Bokblomma

Det är valtider. Jag hoppas att alla har gått och röstat: i förtid eller IDAG.

Jag har faktiskt svårt att se några ursäkter till att inte rösta. Att inte vara tillräckligt insatt är inte en ursäkt. Att inte ha tid är inte en ursäkt. Att vara ointresserad är ingen ursäkt. Att vara allvarligt, livshotande sjuk eller att vara i djup sorg är en ursäkt i min värld, men nästan ingenting annat.

Det här är ingen politisk blogg, även om det inte är en hemlighet att jag röstar på Miljöpartiet. Det sipprar väl ut lite nu och då när jag läser böcker om klimat eller allmänt skriver något om klassfrågan och utanförskap; ämnen som är vanliga i böcker jag läser.

En politisk fråga med bokanknytning är ju annars den om momsen på e-böcker… Jag kan notera att ALLA partier utom Sverigedemokraterna vill sänka momsen på e-böcker till 6 %, alltså samma nivå som pappersböcker.
Och nej, det förvånar mig inte att SD skiter i e-böcker. Vilken SD:are läser böcker liksom? 😉

Ibland undrar jag vilka de är, alla de där rasisterna som finns i samhället, men jag tror faktiskt inte att de finns i min närhet, i min samhällsklass. Knappt i min kommun över huvud taget. Min kommun är den med lägst antal SD-sympatisörer, om jag har förstått det rätt. När SD:s partiledare, Jimmie Åkesson, var i Dorotea inför valet fick några valarbetare be några människor att sitta framför scenen en stund, för det var INGEN publik som var där frivilligt. Och det kan man ju skratta gott åt.

Samtidigt inser jag att jag är en mycket privilegierad människa. Skillnaden i medellivslängd mellan en lågutbildad i Vårby och en högutbildad i Danderyd är 18 år, enligt SVT. Nu bor inte jag i Danderyd, men bara faktumet att jag har en lång utbildning bakom mig gör mig privilegierad redan i det att jag troligast kan se fram emot ett lite längre och friskare liv… Det är också mitt privilegium att kunna köpa enbart ekologiska varor, bekymra mig om att köpa LED-lampor, att lägga extra pengar på att ta tåget istället för flyget och att spendera tid på att lära mig mer om källsortering… Det är ett privilegium att jag kan prenumerera på morgontidningar, lyssna på podcasts om politik i min iPhone. Det är mitt privilegium att kunna gå på opera, lyssna på symfoniorkester, dansa klassisk balett, läsa böcker.

Inget unikt för mig, men något som är min självklarhet och inte är allas självklarhet.

Jag vill inte låta förmäten, men det är en lätt sak för mig att följa valdebatter, tolka politikers prat, följa med i min omvärld. Det är en akademikers privilegium, i mångt och mycket. I Språket i P1 hörde jag att 1 av 5 inte vet vad ordet reform betyder. 1 av 4 kan inte förklara vad utanförskap är för något. 4 av 10 vet inte vad jobbskatteavdrag är.

Jag tror inte att SD:are är de som läser morgontidningen, lyssnar på en valduell, breddar sin värld genom att konsumera (fin)kultur. De läser kanske inte ens böcker… Eller?

Det gör mig frustrerad och ledsen.

Jag känner mig så tacksam över att kunna leva i en så privilegierad värld som jag gör. Att jag kan välja bort SD. Att jag förstår vad SD är för något och därför kan säga ”NEJ”.
Och jag känner mig oändligt ledsen över att så otroligt många inte kan göra samma sak.