Här om veckan var jag på bio och såg Unga Astrid, filmen som är baserad på Astrid Lindgrens liv innan hon blev en känd författare. Vi var nog många som blev berörda och som fängslades av Kristina Lindströms Astrid Lindgren-dokumentär som sändes i tre delar julen 2014 (den finns för övrigt på SVT Play just nu). När jag såg dokumentärserien blev det också första gången jag fick höra berättelsen om hur Lindgren som ung mor blev tvungen att lämna ifrån sig sin lille son, Lasse, till fosterföräldrar i Danmark. I Lindströms dokumentär blev den här traumatiska tiden i Lindgrens liv en nyckel som satte många av hennes verk i ett nytt ljus. Det var nog fler än jag som blev väldigt berörda av att lära känna den delen av Astrid Lindgren, så det är inte konstigt att någon har velat gå djupare och skapa en hel film om det. Unga Astrid fokuserar alltså på just den här tiden i Astrid Lindgrens liv. Vad jag har förstått har Unga Astrid, regisserad av Pernille Fischer Christensen, fått en del kritik, inte minst av Astrid Lindgrens dotter, Karin Nyman, för att den berättar om den här tiden som Astrid Lindgren själv inte gärna ville prata om. Att veta att filmen använder sig av en persons liv, och att den personen samtidigt var väldigt mån om att skydda just de här delarna ur sitt privatliv, gör såklart att filmupplevelsen grumlas något, men med det sagt så tycker jag att det verkligen är en fin och väldigt stark film.
Filmen, som alltså inte är en dokumentär, men som ligger nära verkliga händelser i Astrid Lindgrens liv, berättar om den unga Astrids liv i Vimmerby och hur allt ställs på ända när hon inleder en romans med lokaltidningens redaktör, en cirka 30 år äldre man som precis ligger i en komplicerad skilsmässa med sin fru. Astrid, i filmen spelad av fantastiska Alba August, är bara runt 16 år och är en slags praktikant på tidningen. När hon inleder en relation med sin chef blir hon också gravid och självklart blir det uppståndelse. Barnets far kan dömas för otukt och få ännu större problem med den skilsmässa han är mitt uppe i. Astrids föräldrar oroar sig stort för sin dotters framtid och vad alla ska tycka, särskilt oroliga blir de eftersom att de arrenderar sin mark från kyrkan. Astrid måste helt enkelt (enligt den tidens logik) lämna Vimmerby under graviditeten och hon hamnar då i Stockholm, där hon går en sekreterarutbildning. När förlossningen närmar sig åker hon till Danmark, eftersom att hon inte behöver uppge barnets fars namn där. Ung och ensam föder hon sin älskade lilla son, Lasse, som hon inte kan ta med sig hem, utan måste lämna hos en fostermor.
Det gör ont i hjärtat när man ser Astrid kämpa för att få hem sin son och hur hon krigar för att få tillvaron att få ihop och att hitta och utveckla sin mammaroll under de fåtal besök hon kan göra hos sin pojke. Det kan förmodligen vara nog så jobbigt att vara ensamstående idag, men filmens Astrid Lindgren hade dessutom mycket lite pengar att röra sig med, väldigt få skyddsnät runt omkring och hon var ju själv bara ett barn. Jag blev verkligen berörd.
Unga Astrid är en både sorglig och känslosam film, men samtidigt är den också en härlig film, full av liv. I filmen lyfts det fram en skämtsamt och spexig Astrid, som har svårt att sitta still och som varken håller igen när hon blir arg eller glad. Det är stora känslor och stor livskraft som lyser igenom hela tiden. Ibland blir det lite övertydligt, men det märks att regissören har velat hitta kopplingar till Lindgrens böcker och karaktärer. Filmens Astrid Lindgren är som en kraftfull Pippi Långstrump: stark, självständig, handlingskraftig. Ibland ger hon ifrån sig rena Ronja Rövardotter-skrik. Framför allt är hon en inspirerande och stark ung kvinna och det är jäkligt skönt att sitta och se en hel långfilm som fokuserar på just detta: en film om moderskap och mod.
En del har kritiserat att filmen handlar om Astrid Lindgren och moderskapet och inte om Astrid Lindgren och karriären. Jag är benägen att tycka att det är just detta som gör filmen så intressant. Alla vet redan vilken enastående författare Astrid Lindgren var och vilken fantastisk spridning hennes berättelser har fått. Filmen berättar något annat och kanske är det förminskade och synd att den gör det, men jag tycker verkligen att sådana här starka kvinno-berättelser behövs. Såhär kunde en kvinna liv se ut på 20-talet.
Det är komplicerat att Unga Astrid handlar om Astrid Lindgren, med tanke på att hon själv troligast aldrig hade accepterat att den här filmen hade gjorts, men ska man se filmen som det den är: en film inspirerad av Astrid Lindgren, så kan man kanske också det positiva i att ett stycke kvinnohistoria tack vare Lindgren får den här uppmärksamheten. Filmen hade förmodligen inte väckt samma intresse eller engagemang om den hade handlat om en helt fiktiv person, men nu får många svenskar chansen att se en riktigt fin och berörande film som berättar om kvinnliga erfarenheter som sällan fått utrymme på vita duken tidigare. Jag tycker i alla fall att det är en väldigt sevärd film.
Laterna magica av Ingmar Bergman är Bergmans självbiografi, en bok där de flesta kring Bergman känns underligt platta, men där det å andra sidan ges en verkligt fin bakgrund till Bergman och hans skapande. Betyg: 4 magsår av 5.
