Jessica Kolterjahn – Den bästa dagen är en dag av törst
Sara Lövestam – Hjärta av jazz
Mikael Fant – Vattnet i mars
John Green – Förr eller senare exploderar jag Jonas Gardell – Torka aldrig tårar utan handskar: 3. Döden
Jonas Gardell – Torka aldrig tårar utan handskar: 2. Sjukdomen
Lena Andersson – Egenmäktigt förfarande
Carol Rifka Brunt – Låt vargarna komma Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg – Nyckeln Therése Söderlind – Vägen mot Bålberget
Den enda jag läst är Vägen mot Bålberget och den var ju riktigt, riktigt bra, så där hamnade min röst! Får se vem som vinner.. Jag gissar på Nyckeln eller någon av Gardells.
Årets favoriter… Jag har några riktiga guldkorn att lyfta fram, faktiskt.
Under året gavs Bodil Malmstens avslutande del i hennes loggboksserie ut. Titeln, Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig, är tagen från Sjörövar-Jennys sång i Tolvskillingsoperan och fungerar kanske inte klockrent eftersom den är så lång och sådär… Men strunt i det! Det här är en bok där Malmsten återigen briljerar med sitt lätta och koncentrerade språk och både roar och oroar med sina betraktelser av samtiden. Boken kretsar faktiskt ganska mycket kring åldrande och döden. Som alltid blir det något att skönja mellan raderna, vilket inte alls gör att man blir mindre berörd. Tvärtom. Det här är en bok som kan få tårarna att trilla på läsaren. Fantastisk bok! Årets bästa, alla kategorier. Jag har även nominerat den till Bokbloggarnas litteraturpris.
Mycket bra och berörande, fast på ett helt annat sätt, var Shani BoianjiusDet eviga folket är inte rädda, där vi får följa några unga israeliska tjejer som gör den obligatoriska militärtjänstgöringen. Det är som barn som praoar som vuxna. Mitt bland fluffiga tonårsfantasier, barnsliga påhitt och meningslösa samtal kommer ibland verkligheten på besök: blodet, våldet, konflikten. Vilket är meningslöst, det med. Det är fantastiskt insiktsfullt berättat om hur det kan vara att vara 18 år och på väg att bli vuxen, men att liksom inte ha möjlighet att drömma särskilt stort. Vad kan en stad som Tel Aviv egentligen erbjuda annat än jobb, jobb och jobb och mera jobb för att finansiera en liten lägenhet man ändå knappt har råd med? Och vad gör man med de våldsamma bilderna som alltid spelas upp i huvudet?
Extremt bra och extremt personlig kändes Änkans bok av av älskade, älskade Joyce Carol Oates. Att läsa den kändes som att få ett stort förtroende, nästan som en gåva. Oates berättar hudlöst och uppriktigt om sitt sorgeår som nybliven änka. Som alltid skriver Oates helt makalöst bra.
I år har jag också läst Jonas Hassen Khemiris underbart fina och viktiga bok Jag ringer mina bröder. På mindre än 150 sidor lyckas Khemiri på ett mycket gripande sätt berätta något om rasism och främlingsfientlighet i dagens Sverige. Aktuell och viktig bok. Och som alltid skriven på Khemiris ständigt överraskande och lekfulla språk.
Utrensning av Sofi Oksanen var också en läsupplevelse. Hon skriver precis sådär koncentrerat och avskalat som jag vill ha det. Mellan raderna kan man skönja outsägliga fasor i det Sovjetockuperade Estland, där alla anger varandra och där invånarna kan tvingas offra nästan allt för att kunna göra motstånd, för att kunna gömma sin kärlek i motståndsrörelsen.
Som en bubblare måste jag säga att Fågeln som vrider upp världen var en trevlig bekantskap. Boken är tjock som satan, men det var i sanning trevligt att få chans att dröja sig kvar så länge i Murakamis märkliga universum och följa karaktären Toru, som har blivit lämnad av sin fru.
En annan bubblare är AlakoskisOktober i fattigsverige. För att Alakoski alltid är fantastisk och att det verkligen behövs sådana som hon och som kan berätta om hur det är att leva som fattig i Sverige. Läs och lär, ni som tror att fattigdom inte existerar i vårt land. Och skäms för fan, ni som tror att fattig innebär att man inte har råd att ge sina barn en iPhone. Det är så förbannat mycket mer som ryms i begreppet fattigdom. Det är en utanförskap att bära med resten av livet.
