I veckan har vi haft bokcirkelträff igen. Efter ett visst kraftigt manfall återstod bara jag och Nobelprisprojektet och en massa fika. Men vi tog oss an Den stulna romanen och plitade ned en hel sida i vår bokcirkelbok.
(brukar inte hänga ut bokcirkeln och det vi antecknar om bokcirkelböckerna, men den här gången var vi bara två bloggare på plats och jag gissar att ingen tar illa upp om jag delar med mig..)
Jag skulle särskilt vilja trycka på orden ”En besvikelse” och ”Tungläst”.
Det visade sig att jag inte var helt ensam om att ogilla den här boken. Tycker att Med näsan i en bok, som tyvärr var sjuk denna bokcirkelträff, verkligen ringade in det bra i sin blogg alltså.
Nu är det för övrigt bara några veckor kvar till Littfest, då vi ska gå på ett seminarium med Nawal El Saadawi. Trots att jag tyckte att boken var ganska dålig så ser jag faktiskt fram emot seminariet. Författaren har verkligen intressanta saker att berätta (även om det inte når fram till mig i boken…).
Det är inte alltid så lätt att förhålla sig till sina syskon. I Karin Ströms finfina novell Stamtavla har huvudpersonen alltid haft svårt för sin uppmärksamhetskrävande lillasyster. Innan lillasystern kom till världen var det huvudpersonen som var i centrum, men när lillasystern, Daria, kommer till världen förändras allt. Barndomen är över. Huvudpersonen har nu, till sin mammas förvåning blivit konstnär, men plötsligt erörvrar lillasystern även detta område. Från ingenstans slår hon igenom och blir vid 27 års ålder inbjuden att ställa ut på en stor utställning.
Jag känner inte igen Karin Ström sedan tidigare och var faktiskt tvungen att googla henne. Ström är både sångerska, skribent och författare. Jag hoppas att hon skriver mycket mer, för Stamtavla känns verkligen som en insiktsfull och välskriven novell där formuleringarna sitter perfekt och berättelsen verkligen ryms i novellformatet.
Det här är min första bekantskap med Jonas Karlssons noveller och jag tyckte faktiskt att den var riktigt bra!
Berättelsen kretsar kring ett par, Martin och Barbro, som slår sig ner i ett litet samhälle. De möts av en del misstänksamhet till en början, men sedan är det som att godkännandet kommer och, åtminstone Martin, blir accepterad och sedd som något mer än någon tok som flyttat hit från Stockholm. Barbro har det lite svårare att passa in och när så Martin träffar en annan och får barn med sin nya tjej så blir det extra svårt att inte sticka ut, inte minst eftersom Barbro vill ha hämnd.
Det är en bra novell med en del överraskningar. Dessutom är den fint inläst av författaren själv.
Wille Crafoord är inte bara musiker, han kan också skriva noveller! Den här tog jag chansen att lyssna på i en bra inläst ljudboksversion på Spotify.
Boken kretsar kring Gloria, en stor sångerska och kändis. Nu har populariteten svalnat och vad finns då egentligen kvar att göra? Ge upp helt? Gloria går en egen väg; möjligen oavsiktligt.
Novellen är en rolig, förvånande och faktiskt ganska intressant kommentar kring kändisskap och hur nyckfullt folk ändrar åsikt om kändisars status.
Paradisoffer är Kristina Ohlssons fjärde deckare om Fredrika Bergman. Jag fick e-boken i en DN-kampanj i julas och enligt DN kan just Paradisoffer räknas som den bästa i serien och värd att hoppa rakt in i serien med. Så synd då att den faktiskt inte är särskilt bra skriven. Möjligen har det introducerats mellanslag av misstag (hoppas!) när e-boken konstruerades, men förmodligen innehåller boken verkligen en massa särskrivningar. Jag är allt annat än en språkpolis, men när jag läser en bok eller tidning är jag helt oresonlig när det gäller språkfel såvida det inte är uppenbara och enstaka slarvfel.