Laterna magica av Ingmar Bergman
Laterna magica av Ingmar Bergman är Bergmans självbiografi från 1987. Det här jubileumsåret, 100 år sedan Bergmans födelse, har Bergman och hans filmer uppmärksammats på många håll och Sveriges radio har bland annat låtit den här boken gå som radioföljetong, samtidigt som den har bokcirklats i Lundströms bokradio. Bokcirkeln har jag inte hunnit lyssna klart på, men nu har jag i alla fall lyssnat på uppläsningen av boken.
Till att börja med kan jag erkänna att jag inte är någon kännare av Bergman och trots att jag är intresserad av film så har jag faktiskt inte sett någon av Bergmans verk(!), inte ens Fanny och Alexander. Jag tror självklart att den här boken lyfter om man också har sett något av det Bergman skapat på film eller för teatern, kanske kan boken då också ge en del nycklar till hans skapande och visa nya sidor av det han har velat berätta i sina verk.
Även utan att kunna sin Bergman så tycker jag att boken håller, inte minst för att han är en sådan oerhört känd och respekterad person och eftersom det har blivit så mycket diskussioner kring hans ”demoner” och hårda ledarstil. Det gör såklart att det blir spännande att få titta in i hans värld och höra Bergmans egna ord. Bergman lyckas också berätta på ett engagerande sätt. Jag blir kanske mest berörd när han berättar om den laterna magica, filmapparaten, som tidigt skänkte honom den magi som lockade honom till filmen. Som mest underhållen blir jag när Bergman berättar om alla hopplösa teatrar han kuskar runt på – han berättar målande och äckelframkallande om ohyra, trasiga avlopp och allmänt nedgångna lokaler. Jag anar att han vässar lite, men det gör inte så mycket.
Laterna magica är helt klart en spännande biografi där Ingmar Bergman bjuder på sig själv och sitt liv. Det som är till bokens nackdel är paradoxalt just det: det blir väldigt mycket Bergman. Ingmar Bergman var gift fem gånger och blev pappa till nio (?) barn. En del av dessa människor finns skildrade i boken, men det mesta känns platt. Faktiskt känns de flesta människor runt Ingmar Bergman förvånansvärt vagt beskrivna. Kanske ska man unna sig att vara väldigt självupptagen i en biografi, inte minst för att ens närstående kanske inte ens vill vara i rampljuset, men jag kände ändå att det saknas något i personporträtten, alltså porträtten av alla vid sidan av Bergman själv. Allt som allt är det dock fortfarande en intressant och välkomponerad självbiografi som är lagom utlämnande. Jag måste börja se hans filmer! Det känns verkligen som en lucka att inte ha sett något av Bergman!
Laterna magica
Uppläsare: Sten Ljunggren.
Utgivningsår: 1987 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2018 (den här radioföljetongen, producerad av Emma Janke för Sveriges radio).
Antal sidor: 336.
ISBN: 91-1-876002-3.
Ingmar Bergman
Ingmar Bergman (1918 – 2007) var en svensk regissör, manusförfattare, teaterchef och författare. Han är en världsberömd kulturperson, som gjort en lång rad hyllade och prisade filmer, däribland de Oscarsbelönade filmerna Jungfrukällan, Såsom i en spegel, Viskningar och rop och Fanny och Alexander. Den som vill lära sig mer om Bergman och/eller hans verk kan t.ex. besöka Stiftelsen Ingmar Bergmans hemsida.
”Få självbiografier har skapat ett sådant förhandsintresse som Laterna magica innan den gavs ut 1987, även i ett internationellt perspektiv. Det var första gången Ingmar Bergman skrev ett verk helt frånkopplat filmmediet. Genom branta klipp och djärva associationer skildras vägen från olyckligt prästbarn till folkkär film- och teatermagiker vilket också gav många nycklar till de ämnen han ofta återkom till i sina filmer.
Mer än något annat visade Ingmar Bergman med Laterna magica att han var en stor författare i egen rätt. Nu ges möjligheten att läsa självbiografin tillsammans med Arbetsboken, ur vilken han hämtade en stor del av det material som kom att bli de publicerade memoarerna. En sådan samtidig läsning ger nu läsaren en oanad möjlighet att se hur författaren i den konstnärliga processen förhåller sig till det egna minnet, fakta och fiktion.”
April av Angelika Klüssendorf är en roman om en snårig uppväxt i DDR. Jag trodde att den skulle handla mer om att överge Östtykland, men den är mer en bok om försök att växa upp och gå vidare efter en uppväxt i misär. Betyg: 3 museum av 5.
April av Angelika Klüssendorf
April av Angelika Klüssendorf är den fristående fortsättningen på Flickan, en bok som jag faktiskt inte har läst. Vad jag förstår så skildrar Flickan en svår och tuff uppväxt i DDR och i April fortsätter berättelsen genom att berätta om flickans, Aprils, väg in i vuxenlivet. Det verkar alltså som att de här två böckerna bygger väldigt tydligt på varandra, men ärligt talat tycker jag att det inte spelar så stor roll; Det går helt klart att läsa April helt fristående. Det är som sagt DDR, Östtyskland, som står för miljön i den här boken och i huvudrollen finns April, som är arton år och som helt klart har oläkta sår från sin otrygga barndom. I vuxenlivet gör de sig också påminda i form av psykiska problem, alkoholism och havererade relationer som avlöser varandra.
