• Vad som helst-lit

    Vad som helst-lit

    Jag såg att det har kommit ut något så nischat som en ”mum-lit” – en bok som riktar sig till nyblivna föräldrar (mammor).

    ”Vaknätter och verklighetskaos i Vasastan är en bok för alla nyblivna föräldrar. Med humor och värme skildrar Anna Winberg de första månaderna med ansvar för ett nytt litet liv. Vi får följa tre mammor som träffas i BVCs föräldragrupp. I början tror de att de inte har något alls gemensamt, men snart spirar en vänskap som spänner över lögner, svek och kallnat kaffe.”

    Jag har väl egentligen ingenting speciellt att säga om den här boken eller genren. Förutom att jag undrar om nyblivna mammor har tid att läsa? 😉 Hoppas!!

    Men på ett sätt kan jag ju tycka att det är trist när böcker redan på förhand är riktade till en viss målgrupp. Det gäller kanske inte just mum-lit då. Men chick-lit t.ex? Vad är det som gör en chick-lit till en chick-lit? Jag har faktiskt ingen aning! Är det någon som vet? Är det att det är tjejer i huvudrollen? Att relationer är ett viktigt tema? Eller är det framsidorna som gör det (rosa; gärna med skor på)? Och vad är skillnaden mellan chick-lit och romance? Skillnaden mellan mum-lit och chick-lit? Finns dick-lit? Finns det män som skriver chick-lit?

    Ingen aning. Upplys mig!

    Finns det några böcker som riktar sig till just precis mig? Akademiker-lit? Civilingenjör-lit? Fem-år-i-arbetslivet-lit? Bo-i-lägenhet-lit? Dansa-på-fritiden-lit? Springa-milen-lit? Leva-utan-barn-lit?

    Förlåt. Det är säkert en jättemysig bok, den här Vaknätter och verklighetskaos i Vasastan. Det är såklart omvälvande och speciellt att bli förälder och det är säkert härligt att läsa en bok som väcker igenkänning. Men jag skulle inte våga läsa den. 😉

    Eller? Faktum är att jag inte nödvändigtvis vill läsa böcker som handlar om just exakt sådana som mig. Jag vill läsa om andras verkligheter; Alltid får man någon ny insikt när man får dela någon annans erfarenhet. Är det inte det som är grejen med att läsa?

    Det är lite det som känns problematiskt för mig med chick-lit och andra extremt målgruppsanpassade böcker. Men, men. Alltid hjälper väl målgruppsanpassning någon att hitta rätt i bokdjungeln.

    Vaknätter och verklighetskaos i Vasastan av Anna Winberg
    Vaknätter och verklighetskaos i Vasastan av Anna Winberg

  • Den andra kvinnan: 2 framsidor

    Den andra kvinnan: 2 framsidor

    Jag tycker allt som oftast att pocketutgåvorna brukar vara mycket mer lockande och fina än framsidorna till de inbundna versionerna av samma böcker. Här finns t.ex. ett gammalt inlägg där jag lyfter fram några exempel på mer eller mindre urtrista framsidor och riktigt lyckade pocketutgåvor.

    Jag spekulerade då – och jag gör det fortfarande – om det har med målgruppen att göra. Kanske riktar sig de inbundna böckerna till en annan publik än den där jag ingår..? Pocket är oftare färggladare, poppigare och roligare. Inbundna böcker är oftare enkla, stilrena och, i mina ögon, TRÅKIGA.

    Plötsligt verkar det dock ha slagit över. 😉 På bokrean köpte jag Den andra kvinnan av Therese Bohman. Jag tycker att nakna kvinnor är ungefär det mest fantasilösa man kan ha på en framsida, i och för sig, men när det är en detaljbild från en tjusig målning så kan jag såklart ha överseende. Jag tycker jättemycket om den här framsidan.

    Böcker från bokrean - Den andra kvinnan, London, Mera vego, noveller av Richard Yates

    Sedan såg jag pocketen… Den här skulle jag ALDRIG plocka från en hylla. Det ser ut som framsidan till en dammig, historisk roman. Jag antar att benen ska anspela på att kliva ur sängen hos sin älskare, men det ser mest ut som ben från ett lik (gud, förlåt, men de är ju väldigt gulbleka?!). Det är dessutom bara ben, i min värld. Det finns inget sensuellt, inget som antyder att personen flyr eller har bråttom därifrån, ingenting. det är bara två ben. Och en stor limegrön blurb!

