åtminstone för mig: att hålla det på en rimlig nivå och att acceptera att det inte nödvändigtvis går att utgå från ett nytt, blankt papper, om man uttrycker sig så.
Nåja. Får se vad januari och resten av året bjuder på.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.