Jag hade på sätt och vis förväntat mig mer en berättelse om DDR än om en tragisk uppväxt och en tuff väg in i vuxenlivet. Den misär som anas i April har, vad jag förstår, inte så mycket med DDR att göra som med en tyrannisk mamma och en traumatisk barndom. Som läsare är det inte rättvist att önska en annan bok, men jag hade alltså trott att jag skulle få en bok om att lämna Östtyskland, men jag fick mycket mer en bok om att försöka navigera framåt i livet, trots en strulig tillvaro och själsliga sår. Det är förvisso intressant i sig, men någonting hindrade mig från att fullständigt ryckas med. Dels fick jag en annan berättelse än vad jag hade trott, men sedan finns det också något lager som liksom saknas. Kanske hade jag fått bättre förståelse för berättelsen om jag hade läst Flickan, men det känns som att jag aldrig riktigt kunde se varför April gör som hon gör, eller ens vem hon egentligen är, och det gjorde i slutändan att jag hade vårt att riktigt beröras. Jag tror att det är ett medvetet grepp av författaren att skala bort så mycket som möjligt, men för mig blir det helt enkelt lite tomt.
April
Originalets titel: April (tyska).
Översättare: Jörn Lindskog.
Uppläsare: Monica Wilderoth.
Utgivningsår: 2014 (första tyska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, Thorén & Lindskog), 2018 (den här radioföljetongen, producerad av Thomas Lunderquist för Sveriges radio).
Antal sidor 210 (ca 6 h lyssning).
ISBN: 9789186905408.
Angelika Klüssendorf
Angelika Klüssendorf (född 1958) är en tysk författare, född i Östtyskland men senare bosatt i Västtyskland. Hon debuterade 1990 med romanen Sehnsüchte. Hennes romaner Flickan (Das mädchen) och April (April) finns översatta till svenska. För den sistnämnda har hon bland annat belönats med Hermann-Hesse-Literaturpreis.
Förlagets beskrivning
”I April får vi följa flickan på väg in i vuxenvärlden. Efter avslutad skolgång blir hon tilldelad ett rum i en lägenhet och ett arbete av myndigheterna. Hon är nu än mer utlämnad än tidigare, måste stå helt på egna ben och försöker forma sitt eget liv. Hon känner sig främmande i sitt kontorsarbete, glider in i ett alkoholberoende, hamnar på mentalsjukhus, men upptäcker också kärleken, startar en litteraturtidskrift och kämpar sin kamp mot den östtyska staten för att få möjlighet att lämna DDR. APRIL tar vid där flickan slutar. Det är en mörk skildring om en utsatt människa, skriven på ett fantastiskt vackert och enkelt språk. När April får möjlighet att lämna DDR känner hon rädsla och osäkerhet, hon tvekar, men bestämmer sig för att flytta till väst. Här ljusnar också berättelsen och såren i April börjar läka.”
Här om veckan var jag på bio och såg Gräns, Ali Abbasis filmatisering av John Ajvide Lindqvists novell/kortroman med samma namn. Berättelsen finns i Ajvide Lindqvists novellsamling Pappersväggar, men har också kommit i nyutgåva i samband med att filmen har gått upp på bio. Filmen har fått ett enormt fint mottagande och vann tidigare i år priset Un certain regard på filmfestivalen i Cannes. Nu är Gräns aktuell som Sveriges Oscarsbidrag (den tävlar alltså om att bli nominerad i kategorin Bästa icke engelskspråkiga film). Fantastiska framgångar med andra ord!
Gräns av John Ajvide Lindqvist
Jag tycker helt klart att filmen är värd all uppmärksamhet och hyllningar. Det är en intressant och engagerande berättelse och filmatiseringen har verkligen lyckats ta med sig novellen till vita duken. Jag kan ju börja med att säga att jag tycker att Ajvide Lindquist är exceptionellt bra på att skildra ensamhet och utanförskap. När han sedan väver in detta i sina skräckberättelser så blir det verkligen rejält läskigt, berörande och träffande på samma gång. Det blir verkligen otäckt när det i botten finns rädslor och skräck som är rent allmänmänskliga. Det här är också något som går fram i filmatiseringen.
I Gräns är det tulltjänstemannen Tina som står i centrum. Hon har ett exceptionellt luktsinne med vilket hon kan lukta sig till skam och rädsla. Det hjälper henne också att identifiera alla som försöker passera gränsen med smuggelgods eller annat otillbörligt. Luktsinnet är inte det enda som gör Tina annorlunda, hon har också ett speciellt utseende och verkar på många sätt höra mer hemma i naturen än någon annanstans. Hemma har hon en urtrist karl, med vilken hon inte direkt känner någon gnista. Han sitter framför TV:n eller pysslar om sina ”muskelhundar” – hon går barfota ut i skogen. När hon plötsligt träffar Vore, en man som på många sätt liknar henne själv, förändras allt och hon kommer till insikt med varför hon aldrig har känt sig riktigt som alla andra och dessutom alltid har känt sig ful och annorlunda: både hon och Vore är troll. När de träffas så uppstår en stark passion och på många sätt är filmen faktiskt en ren kärleksfilm, fast på sitt väldigt annorlunda sätt. Det är både annorlunda och starkt och det är svårt att inte beröras när allt plötsligt verkar falla på plats för Tina. Hon hittar ett sammanhang där hon kan vara precis den hon är och där hon också kan vara åtrådd och älskad. Fast naturligtvis är det inte så enkelt och när Vores mörkare sidor dyker upp så ställs Tina inför svåra val.
Det finns många lager i den här filmen och den lämnade mig verkligen inte oberörd. Det känns så fånigt att beskriva en film om troll, men Gräns är verkligen fantastiskt fin och säger verkligen någonting allmänmänskligt om att vara annorlunda och vilket högt pris det kan komma att kosta att få höra till, ett pris som kanske faktiskt gör att utanförskapet blir ett bättre alternativ.