    Den andra kvinnan av Therese Bohman
    Den andra kvinnan av Therese Bohman
    Den andra kvinnan av Therese Bohman
    Den andra kvinnan av Therese Bohman

    Ja, ja… Man ska inte döma en bok efter framsidan och nu är det väl naturligtvis så att även pocketen är snygg, på sitt sätt, även om inte jag gillade den så mycket. Det här är i alla fall den bok som jag hade tänkte välja till bokcirkeln nästa gång. Den förra bokcirkelträffen blev tyvärr inställd, så jag är inte helt säker på hur vi gör nästa gång; om vi ska diskutera förra omgångens bok och/eller diskutera någon ny. Får jag välja en bok redan till nästa gång så blir det i alla fall den här! 🙂


  • Noveller av Hjalmar Söderberg

    Trogna läsare känner kanske till att jag är mycket förtjust i Hjalmar Söderberg och hans lätta och avskalade språk. Trots att hans böcker har omkring 100 år på nacken så känns de på många sätt modernare och fräschare i språket än det mesta av det som ges ut idag. Det är verkligen en fröjd att läsa Söderberg! Hans romaner Den allvarsamma leken och Doktor Glas är helt otroliga, men hans noveller är nästan bäst, trots allt. Jag har t.ex. läst novellsamlingen Historietter, som jag varmt kan rekommendera som ljudbok eftersom den är så fint uppläst av Krister Henriksson.

    Ett annat tips är de helt noveller som Novellix har gett ut i dagarna. Novellix har ju som idé att ge ut små och snyggt förpackade noveller som också ofta kommer med tjusiga askar. Jag kan ju inte påstå att Hjalmar Söderberg-böckerna är fula precis! Jag är ganska säker på att jag har åtminstone en av novellerna (Aprilviolerna) oläst och nu blev jag ju inte precis osugen på att skaffa mig den…


  • Djurfarmen #tbt

    Djurfarmen #tbt

    Idag är det torsdag och läge att dyka ner i arkivet (throwback thursday). Idag gör jag ett riktigt djupdyk. Vad läste jag 2003 egentligen? Jo, bland annat blev jag påprackad en del böcker i skolan (gymnasiet). Alla böcker som lästs på svensk- och engelsklektioner är kanske inte angenäma läsupplevelser, trots allt, men en bok som jag verkligen gillade är Orwells Djurfarmen, där djur får symbolisera spelare i världspolitiken. Boken är en satir som skildrar tillvaron i Sovjet. Tankeväckande bok! Den läses säkert fortfarande i gymnasieklasser runt om i Sverige. Hoppas!

    Animal farm av George Orwell
    Animal farm av George Orwell

  • Mina 5 bästa bokcirkelböcker

    Mina 5 bästa bokcirkelböcker

    En av alla fördelar med att vara med i en bokcirkel är att man får chansen att läsa böcker som man kanske inte hade hittat till annars. Att bokcirkla och få höra andras tankar kring böcker kan också fördjupa en läsupplevelse och ge nya sidor av en historia. Idag listar jag några av mina favoriter från bokcirkeln: mina 5 bästa bokcirkelböcker.

    Först är jag så självgod att jag tar en bok som jag själv har föreslagit 😉 , men jag tyckte verkligen om Utrensning av Sofi Oksanen, så det vore dumt att inte ta med den. Boken utspelar sig i det Sovjetockuperade Estland och följer en kvinna som gömmer sin systers man i ett lönnrum. Det är en fantastisk bok. Mycket utspelar sig mellan raderna i denna gripande och smärtsamma berättelse om hur människor plågas under kommunismen och tvingas att ange varandra. Alla i bokcirkeln gillade inte den här boken (eller läste ens ut den), men hos mig seglade den upp som en riktig favoritbok. Att vi hade lite olika åsikter gjorde också att det fanns mycket att diskutera kring den!

    Utrensning av Sofi Oksanen
    Utrensning av Sofi Oksanen

    En annan favorit är De förklädda flickorna i Kabul, där Jenny Nordberg berättar om fenomenet bacha posh ? flickor och unga afghanska kvinnor som kläs ut till pojkar/män. Det är otroligt fascinerande med denna kollektiva hemlighet som alla i samhället är med och upprätthåller. Det är också en otroligt intressant bok om Afghanistans historia, om kvinnors ställning och om genus i största allmänhet. Det är verkligen en tankeväckande och läsvärd bok med många intressanta ämnen att diskutera.

