Bokblomma

Här kommer den, listan på förra årets bästa böcker! Det här är alltså min högst personliga topplista med böcker som jag läste ut under 2018. Merparten av böckerna är utgivna tidigare än så, men de är såklart lika bra boktips ändå.

10: Livet går så fort. Och så långsamt. av Martina Haag

Livet går så fort. Och så långsamt. kastar läsaren tillbaka till högstadiet. Det finns en stor portion 80-talsnostalgi och humor, men främst är det faktiskt en sorglig bok som påminner om vilken ensam och tuff tid högstadiet kan vara. I centrum står Sonja, som går i nian och som kämpar för att passa in: att säga rätt saker, att klä sig rätt, att umgås med rätt personer, att bli bjuden på rätt fester – det är många koder, oskrivna regler och maktstrukturer att förhålla sig till. Hemma är det riktigt trassligt, med föräldrar som är på väg mot separation och där psykisk ohälsa och alkoholism inte direkt bidrar till att skapa en lugn och trygg plats för Sonja och hennes lillasyster. Jag blev berörd av den här berättelsen och jag älskar Martina Haags rena språk, pricksäkra liknelser och hur hon hittar den helt perfekta rösten åt Sonja. 

9: Efter balen av Lev Tolstoj

Jag har plöjt noveller i år och många av dem har varit fantastiskt bra, men det var något särskilt med Efter balen om gör att den kvalar in på min topplista i år. Efter balen skildrar en häftig förälskelse och en balkväll där novellens huvudperson inte kan få något annat i huvudet än föremålet för hans kärlek. Efter balen får han dock se något som raserar allt. Den här novellen kan vara den första riktigt bra berättelse jag har läst om förblindande förälskelse (och ett smärtsamt uppvaknande).

8: Brun flicka drömmer av Jacqueline Woodson

Brun flicka drömmer är poetiska memoarer som gick rakt in i hjärtat och gjorde mig verkligt glad och upplyft. Här skildrar Jacqueline Woodson sin egen uppväxt i den amerikanska södern och i New York. I bakgrunden börjar medborgarrättsrörelsens kamp ge frukt, men för lilla Jackie handlar väldigt mycket om den obändiga längtan efter att få skriva. Hon fullkomligt bubblar över av berättarglädje och det smittar verkligen. Och tänk vilken framgångsrik författare Woodson kom att bli så småningom!

7: Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen

Diktromanen Århundradets kärlekssaga var en av de första böcker jag läste 2018, men den finns stark i minnet ännu. Här berättar Märta Tikkanen smärtsamt och brännande om äktenskapet med Henrik Tikkanen, hur Henriks periodvisa drickande är på väg att slita itu familjen, och om hur svårt det kan vara att som kvinna få utrymme att skriva och skapa. En fantastisk bok!

6: Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri

Pappaklausulen är skriven med den lekfullhet och finurlighet som vi blivit vana vid från Jonas Hassen Khemiri, men den är också en förvånansvärt varm och rolig roman från en författare som annars mest gjort sig känd för att skriva vasst och ilsket om exempelvis rasism. Här utspelar sig berättelsen under några dagar i en familjs liv. Allt och inget händer, men det är en otroligt fin berättelse om att försöka hålla ihop som familj och om rädslan över att inte räcka till som förälder.

5: Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer

Jag ska egentligen inte jobba här är en av många berättelser om att vara 19 år och på väg ut i vuxenlivet. Den här tyckte jag dock alldeles särskilt mycket om eftersom huvudpersonen är så naiv och kaxig att det inte går att bli annat än charmad. Jag kastades tillbaka till mina egna sena tonår och mindes hur det var att försöka hitta på vad jag skulle göra med sitt liv. Huvudpersonen i den här boken jobbar på ett äldreboende. Fast egentligen ska hon bli skådespelare. Det är underbart att få följa henne under hennes, ärligt talat, ganska tafatta försök att bli något annat än det vårdbiträde hon är.