Både Eva Melander och Eevo Milonoff, som spelar huvudrollerna, gör helt otroliga rollprestationer och Göran Lindström, som har gjort masken förtjänar också ett särskilt omnämnande. Jag vet inte om jag någonsin har försökt föreställa mig ett troll, men Tina och Vore känns helt rätt. De är helt klart troll, samtidigt som de berättar en väldigt mänsklig historia, på sätt och vis.
Jag tyckte att filmen var riktigt, riktigt bra. Hade du tänt gå på bio någonting framöver är det här helt klart ett filmtips!
Jag lyssnar på en hel del ljudböcker i mobilen och sedan ett antal år tillbaka har jag främst lyssnat genom en ljudboksapp. Det finns många aktörer som erbjuder abonnemang på strömmade ljudböcker (och e-böcker). Jag har betat av BookBeat, Storytel, Nextory och Mofibo (som köptes upp av Storytel för något år sedan och lades ned). Jag har tyckt bra om allihop (även om de har lite varierande utbud) – apparna är lättanvända, snygga och inspirerande. Framför allt har jag uppskattat att alldeles purfärska och spännande böcker har funnits bara ett klick bort.
Krokas av Elin Olofsson i BookBeat-appen
Någonting som alltid har fascinerat mig är dock priset. Av en slump 😉 har samtliga jämförbara abonnemang kostat 169 kr/mån (helt nyligen sänkte dock BookBeat priset till 149 kr/mån). Det är egentligen mer än vad jag tycker är helt rimligt, med tanke på vad det kostar att t.ex. ha Spotify premium eller abonnemang för strömmade filmer & TV-serier. Jag har i och för sig råd att betala 169 kr/mån, men jag hade eventuellt prioriterat annorlunda om jag hade varit student, haft barn, varit pensionär eller varit sjukskriven. Nu tänkte jag hur som helst avstå från betal-appar ett tag. Varför? Jo:
Jag har haft ett samarbete med BookBeat, men nu har det gått ut, och då känns det lägligt att säga upp och börja med något annat. Jag har verkligen gillat BookBeat och jag har inte haft något ont att säga om de andra aktörerna heller, men min erfarenhet är att det aldrig lönar sig att vara en ”trogen kund”. Prenumerationer är till för att sägas upp. Hur gärna man än vill ha de där prenumerationerna så måste man säga upp dem med jämna mellanrum, för annars får man aldrig ta del av ”välkommen tillbaka!”- eller ”prova på!”-kampanjer.
I år har jag tydligen bara läst två e-böcker på mobilen. Jag läser morgontidningen i mobilen och tycker inte att jag har tid/lust att läsa så mycket mer än så på den enheten. Det är med andra ord ganska poänglöst att betala för tillgång till e-böcker som jag ändå inte läser…
Jag har hittills i år lyssnat på 16 ljudböcker. För samma kostnad som 8 månades lyssning i ljudboksapp hade jag kunnat köpa ca 11 topplisteljudböcker. Det kanske framstår som glasklart att jag ”tjänar” på att ha en bokapp istället för att köpa böckerna separat, men det är faktiskt inte givet att det lönar sig att betala för en app, särskilt inte om man, liksom jag, gärna lyssnar & läser lite äldre böcker (de är ofta billigare än topplistan & nyheterna).
Nu för tiden har faktiskt även biblioteket en ljudboksapp värd namnet (Biblio) och i den kan man lyssna på 4 böcker i månaden och till och med ha dem nedladdade offline. Det enda det kostar mig är den skatt jag betalar. 🙂 Det här gäller mig, som bor i Umeåregionen, men Biblio, eller andra tjänster för lån av ljudböcker, finns säkerligen även i andra delar av Sverige (med lite olika utbud och begränsningar i antalet lån). Obs: jag har förstått från säkra källor att Biblio inte är så bra (särskilt inte med avseende på utbudet), men äh! Det är förmodligen en tillräckligt bra tjänst för att förtjäna en ärlig chans!
Ljudboksapparna, särskilt Storytel, verkar mer intresserade av andra målgrupper än den jag tillhör. Några anledningar till att abonnemangen kostar så mycket som de gör är för att en hel del av pengarna går till att expandera och till att utveckla nya produkter, produkter som känns irrelevanta för mig, men som såklart är tänkta att locka nya målgrupper. Storytel producerar t.ex. sina egna ”Originals”-serier, med följetonger som släpps säsongsvis, superkomprimerade snabbversioner av populära böcker (”brief”) och podcastliknande dokumentärer (”dox”). Storytel är särskilt duktiga på att producera eget material, men varenda ljudboksapp kommer troligen att gå i deras fotspår inom kort. Min farhåga är att ljudboksapparna främst kommer att lyfta fram sitt plattformsexklusiva material, medan ”vanliga” böcker blir ett lull-lull vid sidan av. Jag gillar inte den utvecklingen och jag har, för den delen, ingen lust att betala extra för en dussindeckare i följetongformat eller ett podcastliknande avsnitt ”true crime”. Faktum är att jag helst läser ”vanliga” böcker. Och det är knappast de där ”vanliga” böckerna som apparna kommer att tjäna pengar på i framtiden.
Jag vet inte riktigt hur/när/varför, men min podcastapp är just nu sprängfylld av poddar som jag inte hinner lyssna på. Jag har funderat tio varv på vad som har hänt, men jag vet inte! Hur hann jag lyssna så mycket förr i tiden?! Jag skulle i princip behöva en ljudbokspaus för att lyssna ikapp lite. Bland annat har jag flera Radioföljetonger som ligger och väntar och det är ju också en form av ljudböcker, som man dessutom får tillgång till gratis (förutom att man troligast betalar en public service-avgift).