    De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordgren
    De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordgren

    Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson är en annan favorit. Den är också en av de böcker som har genererat längst boksamtal i cirkeln! Det fanns förvånansvärt mycket att prata om kring den här boken som handlar om några tonårstjejerns liv och längtan bort i 90-talets Kalmar. Språket är som poesi och bara språket gick att prata om (och beundra) länge.

    Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson
    Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson

    Niceville av Kathryn Stockett är något så ovanligt som en bok som alla i cirkeln gillade (?). 🙂 Nog för att man kan spendera lång tid åt att gemensamt såga en bok 😉 , men det är roligare att få hylla en bok! Niceville handlar om rasism i den amerikanska södern och den är full av fina karaktärer och fascinerande livsöden. Bra bok!

    Niceville av Kathryn Stockett
    Niceville av Kathryn Stockett

    Slutligen måste jag hylla Ru av Kim Thúy. Jag vet inte om just Ru var en bra bokcirkelbok att diskutera, men jag vill ta med den ändå, för jag brukar faktiskt ta alla chanser att lyfta fram den. 😉 Med ett språk som poesi och ett spännande flöde i berättandet skriver Thúy om att vara på flykt och vad en invandrare kan konfronteras med i sitt nya land. Jag älskar den här boken! Det var nog inte alla i bokcirkeln som gjorde det, men ändå ? jag är i alla fall mycket glad att den kom upp i bokcirkeln, för annars hade jag kanske missat denna vietnamesisk–kanadensiska pärla.

    Ru av Kim Thúy
    Ru av Kim Thúy

  • Världsbokdagen (och -veckan)

    Vet ni vad som inträffar på lördag? Jo, det är Världsbokdagen. Svenska bokhandlareföreningen har i år bestämt sig för att stretcha ut det till en hel vecka: 23/4-29/4. Kul grej ändå! I år delar de ut 30 000 böcker till landets 7-åringar. Det här är såklart ett PR-jippo, i någon mening, men när böcker är inblandat så tycker jag om PR-jippon. 😉

    Annars är ju Världsbokdagen Unescos dag för att uppmärksamma böckers, författares och upphovsrättens betydelse och för att uppmuntra författare och kämpa mot analfabetism. Självklart värt att fira! 🙂

    Jag vill fira genom att tipsa om några av mina favoritböcker från årets läsning:

    Alla borde vara feminister av Chimamanda Ngozi Adichie

    Avd. för grubblerier av Jenny Offill

    De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg

    I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv av Tom Malmquist

    Krigsdagböcker 1939-1945 av Astrid Lindgren

    Livets och dödens villkor av Belinda Bauer

    Nattvakten av Sarah Waters

    När hundarna kommer av Jessica Schiefauer

    Standardlängden av ett mirakel av Jonas Hassen Khemiri

    Wicked av Gregory Maguire


  • Bloggen innan bloggen: ord från en veteran i bokbloggbranschen

    Bloggen innan bloggen: ord från en veteran i bokbloggbranschen

    Idag bloggar jag om att blogga. Hehe. Jag är lite av en veteran och jag vill gärna dela med mig av min erfarenhet. Av flera orsaker. Men först det här: jag har en liten blogg med få besökare (och de blir bara färre 😮 ). En blogg kan vara lite vad som helst idag. Det kan vara en Blondinbella-blogg med hundratusentals besökare i veckan och där företag pumpar in massor av pengar för att få exponering. En blogg kan också vara t.ex. en resedagbok som utspelar sig under några veckor och sedan stängs ned. Bara som exempel. Det jag skriver idag är mina tankar om bloggandet.

    När jag började vara närvarande på nätet så var Internet någonting helt annat än vad det var idag. Bloggar existerade inte – den typen av plattformar hade inte uppfunnits ännu och ordet hade inte kommits på. Uppkopplingarna var kassa (= modem; det gick inte att ringa samtidigt och det kostade dessutom pengar per minut, d.v.s. dyrt). Sociala medier var inte alls som idag. Jag var tidigt ute med sociala medier, men Facebook fanns såklart inte när jag var barn, utan då handlade det mer om forum, portaler, chattar och så småningom embryon till dagens stora sociala medier, t.ex. Skunk, LunarStorm med många andra.