Och, ja, sedan var Vägen mot Bålberget verkligen en sådan där bok som man bär med sig länge. Det är en mäktig tegelsten om vår mörka historia när kvinnor togs från sina hem och avrättades för att de anklagades för att vara häxor och springa satans ärenden. Men den är också rik på kopplingar till nutid och rör sig fint i tid och rum. Mycket välskriven och bra bok!
Om jag också ska slänga fram en serie, så måste jag ta något av Liv Strömquist. Jag har läst flera titlar i år, men hennes grundliga genomgång av kärlek som samhällsfenomen, Prins Charles känsla, var extra bra. Okej, jag håller inte alltid med, men hon slår verkligen huvudet på spiken i ruta efter ruta, trots allt. Fantastiskt intressant och bra! Även snyggt tecknat, givetvis.
Herregud! Är det REDAN 2014? JA, det är det. Således är det dags att summera året. Det här är en bokblogg, så det blir alltså en summering av årets böcker och med årets böcker menar jag inte alls de böcker som getts ut 2013, utan de böcker som jag har läst under året, vilket allt som oftast är böcker med några år på nacken.
I år har jag inte läst särskilt många serier och heller inte särskilt mycket poesi eller noveller, vilket faktiskt har dragit upp antalet lästa böcker rätt så rejält något tidigare år. Faktiskt så har jag heller inte lyssnat på så många ljudböcker heller, vilket beror på att jag 1) har upptäckt podcasts 2) har tappat intresset för löpning (eller nja, men jag springer betydligt mindre nu för tiden). Ljudböcker är annars som ett litet lager med bonusböcker. Böcker man liksom har tagit till sig medan man har gjort något helt annat, t.ex. sprungit.
Privat har jag haft det fullt upp i år. Jag skrev min licentiatavhandling i våras och har toppat hösten med att läsa en kurs som prick ALLA fysiker beskriver som den svåraste kursen de läst och som ca 50 av 100 studenter brukar kugga varje år. Lägg därtill att jag inte har läst någon renodlad fysikkurs tidigare och att det också var typ 10 år sedan jag läste matte, så kanske ni kan göra er en bild av hur svår den här kursen har varit för mig… :p Jag har också rest mer än vad jag orkar (p.g.a. kursen). Jag har verkligen inte känt mig inspirerad att läsa särskilt mycket skönlitteratur.
Med det sagt kan jag till min förvåning konstatera att jag har läst 55 böcker i år. Jag vet inte alls hur det har gått till, men föga förvånande har jag plöjt det mesta i början av året. Hösten har varit mer skral… Jag försökte mig på Dumskallarnas sammansvärjning, som var så kass att jag körde fast fullständigt och tappade lusten att läsa. Det blev den enda pappersbok jag läste ut i hela november… Under sommaren hade jag ett slags projekt att läsa tegelstenar och trots ledighet så blev det inte så många böcker till antalet, men det gömmer sig alltså feta titlar i stil med Fågeln som vrider upp världen och Den franske löjtnantens kvinna bland de där siffrorna.
Ja, det om det. Nedan följer några grafer.
Kan förresten säga att det såg rätt så bra ut i början av året eftersom jag inte läste så mycket svenskt utan istället petade in ”exotiska” titlar som Morgon i Jenin, Ximen Nao och hans sju liv etc…. Men sedan blev det som vanligt och Sverige-stapeln drog iväg. Hehe. 🙂
Jag postar ett separat inlägg med årets favoriter. 🙂 Det är alltid kul att bläddra bakåt och minnas vad man läst. Ofta är det på det sättet man hittar de verkliga favoriterna. I stunden kan man slänga iväg betyg och omdömen till höger och vänster, men det är rätt svårgissat på förhand vilka titlar som kommer att leva kvar i minnet på riktigt.
Kanske är det nu det är dags blicka framåt och säga något om vad jag hoppas på att få läst under 2014. 🙂 Jag kör på som vanligt, tror jag. Det vill säga: jag kommer att beta av min hög med outlästa böcker… Närmast på tur är dessa:
Och
Det lär komma in några bokcirkelböcker däremellan. Och en och annan ljudbok och sådär. Så mycket böcker, så lite tid… 🙂
Vägen mot Bålberget är det första jag läser av Therése Söderlind, en författare som ibland beskrivs som en svensk Joyce Carol Oates(!) eller en ny Kerstin Ekman. Snacka om att det är liknelser som trissar upp mina förväntningar. Förväntningarna blev också höga efter att jag varit på ett seminarium där Söderlind berättade om Vägen mot Bålberget och hur hon bestämde sig för att skriva om just häxprocesserna. Hon var spännande att lyssna på!