Det här blev ett långt inlägg..! Men jag tänkte att det kunde vara kul att posta något som är en liten motvikt till all den reklam som skriks ut för de här betal-apparna vid varje busshållplats, i varje TV-apparat och hos varje stor influencer. Nu blir det här såklart lite patetiskt eftersom jag själv har gjort reklam för en av de här apparna (jag har som sagt haft ett längre samarbete med BookBeat). Jag har ju också verkligen använt och haft en enorm glädje av ljudboksappar och har absolut ingen anledning att kritisera någon av de här aktörerna. Det här handlar absolut inte om det.
Charlotte Löwensköld av Selma Lagerlöf i BookBeat-appen.
Jag vill bara lyfta fram att det allra viktigaste egentligen är själva böckerna och själva läsningen/lyssningen. Det finns faktiskt flera alternativ till att lyssna via betal-appar, även om de här alternativen kanske inte marknadsför sig själva lika effektivt som apparna. Sedan behöver det inte vara så att de här billigare alternativen är bättre eller rimligare, men det kanske kan vara trevligt att påminna sig om att de ens finns. Jag misstänker att en och annan har ett gammalt ljudboksabonnemang som bara rullar på. En fråga man kan ställa sig är hur många ljudböcker man hade kunnat köpa för samma summa? Och hur många av de ljudböckerna som finns på biblioteket…
1793 av Niklas Natt och Dag i BookBeat-appen.
Jag hör till den kategori människor som tycker att man bör vara lite skeptisk till konsumtion i allmänhet. Visst kan det vara kul att köpa en massa grejer och tjänster, men handen på hjärtat behöver vi sällan ens en bråkdel av allt vi skaffar oss (många har heller inte råd!). Det kan, av många skäl, vara värt att fundera kring det, tycker jag. Sedan är det såklart lite kluvet, för i slutändan finns det ju förlag och författare som måste tjäna sina pengar någonstans, så självklart kan man tycka att de här apparna tillför mycket gott. Det har trots allt visat sig att många är villiga att öppna plånboken för just sådana här appar, men att det är ganska få som är villiga att lägga liknande summor på böcker från bokhandeln.
Vaggvisa av Leïla Slimani i BookBeat-appen.
Nu har jag i alla fall punktat upp några argument som i alla fall motiverar mig att ta en paus från betal-appar. Kanske får den någon annan att reflektera över hur mycket hen egentligen använder sin app. Kanske får den någon att rent av skaffa en sådan här app. 🙂
Själv kanske jag blir så frustrerad över Biblio, poddar och köpeböcker att jag är tillbaka hos BookBeat inom en månad. 😉 Men äsch. Hur länge tror du att jag håller ut? 🙂
Det finns väldigt många böcker att se fram emot i höst. Jag har hittills matat ut 3 inlägg (del 1, del 2, del 3) med böcker som jag ser fram emot i höstens utgivning. Här kommer den avslutande delen!
Jag har tänkt tusen gånger att jag vill läsa Sara BeischersJag ska egentligen inte jobba här, som handlar om en ung kvinna som börjar jobba inom äldreomsorgen. Den fristående fortsättningen kommer i oktober: Jag ska egentligen inte prata om det här. Jag är förtjust i arbetarlitteratur och det här får nog betraktas som just modern arbetarlitteratur.
Jag ska egentligen inte prata om det här av Sara Beischer
Det här är kanske inte min kopp te… Jag har tyvärr blivit proppmätt på deckare och har svårt för den genren… Men många håller verkligen Lars Keplers deckare högt, så jag gissar att många gläds åt att den sjunde Joona Linna-boken kommer i oktober! Lazarus är titeln.
Lazarus av Lars Kepler
I oktober kommer Kvinnors liv av ”den samtida novellkonstens mästare” Alice Munro. Kvinnors liv är dock ingen novellsamling (!) utan Munros enda roman. Otroligt spännande! Den gavs ursprungligen ut 1971, men har inte kommit ut i svensk översättning förrän nu. Jag älskar Munros noveller, så jag är såklart väldigt nyfiken på hennes ”nya” roman.
Kvinnors liv av Alice Munro
Hur hinner han, Mats Strandberg? Han matar ut fenomenala böcker varje år känns det som. Nu senast läste jag skräckromanen Hemmet, som utspelar sig på ett demensboende. I oktober kommer en preapokalyptisk unga vuxna-bok, Slutet. Den ser jag fram emot att läsa!
Slutet av Mats Strandberg
Jag älskar att höra Helena von Zweigbergk i radion, inte minst i Oförnuft och känsla, som gick i flera säsonger och som på ett så fint sätt berättade om att vara människa och att försöka få relationer att fungera. Men von Zweigbergk är ju faktiskt också en riktigt bra författare, som brukar skriva lika precist och fint om människor och relationer som man kan tro efter att ha hört henne i radio. Därför känns det såklart superkul att det äntligen kommer något nytt från henne! I oktober kommer Totalskada.
Totalskada av Helena von Zweigbergk
Har man läst några romaner av Haruki Murakami så vet man precis hur han brukar skriva… Han har sin egen stil, sin egen magi, sitt eget språk. Och det är lätt att dras in i det. Samtidigt kan man bli rätt… mätt… Så man får sprida ut läsningen lite! I oktober kan det i alla fall vara läge att snegla mot Murakami igen, för då är han aktuell med Mordet på kommendören. Första boken. Det är den första delen (av 2) om ”den gäckande konsten och flyende tiden”. Den beskrivs som hans mest ambitiösa roman sedan trilogin IQ84.