    Det var en helt annan tid. Bloggar fanns som sagt inte, men en del hade hemsidor. Det var alltså statiska sidor med t.ex. en ”om mig”-sida, några bilder och inte så mycket mer. Det närmsta man kom dagens kommentarssystem och sociala medier-flöden var gästböckerna. Där kunde besökare lämna en liten kommentar. Men de här hemsidorna var verkligen inga levande sidor där det fylldes på med en massa innehåll. Verkligen inte.

    Vid den här tiden läste jag om hemsidor i någon tidning – kanske var det Kamratposten. Flera barn som sysslade med hemsidor var i alla fall intervjuade och jag besökte deras hemsidor. Kanske hade jag andra/fler ingångar till fenomenet också; Min pappa prenumererade t.ex. på tidningen InternetWorld. Jag kommer faktiskt inte ihåg exakt hur jag fick upp ögonen för webbsidor. Det verkade kul i alla fall. Och sedan körde jag igång! Från början hade inte heller jag en hemsida med en massa innehåll; Det var liksom inte det som hemsidor handlade om på den tiden. Det handlade mer om det tekniska, koden bakom, och grafiken. När man väl hade gjort en hemsida och ville pyssla lite mer så kunde man t.ex. byta utseende/design eller lägga till ny grafik. Själva innehållet var fortfarande en ”om mig”-sida och inte så mycket mer. Gästböckerna gjorde i alla fall att man hittade till andras hemsidor och det fanns faktiskt ganska många sådana, inte bara de där 3 hemsidorna från KP. Det var ett helt litet gäng 11-14-åringar som surfade in till varandra och skrev i gästböckerna. Det gick också att hitta till varandra genom ”ringar” – långa länkkedjor som var populära på typ 90-talet. En ring alltså? De flesta fattar nog inte vad jag menar, men anslutna hemsidor hade alltså länkar till andra sidor i ringen. Genom att klicka på länkarna så kunde man gå till nästa eller föregående hemsida i ”ringen”. När man klickat sig runt kom man tillbaka där man börjat. Internet var inte större än så på den tiden. 😉 Tjejringen var en sådan länkkedja (såhär såg den ut förresten; den finns arkiverad i något slags digitalt museum).

    Jag har ingen bild av hur många barn vi var som höll på med hemsidor. Jag hade ingen bild över det då och jag har det inte nu. Jag kommer tyvärr inte ihåg! Det här var ju också en annan tid, då man inte hittade andra så lätt som idag, när vad som helst kan googlas fram eller hittas på sociala medier. Men jag minns det verkligen som en hel liten värld av tjejer som grejade med hemsidor. Det fanns bara en enda kille som någonsin skrev något i min gästbok. Han minns jag enbart för att det var så märkligt med en kille som grejade med hemsidor. Jag hade nog blivit mindre förvånad om en pojke dök upp på ridskolan (det var också en kvinnlig värld på min tid).

    Vid någon tidpunkt (år 2000 faktiskt) så började jag lägga upp sidor där jag skrev om böcker som jag hade läst. Hemsidan blev alltså en bokhemsida som uppdaterades genom att jag kodade och la till nya sidor där jag skrivit några rader om de böcker som jag hade läst. Sedan slog bloggarna igenom. Det kom smarta och lättinstallerade publiceringsverktyg och snart hade jag flyttat över materialet till en sådan. Idag programmerar jag ingen webbprogrammering alls och det gör väl inte speciellt många andra bloggare heller. Nu handlar de flesta bloggar och även min blogg om enbart ”content” och allting runt omkring. Intresset har liksom förflyttat sig. Om det en gång var ett nördigt intresse för programmering så är det idag lite mer en plattform för mig att få skriva på. Jag skriver, jag kommer i kontakt med andra som läser böcker, jag utvecklar mitt litteraturintresse och träffar likasinnade. Det är skoj. Men det var alltså inte så det började. I någon mening.