Nåja! Boken handlar om ett bombhotat plan som är på väg mot USA. Kaparna har två krav: att en utvisningshotad man, Zakaria Khelifi, ska få uppehållstillstånd och att ett amerikanskt hemligt fängelse i Afghanistan ska stängas ner. SÄPO, USA:s motsvarighet, justitiedepartementet m.m. blir direkt inkopplade och nu börjar en svettig utredning. Innan planets tank hunnit tömmas så måste fallet lösas. Ganska snart visar det sig att spåren tycks leda mot planets pilot: Karim Sassi. Men vad har han för motiv? Ingenting verkar stämma och tiden bara går.
Det är spännande, men också lite rörigt. Författaren har själv jobbat på SÄPO och kanske blir det lite väl mycket beskrivning av jobbet för att det ska bli riktigt flyt i berättelsen. Jag tycker också att boken lider lite av att den handlar om så många karaktärer. Tanken är väl att man som läsare ska läsa hela serien och lära känna karaktärerna på det sättet, men för mig som hoppat rätt in i berättelsen blir det ganska platt.
Nja, den här boken får inte mer än ett medelbetyg av mig. Med ett frågetecken också för särskrivningarna som känns helt oacceptabla.
Den stulna romanen är en roman som jag verkligen skulle vilja tycka om. Boken kretsar kring några kvinnor i Egypten, bl.a. den omåttligt populäre sångerskan Zina Bint Zinaat, som fötrollar med sin sång, men retar upp de strängt troende muslimerna som tycker att hennes framträdanden är syndiga och att hela hon är en skam eftersom hon är född utom äktenskapet. I boken får vi också träffa Magiida al-Khartiti, dotter till en känd kolumnist, som vänder kappan efter vinden och skriver precis avvägda texter för att inte reta upp någon. Dottern är egentligen talanglös på skrivandet och lejer en man att skriva i hennes ställe. Alla kvinnor i boken verkar ha sin beskärda del av olycka och leva under olika begränsningar som kommer sig av regimen och religionen. För att lätta sina hjärtan träffar flera av dem en psykiater, som egentligen utnyttjar dem sexuellt.
Jag skulle vilja gilla den här boken, som sagt, men det gör jag inte. Jag hade så gärna velat läsa en ögonöppnare; en intressant bok från och om Egypten och där man berättar om livet och tillvaron i detta land som ju de senaste åren har genomgått stora förändringar. Tyvärr är det här en bok som är segare än segast och som är så tillkrånglad, omständlig och rörig att den förmodligen kräver en examen i litteraturvetenskap för att man ska ha någon större behållning av den. Jag läser sida efter sida utan att ens orka reflektera över vad som står där. Det flimrar förbi en del tragikomiska scener där författaren gör sig lustig över samhället genom att t.ex. skildra absurda förhör eller samtal, men det blir inte tillräckligt roligt eller gripande för att väga upp att boken som helhelt är superjobbig att ta sig igenom.
Jag älskar lätta och fluffliga texter där författaren har lyckats skala av allt tills bara de absolut mest nödvändiga och brännande orden finns kvar. Nawal El-Saadawi gör väl ungefär motsatsen. Här ska allting lindas in och formuleras i form av liknelser och symbolik, som jag ärligt talat inte orkar tolka. Jag kan inte med sådana här böcker. Varför förstöra en viktig och bra berättelse genom att berätta den så att den bara blir tillgänglig för en liten elit?
Var och varannan sida innehåller för övrigt diverse liknelser och anspelningar på sex och/eller det manliga könsorganet. Jag är inte pryd, men det är något i det där som det är lite skämskudde-varning över.
Nej.
Det här gillade jag tyvärr inte. Och, ja, det handlar om mig och min smak och min brist på intresse att läsa en bok som kräver bredvidläsning för att uttolka texten. Jag förstår att boken handlar om maktens män, som i boken gärna symboliseras av diverse mer eller mindre töntiga omskrivningar för penisen, och hur dessa personer hindrar kvinnorna att blomma ut, så att det skenbart bara är den faderslösa Zina som verkar kunna gå sin egen väg. Men herreguuuuuud så denna berättelse hade kunnat berättas på ett mer intresseväckande sätt.
Boken finns bland annat att köpa hos Bokus och Adlibris. Några andra som skrivit om den är Bokhora och GP.