Mordet på kommendören. Första boken av Haruki Murakami
Puh! Det blev många inlägg om höstens böcker. Kul, såklart! Men förlagen kunde kanske sprida ut guldkornen lite bättre..? 😉 Är det någon särskild höst-bok som du ser fram emot lite extra?
Hösten kom snabbt i år… Från det ena till det andra blev det liksom läge att ha på sig kofta & jacka igen. Att jag för bara någon månad sedan knappt stod ut på grund av hettan känns plötsligt bortglömt. När jag ser tillbaka så inser jag att fick en lång och innehållsrik (och varm!) semester, men nu känns den verkligen avlägsen. 🙂 I augusti krämade vi i alla fall ur det sista ur sommaren genom att bada, de sista gånger det fortfarande var varmt både på land och i vattnet, och genom att ha kräftskiva. Dessutom bjöd månaden på 30-årsfest, bokcirkel, en massa brädspelskvällar och en hel del löpning. Och jobb.
Redo för kräftskiva i augusti.
Löpningen ska förhoppningsvis få utdelning, så att säga, redan imorgon, för då springer jag Umemilen. Det ska bli kul! Men det känns också rätt tungt… Jag har inte alls rätt känsla i kroppen för något personbästa. Mina tider har inte varit i närheten av tidigare års miltider och den gassande hettan i somras gjorde det verkligen svårt att hålla igång med träningen. Men, men. Sådant är livet.
Imorgon ska jag också på föreställningen Metsä, som ska vara något så udda som en nycirkus- och dansföreställning i skogen. Direkt när jag hörde talas om den här skogsupplevelsen så sa jag att jag ville uppleva den; Även om det skulle visa sig pretentiöst och knäppt så kändes det tillräckligt udda för att ändå vara totat värt det. Jag blev såklart mycket glad när jag fick biljetter till Metsä i födelsedagspresent. 😀
I september ser jag också fram emot att mina danslektioner drar igång igen (nästa vecka!), att jag får besök av mamma & pappa (som egentligen skulle ha kommit redan i augusti, men de fick skjuta upp det eftersom de behövde ta hand om sin katt, som tyvärr blev lite krasslig just då) och att jag ska gå och lyssna på ett författarsamtal med Jonas Hassen Khemiri. Han är min kanske främsta favoritförfattare och jag kommer förmodligen att bli helt star strucked, men gud så kul det ska bli!
Inför Jonas Hassen Khemiri-kvällen har jag säkert hunnit läsa hans senaste bok, som kom ut nu i dagarna. Det är inte ofta jag köper böcker, särskilt inte inbundna sådana, men jag förhandsbeställde faktiskt Pappaklausulen. Jag känner liksom på mig att jag vill ha den i min ägo. 🙂 Dessutom kanske det går att få den signerad… (jag kommer troligast bli för blyg, men ändå!). Pappaklausulen är med andra ord min givna septemberläsning och Jonas Hassen Khemiri det bokevent som jag ser fram emot mest.
Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri
Om jag hade möjlighet att läsa hela dagarna så skulle jag kunna spendera hela september med nyutkomna böcker. Jag hade tänkt skriva 1 – 2 inlägg om höstens böcker, men nu är jag uppe i del 3 och jag är inte ens klar än (här är del I, II, III; del IV kommer till veckan). 😉 Jag har alltså många spännande böcker att se fram emot i september (och oktober). Trots min långa sammanställning över höstböcker så lyckades jag dock missa en del: när jag sammanställde höstens böcker lyckades jag faktiskt missa hela Weyler förlags utgivning . Här kommer därför ytterligare tips på en intressant septemberbok: Lugnet av Tomas Bannerhed. Bannerhed slog igenom 2011 med debutromanen Korparna, för vilket han också belönades med Augustpriset. Vilket debut! Jag älskade Korparna, en sorglig och berörande bok om en ensam pojke med en psykiskt sjuk pappa. Vi är många som har väntat i åratal efter en ny roman av Bannerhed och nu, äntligen, nu kommer Lugnet, ”en roman om begär och hämnd i ett Stockholm på tröskeln till det nya millenniet”.
Det finns väldigt många böcker att se fram emot i höst. Här kommer del 3 i min serie med böcker som jag ser fram emot lite extra (här hittar du del 1 och del 2).
Sara Stridsberg är mångas favoritförfattare. Jag har testat någon enstaka av hennes romaner, men jag har inte blivit frälst (ännu?). Nu i september kommer i alla fall en ny roman, Kärlekens Antarktis, som förlaget beskriver som en roman ”om grymhet, ensamhet och moderskärlek”. Jag kanske får ge den en chans!
Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg
Förra året läste jag den mäktiga släktkrönikan Middlesex av Jeffrey Eugenides. En riktigt bra bok! För den som inte har läst den ännu kan jag tipsa om att den kommer i nyutgåva i september.
Middlesex av Jeffrey Eugenides
För ganska många år sedan läste jag Fördjupade studier i katastroffysik av Marisha Pessl och blev verkligen fängslad. Författaren hade ett så lekfull och eget sätt att berätta att jag blev megasugen på att läsa mer av henne. Det dröjde dock länge innan jag fick chansen att läsa något mer… Det dröjde nämligen 7 år innan hon till slut blev aktuell med nästa titel, Nattfilm. I september kommer nästa bok (bara 4 års väntan! 😉 ): thrillern Neverworld. Kul!!