    I alla fall. Den senaste tiden har jag funderat över historieskrivning. Kvinnor saknas ju ofta i historieskrivningen, som ni säkert vet. Man har skrivit om mäktiga män som far omkring och krigar, men inte om kvinnorna som blev kvar på godsen och ägorna och basade över stora gårdar och personal. Som exempel. Det är ett extremt och allvarligt exempel, kan jag tycka, men det finns även andra små exempel och ibland kan jag tycka att det här med hemsidor är ett sådant. Det är också en historieskrivning som pågår just nu. Exakt just idag kan vi välja om vi vill prata om hur få tjejer det är som sysslar med teknik eller om vi vill prata om tjejer som sysslar med teknik. Som ett relevant exempel för mig, alltså. Vad vi väljer påverkar hur vi ser världen och i slutändan vad vi tror om oss själva och vad folk kommer att tro om världen sedan. De här HTML-tjejerna har typ aldrig fått syre förutom i typ Kamratposten -99. Istället diskuteras helt andra saker, typ som att tjejer inte är intresserade av teknik.

    Varför snackas det så mycket om att tjejer inte är intresserade av teknik? Att tjejer inte programmerar? Att tjejer inte är så duktiga på datorer? Det är ju lögn. När jag var 12 år hårdkodade jag HTML och CSS i något så primitivt som ”anteckningar”. Det var kanske 100-tals tjejer som höll på med precis samma grej. Vi var inne på varandras hemsidor och berömde varandras validerade kod och snygga design, delade med oss av grafik till varandra och peppade varandra att testa php istället för att bygga upp hemsidor med typ frames.

    Idag är det bara att titta sig omkring på närmsta bloggtopplista eller bloggportal. Vilka är det som bloggar? Inte är det många män i alla fall. Jag är medveten om att man inte behöver kunna programmera för att ha en blogg idag, men det är inte det som är min poäng. Tjejer har och har alltid haft ett intresse för nätet. Inte alla, naturligtvis, men ni kanske fattar. Att tjejer finns på nätet och har gjort det länge är fakta. Men det drunknar lätt i något slags allmänt ”lilla gumman”-snack och någon slags absurd tanke om att de enda som spenderar tid framför datorn är svettiga tonårskillar som spelar cs och dricker sockerstinn läsk. Den bilden är fel.

    Jag har upptäckt att folk inte riktigt förstår min ingång till bloggen. Alls. Men nu har jag i alla fall skrivit om den här. För jag tycker att min berättelse också behövs i någon slags historieskrivning. Annars glöms det väl bort hur webben såg ut pre-bloggen. Pre-bloggen var det statiska hemsidor, animerade gif:ar, hemsidor med frames, tabeller, iframes… Det var teknikfokuserat och inte speciellt mycket ”content”. Och vi var tjejer som höll på (också).

    Vad som händer post-bloggen vet inte jag, för jag är för gammal för det. Men jag kan lova att det finns coola 12-åriga brudar där ute och som snickrar på något som jag själv inte ens har förmågan att plocka upp längre. Tjejer finns på nätet. Det är bara så.

    Allmänt tips förresten: Internetmuseum. Jag hittade den sidan när jag surfade omkring medan jag skrev det här inlägget. Det är en liten guldgruva för nostalgiker som mig… Vi som växte upp med nätet innan sociala medier och bloggar… Hehe.

    Här är förresten en tidig version av min bokblogg (från 2000-2001). Hemsidan hette ”Bokhyllan” då. Jag har ritat grejerna själv. Att framsidan ser så tom ut beror på att jag fyllde på med länkar och text eftersom. Det här är någon slags tom mall… Ganska gullig sida ändå. <3

    Bokhyllan
    Bokhyllan (Bokblomma innan bloggen uppfanns).

  • Det mest förbjudna (TV-versionen)

    Nu börjar det bli bråttom för den som vill se miniserien Det mest förbjudna på SVT Play. En dryg vecka är det kvar innan de 3 avsnitten försvinner. Jag har bara hunnit med det första avsnittet än. 😮 Är det någon mer än jag som har haft svårt att hinna med så kommer alltså en påminnelse här!

    Serien är en fri tolkning av romanen med samma namn och det var faktiskt inte allt för länge sedan jag själv läste Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna, som kom ut 1976 och som rätt tydligt handlar om Thorvall själv: hur hon brottas med relationen med modern, hennes skuldkänslor över att inte vara en god mor och med sitt begär hon inte kan tygla och som inte passar ihop med det att vara en ordentlig kvinna. Jag är svårt förtjust i Thorvalls böcker om Signe, särskilt den första delen, När man skjuter arbetare…. Även Signe-böckerna är att betrakta som självbiografiska och jag kan tycka att de ger en bättre bild och större förståelse för hur allt hänger ihop, medan mycket i Det mest förbjudna hänger lite mer i luften.