Boken lever dessutom verkligen upp till förväntningarna. Det här är en bra, insiktsfull och intressant bok. Den berättar också om ett stycke historia som ligger ca 10 generationer bort, men som känns extremt avlägset: häxprocesserna. Boken är indelad i fyra delar och rör sig i tid och rum. En del handlar om Malin, som hörde till de anklagade. En annan handlar om Jacke, i 70-talets Nyland vid Ångermanälven, som blir lämnad av sin fru och därför blir ensamstående med sin tonårsdotter, som blivit intresserad av häxprocesserna och att veta om det funnits några drabbade i släkten. En tredje handlar om tonårsdottern, Veronica, fast som vuxen, singel och barnfri och kanske lite osäker på vad hon vill här i livet. Hon har blivit intresserad av släktforskning och återvänder nu igen till att leta långt bak i släkten. Är det sant som farmor sa, att hon i rakt nedstigande led är släkt med en kvinna som överlevde processerna? I en fjärde del är det Olof som står i fokus. Han har levt ett helt liv med skuldkänslor över att han som barn var en av de som pekade ut.
Söderlind kan berätta. Hon kan ge en trovärdig röst åt Malin, hon kan hitta intressanta infallsvinklar och kopplingar till nutid. Vägen mot Bålberget känns alltigenom angelägen och intressant. Det gäller inte bara berättelsen om hur kvinnor avrättades och brändes på bål, utan även det som hon skildrar i mer nutid. Att vara tonåring, att ha en tonårsdotter, att söka sina rötter, att välja eller välja bort barn, att veta vad man vill göra med livet, att ångra, att förlora, att älska och att hålla hemligheter. En mycket läsvärd bok! Och faktiskt som en blandning av Oates underbara porträtt av kvinnor och Ekmans skildringar av Sverige.
Som så många andra har jag varit på bio i mellandagarna och sett filmatiseringen av Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Jag tyckte att boken var lite av en besvikelse eftersom den stundvis kändes seg och eftersom den kändes väldigt ”inspirerad av” Forrest Gump… Filmen var dock en positiv överraskning, för den var mycket fartigare och roligare än boken, om du frågar mig. Jag tyckte faktiskt att den var både kul och välgjord! Absolut sevärd!
Jag måste ha varit snäll i år, för jag gav bort två julklappsböcker och fick tre samt ett presentkort! 😉 Lena Anderssons bok ligger högt, högt i topp på böcker jag vill läsa så fort som möjligt.. Och Oates! Ja, Oates är ju alltid Oates och hon är en av mina stora favoritförfattare. Just den här boken är så himla fin och har en framsida som skimrar som siden. Nu har jag mycket bra läsning framför mig, känner jag!
Amor ringer sina bröder och ber dem att gå maximalt normalt, klä sig tillräckligt anonymt, raka sig, stanna inomhus och dra för persiennerna på specialsättet så att ingen kan se in, men de kan se ut. Det gäller att inte dra några blickar till sig, för Stockholm har fått sin första självmordsbombare och nu kommer Amor och hans bröder att bli misstänkliggjorda bara genom att vara.
Khemiris kexstora mästerverk är sprungen ur en artikel som skrevs för DN i samband med bombattentaten i Stockholm 2010. Den fick också lite extra uppmärksamhet tre år senare, när Khemiri kritiserade Reva-projektet: projektet som syftade till att verkställa fler avvisningar av papperslösa och bland annat gick ut på att polisen sökte upp ”misstänkta” personer i tunnelbanan. Khemiris kritiska artikel, med rubriken ”Bästa Beatrice Ask”, fick en enorm spridning i sociala medier och många hyllade hans rakryggade kritik.