Neverworld av Marisha Pessl
För några år sedan var vi många som golvades av Ann-Helén Laestadius Augustprisbelönade ungdomsroman Tio över ett, om Maja, som lever i skräck för att hennes hemstad, Kiruna, ska rasa när de spränger i gruvan. Det var fantastiskt att få följa Maja i hennes tankar kring rivningen av Kiruna och det kändes som en oerhört viktig bok och en ärlig och intressant skildring av vad som kan hända när en hel stad försvinner. Vi var nog många som ville följa Maja lite till. I höst kan vi göra det! I september kommer den fristående fortsättningen, Inte längre min.
Inte längre min av Ann-Helén Laestadius
Arkan Asaad har skrivit Stjärnlösa nätter, en bok som verkligen väckte tankar hos mig och gav mig nya vinklar om hederskultur och en insikt om att alla inblandade är förlorare. Boken följdes upp med ytterligare en bok om Amàr, huvudpersonen i Stjärnlösa nätter. Jag har ärligt talat inte läst tvåan, men i september kommer alltså del tre: Bortom solens strålar, som påminner mig om att jag vill läsa mer.
Bortom solens strålar av Arkan Asaad
I oktober kommer Sex och lögner av Leïla Slimani på svenska. Jag läste hennes genombrottsroman, Vaggvisa, i våras/somras och det är nog fler än jag som är nyfikna på att läsa mer av henne. Vaggvisa är en smart skriven och klaustrofobisk bok om en barnskötare och två mördade barn. Med Sex och lögner kan vi vänta oss något helt annat, men säkert något verkligt intressant, för det är en reportagebok där Slimani reser runt i Marocko och försöker att förstå de två roller som står till buds för marockanska kvinnor: oskuld eller hustru.
Det är snart val! De som känner mig privat eller är flitiga läsare av min blogg vet nog ungefär var jag står politiskt… Trots att det här inte är en politisk blogg på något sätt. 🙂 Jag tänkte i alla fall passa på att göra ett politiskt inlägg just idag, när valet är så nära och så mycket står på spel. Kulturfrågor må vara totalt marginaliserade i årets riksdagsval (ärligt talat är det knappast en av mina viktigaste frågor heller, inte i dessa tider). Jag har ändå roat mig med att sammanställa vad riksdagspartierna har för avsikt att göra inom kulturområdet efter valet. Ett partis kultursatsningar kan faktiskt avslöja ganska mycket om ett parti… Sammanställningen är baserad på respektive partis valmanifest/valplattform och punkterna är tagna rakt av från dem. Jag har sökt efter nyckelordet ”kultur” och tagit alla punkter som känts någorlunda relevanta.
Centerpartiet
Ordet ”kultur” finns inte någonstans i Centerpartiets valplattform. För att skriva något om vad Centerpartiet tycker i kulturfrågor fick jag klicka runt på deras webbplats tills jag kom till ett avsnitt om kultur. Där finns inga konkreta punkter, men två fetade rubriker ger en ledtråd till vad de tycker är viktigast: Ge barn mer kultur och Kulturen ska vara fri från politiker som vill styra vad den ska handla om. Den förstnämnda punkten preciseras såhär: ”[…] tycker vi att det måste finnas kulturskolor i alla kommuner. Vi vill också att personer som arbetar med kultur ska komma till skolan för att visa hur de jobbar och tillsammans med elever skapa kultur.”
Kristdemokraterna
Ordet ”kultur” finns inte någonstans i Kristdemokraternas valmanifest. För att vara lite schyst i den här sammanställningen letade jag mig långt in i deras webbplats och fann ett avsnitt om deras politik inom kultur och media. Där fanns en punkt som rör kultur: ”Entreprenörskap i kulturen […] entreprenörskap är inte alltid en integrerad del i konstnärliga och kreativa utbildningar. Vi vill ändra på det så att fler får grundläggande kunskap i entreprenörskap.”.
Liberalerna
Bildningsresan börjar i skolan. Alla barn och unga ska få möta professionella kulturutövare i skolan och se och höra, men också själva få utöva, t.ex. teater, film och musik. Skapande Skola ska omfatta även gymnasiet. Tillgången till skolbibliotek ska stärkas och utbildade bibliotekarier ska sköta dem. Läsning av kvalitetslitteratur och klassiker ska särskilt främjas.
Försvara kulturens frihet. Alla tendenser till politiserad styrning av kulturlivet och kulturarvssektorn ska motverkas. Offentlig finansiering ska ske i former som garanterar kulturlivets oberoende gentemot politisk styrning. Principen om armslängds avstånd ska upprätthållas och skärpas. Statens styrning genom kultursamverkansmodellen bör minskas genom att det ges större frihet för de regionala kulturplanerna.
Fler vägar för finansiering av en fri kultur. Fortsatt ambitiösa offentliga anslag ska kompletteras med fler finansieringskällor. Därför ska avdragsrätt för inköp av konst i olika former införas, fler stiftelser för kulturfinansiering skapas och villkoren för privat kultursponsring förbättras. Donationer till kulturella ändamål ska vara avdragsgilla.
Säkra oberoendet för public service. Vi vill grundlagsskydda Sveriges Televisions, Utbildningsradions och Sveriges Radios oberoende från politiken. Utan att försämra förutsättningar för lokaltidningars nyhetsjournalistik ska public services lokala journalistik byggas ut för att bidra till granskande journalistik i hela landet.
En kultur för alla. Kulturen ska vara tillgänglig för alla. Uppsökande verksamhet, digitala distributionsformer och den fysiska tillgängligheten till kultur behöver utvecklas.