    Hur som helst är Thorvall en mycket fascinerande författare. Serien har fått ett blandat mottagande, men jag kommer verkligen försöka att se klart. Och för alla er som eventuellt har missat böckerna: läs! När man skjuter abetare… är lätt på min topp 5 över bästa böcker jag läst i hela mitt liv (på riktigt).


  • Avd. för grubblerier

    Avd. för grubblerier av Jenny Offill
    Avd. för grubblerier av Jenny Offill

    Avd. för grubblerier är en bok som jag önskar att jag hade läst istället för lyssnat på trots att uppläsaren faktiskt råkar ha en av de mer behagliga rösterna och göra en av de bättre uppläsningarna som jag har hört. Det här är nämligen en bok där stilen och formen är en stor del av berättelsen. Jag tycker att det är alldeles för lätt att missa nyanserna när man lyssnar istället för att läsa själv och i det här fallet hade jag helt klart velat ta in språket i min egen takt.

    Boken följer hur som helst ett berättarjag som träffar sin blivande make, blir förälder och sedan ser sitt äktenskap smulas sönder. Det är ett äktenskaps uppgång och fall, skildrat i korta och ofta humoristiska stycken som berör och väcker tankar. Många kan nog uppleva Avd. för grubblerier som en hemskt rörig historia eftersom den består av stycken som kan kännas lösryckta emellanåt, men om man ger boken en chans och kommer in i den så griper den tag. Jag undrar just hur själva texten ser ut; jag som har lyssnat på ljudboken har ju endast fått ta del av Odile Nunes tolkning som uppläsare. Jag måste återigen berömma henne. Det är en väldigt bra uppläsning som fångar stämningen i boken på ett imponerande sätt.

    I korthet

    Rekommenderas för: Den som vill läsa en filosofisk och finurligt skriven bok om kärlek och separation.

    Betyg: 4 planeter av 5.

    Om Jenny Offill och Avd. för grubblerier

    Jenny Offill (född 1968) är en amerikansk författare och lärare. Hennes stora genombrott fick hon med bestsellern Dept. of speculation (Avd. för grubblerier). Jenny Offill har en hemsida.

    Originalets titel: Dept. of speculation.
    Översättare: Alva Dahl.
    Uppläsare: Odile Nunes.
    Utgivningsår: 2014 (första amerikanska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Natur & kultur), 2016 (den här ljudboksutgåvan, Adelphi audio).
    Antal sidor: 187 (ca 3 h lyssning).
    ISBN: 9789127145733, 9789188315403.
    Andras röster: Bearbooks, Bernur, Bokhora, Feministbiblioteket, Fiktiviteter.
    Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

    Baksidestext

    ”Min plan var att aldrig gifta mig. Jag skulle bli ett konstnärsmonster i stället. Kvinnor blir nästan aldrig konstnärsmonster eftersom konstnärsmonster bara är upptagna av konst, aldrig av världsliga ting. Nabokov fällde inte ens ihop sitt eget paraply. Vera slickade frimärkena åt honom.”

    ”Avd. för grubblerier” är en roman om ett äktenskap och om det svåra i att hålla fast vid varandra när livet inte blev som man föreställt sig. Berättaren i Jenny Offills lyriska, sorgsna och roliga roman är en författare som överrumplades av kärleken i vuxen ålder. Ett giftermål, ett kolikbarn och en inställd roman senare har de första årens intensitet ersatts av avstånd. Maken har en affär med en yngre kvinna och nu befinner sig ”hustrun” på en annan plats, undrande och ensam. Avd. för grubblerier är den avsändaradress som makarna brukade använda i sina brev till varandra. Nu grubblar hustrun över vad som har fört dem hit.

    Med humor, ett gnistrande bildspråk och sällsam skärpa berättar Offill en rafflande äktenskapsroman som verkar långsamt och kraftfullt. Längs vägen åkallar hon Kafka, Rilke, ryska kosmonauter och stoikerna, och fångar ett livs alla skiftningar mellan mörker och ljus.”