För egen del har jag haft en lång kärlek till Khemiris texter, inte minst är jag förtjust i hans språk. Khemiris texter är lekfulla och bångstyriga. I bok efter bok visar han upp strålande exempel på att text inte behöver vara grammatiskt korrekta staplade ord. Ibland är det själva språket som utgör berättelsen. Det blir extra tydligt i Jag ringer mina bröder, där nästan hela boken består av dialog och tankar som kastas hit och dit, utan att den någonsin känns fragmentarisk eller något känns lösryckt. Med precision lyckas Khemiri lägga varje ord rätt så att karaktärer och händelseförlopp finns glasklart för ögonen. För mig är det här det bästa sättet att verkligen gripas av en berättelse. När författare vågar skriva, utan att skriva ut så är det som att det jag läser händer mig. Jag kan för en stund höra och känna Amors tankar.
Men Khemiri är inte bara en ordkonstnär. Han är också en viktig röst i de här frågorna. När jag såg hans inslag i vårens säsong av SVT:s litteraturprogram, Babel, där han i stort sett varje avsnitt riktade fokus, från det som skulle vara lite lättsamt prat om att jobba med skrivande, till brännande frågor om klass, rasism, fattigdom, konsumtion och tillståndet i världen, så blev jag verkligen imponerad. Hur vågade han i avsnitt efter avsnitt kritisera PR-människor, göra sig lustig över fåniga lokalreportage och hur kunde han komma undan med att prata om Palestinafrågan i inslag i ett program om litteratur? För att han kan, antar jag! Khemiri skyggar inte. Han skriver, han gör sig synlig i sociala medier och i TV och han utnyttjar verkligen den möjlighet han har att göra sig hörd. Jag tycker att Khemiri är fantastisk och beundransvärd, inte bara som en av de mest stilsäkra författare jag känner till, utan också som en författare som kan peka på viktiga frågor. Tack Khemiri, för att du har skrivit denna bok. Snälla, skriv mer!
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill läsa ett kexstort litet mästerverk om rasism och alla som, liksom jag, njuter av texter där varje ord är noga avvägt och sitter perfekt i sammanhanget.
Betyg: 5 borrmaskiner av 5.
Om Jag ringer mina bröder och Jonas Hassen Khemiri
Jonas Hassen Khemiri (född 1978) är en svensk författare och dramatiker som debuterade 2003 med romanen Ett öga rött. Boken väckte stor uppmärksamhet, inte minst för den konstruerade svenska som används i den. För sin debutroman belönades Khemiri bl.a. med Borås tidnings debutantpris och har efter det även belönats med en lång rad andra priser, t.ex. Aniarapriset. Rasism och främlingsfientlighet är teman som ofta återkommer i Khemiris texter. Jonas Hassen Khemiri twittrar på @jhkhemiri och har en hemsida.
”En bil har exploderat i Stockholm. Amor irrar runt i en polisfylld, paranoid stad på jakt efter en reservdel till en borrmaskin. I framfickan har han en telefon, i bakfickan en kniv. Han ska svara när Shavi ringer, han ska sluta stalka Valeria. Framför allt ska han bete sig maximalt normalt.
Under 24 intensiva timmar befinner vi oss i Amors huvud där gränserna mellan brottsling och brottsoffer, kärlek och kemi, paranoia och verklighet, blir allt suddigare.”
Nu har jag tagit lite jullov, vilket i praktiken innebär att jag är hemma och pluggar inför tentan jag ska skriva i januari… Men kanske inte just idag då. Det ska nog även hinnas med lite nyårsafton, brutala mängder praliner, kattklappning, glöggdrickande etc. Hoppas att ni också får några fina dagar, förhoppningsvis med en del ledighet! 🙂
Här om dagen passade jag på att återlämna några biblioteksböcker (och jag lånade INGEN ny). Förra året hade de ju en så himla fin gran på ”min” bibbla, men i år var det tomt i studiesalen. Jag antar att bibliotekarier precis som alla andra har annat för sig än att pynta lokalerna innan jul. Det brukar ju vara så. På mitt jobb är december t.ex. den stora månaden för att lämna in rapporter och andra leveranser…
Ingen gran på bibblan alltså. Men jul blir det ju ändå. GOD JUL!
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Amor ringer sina bröder och ber dem att gå maximalt normalt, klä sig tillräckligt anonymt, raka sig, stanna inomhus och dra för persiennerna på specialsättet så att ingen kan se in, men de kan se ut. Det gäller att inte dra några blickar till sig, för Stockholm har fått sin första självmordsbombare och nu kommer Amor och hans bröder att bli misstänkliggjorda bara genom att vara.