Miljöpartiet
Stimulera lusten att läsa redan i förskolan och satsa på skolbibliotek med utbildad personal.
Öka möjligheterna för människor i alla åldrar att ta del av konst och kultur. Det ekonomiska stödet till föreningsliv och studieförbund ska öka.
Stärka den ekonomiska tryggheten för konstnärer och kulturskapare. Stipendier och ersättningar ska vara pensionsgrundande och berättiga till socialförsäkringar.
Ge estetiska kunskaper större plats i utbildningen, från förskola till folkbildning. Alla barn och unga ska kunna få plats i en kulturskola och estetiska ämnen ska återinföras på samtliga nationella gymnasieprogram. Värna och vårda kulturarvet samtidigt som vi välkomnar nya kulturyttringar, som exempelvis spelkultur.
Moderaterna
Skydda kulturen från politisk klåfingrighet.
Bygg ut Skapande skola till att också omfatta gymnasieskolan.
Stärk upphovsrätten.
Verka för att digitalisera kulturarvet. Bejaka ny teknik för att nå nya grupper – i hela landet.
Satsa på barns och ungas läsande. Biblioteken ska nå fler barn och unga från utsatta områden.
Satsa på nyskapande kultur. Stärk Kulturbryggan.
Ökad legitimitet för public service genom tydligare uppföljning och former för granskning av saklighet och opartiskhet.
Socialdemokraterna
Socialdemokraterna har inget valmanifest/valplattform (eller, de hade åtminstone inte lanserat något när jag gjorde den här sammanställningen den 24/8). När jag klickade runt på deras webbplats på jakt efter deras kulturpolitik hittade jag dock deras kulturpolitiska program, som är 28 sidor långt, och där det finns en mängd punkter som beskriver vad Socialdemokraterna vill föra för kulturpolitik. Det blir inte rättvist att punkta dem i den här jämförelsen (eftersom ett kulturpolitiskt program rimligen är mer omfattande än vad kulturavsnittet i ett valmanifest/en valplattform brukar vara). På hemsidan har Socialdemokraterna i alla fall även sammanfattat några korta punkter som lyder: utveckla kulturlivet i hela landet, utveckla kultursamverkansmodellen, utöka fri entré till regionala museer, utveckla konstnärernas villkor, utveckla kultur- och musikskolan.
Sverigedemokraterna
Stärka den kulturella sammanhållningen genom lokala kulturlotsar med uppgift att samla in, marknadsföra och integrera det lokala kulturarvet i välfärdens verksamheter och etablera Sverigecenter i landets mest utsatta områden.
Stödja kulturell planering så att bostadsområden utformas i traditionell byggnadsstil på ett hemtrevligt, barnvänligt och tryggt sätt.
Säkra det svenska kulturarvet genom generella anslagshöjningar för vård och utveckling av vårt kulturella arv, införa kulturarvs-ROT och stärka den statliga kulturarvsfonden.
Införa en svensk kulturkanon i skolundervisningen och verka för en nordisk kulturkanon i de nordiska skolorna.
Stärka datorspelsindustrin och nyttja den som ett steg i att främja svensk kultur.
Intensifiera insatserna för att värna, vårda och visa nordisk kultur i nordiska skolor och fördjupa och förstärka den nordiska språkförståelsen.
Vänsterpartiet
Vänsterpartiet har en valplattform med enbart löpande text (de övriga partierna har i allmänhet också formulerat sina åsikter i konkreta, kortare punkter). Jag har därför själv försökt koka ner Vänsterpartiets åsikter i några punkter. Från Vänsterpartiets valplattform, Kultur för alla – inte bara några få:
”Det ska vara lätt att utöva och uppleva kultur. Riksteatern och turnerande utställningar ska nå ut i alla hörn av landet. Stora sportevenemang ska sändas i analer som alla har tillgång till. De ickekommersiella mötesplatser där vem som helst kan utöva och möta kultur måste bli fler.”
”Vårt mål är att Kulturskolan för barn ska göras kostnadsfri före år 2022.”
”Offentliga stöd ska inte styras av efterfrågan. Kulturpolitiken ska utgå från en elt annan logik.”
”Vänsterpartiet vill se en lag mot att lägga ut driften av folkbibliotek på entreprenad. Vi vill också se en utbyggnad av folkbiblioteken. Varje skola ska även ha tillgång till ett skolbibliotek bemannat med en skolbibliotekarie.”
”Kulturen ska vara fri och frispråkig. […] Vänsterpartiet är konsekventa försvarare av konstnärlig frihet och yttrandefrihet.”
”Professionellt verksamma kulturskapare måste ha möjlighet att leva på sitt kulturskapande under rimliga förhållanden. För det krävs bland annat att kulturskaparna får en bättre ersättning för sitt arbete, att fler får fast anställning på kulturinstitutionerna och att socialförsäkringarna anpassas efter den verklighet som de frilansande kulturskaparna lever i.”
Röstkort
Det var det! Jag känner spontant att det är några partier som står ut och skulle kunna kommenteras… Men jag väljer att inte göra det. Punkterna från valmanifesten talar för sig själva, tror jag.
Trots att jag är medlem i ett politiskt parti och känner mig säker på och trygg med vad jag röstar på så tycker jag samtidigt att det är viktigt att visa respekt för de andra partierna och kolla igenom deras partiprogram. Det är alltså detta jag har gjort och det är därför det inte var någon big deal för mig att skriva det här inlägget. Jag rekommenderar alla att kika in riksdagspartiernas hemsidor och kolla vad de faktiskt tycker (i alla frågor, inte bara kultur!). Och har du rösträtt, gå och rösta!
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