4: Never let me go av Kazuo Ishiguro

Never let me go är en bok som väcker tankar och känslor som få andra böcker. Den utspelar sig i en framtid där vissa är ”donatorer” och andra är deras ”vårdare”. Boken berättas av vårdaren Kathy och sakta rullas det upp en helt klaustrofobisk berättelse när hon tänker tillbaka på det liv hon haft och de vänner som försvunnit längs vägen. Det är något alldeles speciellt med Kazuo Ishiguros berättande, han har en alldeles speciell förmåga att ge sina karaktärer röst och liv och att komponera sina berättelser så att det blir helt gastkramande, trots att hans romaner ofta är långsamma och lågmälda.

3: Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj

Kriget har inget kvinnligt ansikte är en roman och ett reportage där Svetlana Aleksijevitj har gett röst åt kvinnor som stridit i Röda armén. Aleksijevitjs metod är att intervjua ett stort antal människor och att sedan väva ihop berättelserna. Det går att öppna boken nästan var som helst och börja läsa och oavsett var man går in så kommer man att bli omskakad. Aleksijevitj har så mycket att berätta om ”sovjetmänniskan” och det är så fint att få ta del av alla dessa vittnesmål. Det här är en bok om hjältedåd, kvinnlighet, kärlek och lidande. Och om att komma tillbaka och inte alls bli hyllad och ärad. Det är en mångbottnad och fantastisk bok.

2: Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood

Tjänarinnans berättelse utspelar sig i en dystopisk framtid där fertiliteten har dalat och där kristna fundamentalister har tagit makten. Kvinnor som fortfarande är fertila utsätts för rituella våldtäkter av maktens män. Den här boken berättas av just en sådan kvinna, en tjänarinna, som lever avskärmat och begränsat. Trots att så mycket i berättelsen anpassar sig efter just det, att det är så lite från världen utanför som sipprar in, så målas det verkligen upp ett skrämmande samhälle, ett samhälle som ärligt talat inte är så olikt hur samhällen ser ut runt om i världen idag. Boken väckte verkligen tankar och känslor som få andra och den är häpnadsväckande bra uppbyggd!

1: Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro

Återstoden av dagen berättas av butlern Stevens, som har offrat det mesta i livet för att kunna bli den perfekta butlern och för att ge den mest utmärkta service. Nu har samhället förändrats, godset har förändrats och hans yrke är inte längre vad det en gång har varit. Hela boken berättas med Stevens opålitliga berättarröst, som främst rymmer stolthet och torra skildringar av hans yrkesliv, men som mellan raderna låter läsaren ana att priset för hans livsval har varit högt. Jag älskar hur Kazuo Ishiguro komponerar sina berättelser och låter huvudpersonen säga det på sitt sätt, i det här fallet med den filtrerade, polerade och humorlösa rösten från någon som ägnat ett helt yrkesliv åt att vara korrekt och professionell. Berättelsen träffade som ett slag i magen och gav mig många tankar om att var och en har ansvar för sitt eget liv: förr eller senare måste vi alla stå till svars, åtminstone för oss själva, för de livsval vi gjort och i stort och smått hitta argument för att livet blev som det blev. Det går alltid att hitta argument för det ena eller andra, men när något skaver finns alltid valet att ljuga för sig själv eller att faktiskt försöka förändra sin situation. Det är en bok med en del humoristiska stråk, men mest är det en bok som väcker vemod och för mig är det den bok som berörde mig mest 2018.

Ja, det var det. Så många bra böcker ändå! Ni anar inte hur svårt det var att ens sålla fram dessa 10 titlar från allt bra jag har läst under året… 🙂 Och ni anar inte hur svårt det var att försöka ranka dem sinsemellan i en sådan här topplista. Egentligen älskar jag alla de här böckerna lika mycket, men kanske på lite olika sätt. Jag rekommenderar verkligen att kolla upp dem om du inte har läst dem ännu. 🙂 🙂

Har du några favoriter från 2018?