Temperaturen har ganska stadigt hållit sig under -10 här i Umeå i år, men plötsligt händer det! Nu har det plötsligt blivit vårvinter och jag cyklar till jobbet och upptäcker att de där dubbla vantarna, den där halsduken och trippla ullstrumporna som jag rutinmässigt har dragit på mig de senaste veckorna för att palla att cykla i -20 och blåst, inte alls behövs. Det blir alldeles för varmt. Snön smälter bort och är tung, så tung, så tung. Det droppar och rasar snöflak överallt. Fåglar kvittrar.
Ja, jag är ju umebo sedan åtta år tillbaka, så jag vet att vintern kommer tillbaka och att det är mycket möjligt att det snöar på valborg.. Men just nu är det lite förvirrat rent vädermässigt.
Veckans Tematrio har i alla fall tema Vinterväder: Berätta om tre böcker som utspelar sig under vintern.
En uppenbar är en ungdomsbok som jag gillade när jag var yngre: Vinter i vildmarken, som handlar om en ung kille som är ensam i Kanadas vildmark sedan han kraschat med ett flygplan. Nu börjar vintern dra in…
En annan vintrig bok är Martina Haags roliga Glada hälsningar från Missångerträsk. Bokens huvudperson längtar efter att få adoptera, men då hon är ensamstående hamnar hon i en situation där hon riskerar att åka ur kön. Via sin syster, bosatt i Missångerträsk, får hon tag på en man som kan tänka sig ett skenäktenskap för att hon ska kunna adoptera. Det blir en resa norrut som kommer att vända upp och ner på mycket.
I Orhan Pamuks roman, Snö, blir en by helt avstängd p.g.a. ett snöoväder. Journalisten Ka hamnar mitt i ett kuppförsök, men drabbas plötligt av en längtan att skriva dikter. Väldigt politisk och bra bok!
Nu är vinnaren av Bokbloggarnas litteraturpris utsedd! Vinnare är John Greens omåttligt populära ungdomsbok Förr eller senare exploderar jag, som handlar om två cancersjuka ungdomar. Jag föreslog denna som bokcirkelbok senast, men det var mest jag som ville läsa den. 😉 Jag kommer nog läsa den längre fram, men med en viss oro över att bli besviken eftersom den hypats så hårt överallt.. :/
Nåja. Jag måste också kommentera det faktum att jag fick denna kommentar efter att jag skrivit att jag lagt min röst på Vägen mot Bålberget (som för övrigt kom tvåa!):
Bokbloggar är små, nischade bloggar och inte ens de välbesökta i kategorin har således särskilt många besökare.. Det gör också att man faktiskt blir skonad från det mesta i form av konstant kritik, eller rent av näthat, som storbloggare råkar ut för. Jag har hört om bokbloggare som fått direkt elaka mejl och kommentarer från läsare som inte håller med i kritiken av någon viss bok, men så mycket värre än så är det knappast för någon. Själv har jag klarat mig helt från otrevliga kommentarer, kanske för att min blogg är så liten.. Ninnis kommentar är absolut inte inom kategorin påhopp eller liknande, men väcker ändå en del trötthet hos mig och jag har ingen lust att låta det passera.
Att blogga på min och de flestas nivå är en hobby som vilken som helst och liksom andra hobbies kostar den både tid och pengar. När jag bloggar vet jag att andra läser, men jag bloggar i huvudsak för att jag tycker om att skriva. Min blogg är gratis att besöka och jag har inte ens lusat ned den med reklam. Därför är det för mig helt självklart att jag fyller den med det innehåll jag gillar och att jag designar den så att den tilltalar mig. Jag har ingen skyldighet att tilltala besökare, även om jag såklart tycker det är extra roligt att skriva om någon faktiskt läser det jag skriver… Jag blir glad att folk besöker min blogg och tycker det är trevligt när folk kommenterar, men när kraven kommer, då vill jag fan spy! Min blogg, min hobby = jag skriver vad jag vill, när jag vill. Ninni kritiserar inte mina inlägg, utan min ”slapphet” när det gäller att rösta fram pristagare till ett pris, som jag i egenskap av bokbloggare kan vara med och utse vinnaren av. Vem som helst med en bokblogg kan vara med och såvitt jag kan förstå finns det inga som helst krav att man måste läsa all svensk utgivning innan man slänger iväg en nominering. Inte heller har någon bett mig att läsa alla nominerade innan röstning.
Jag har ett riktigt jobb och fler fritidsintressen än bloggen. Ingen och inget ska komma och kräva att jag börjar se bloggandet som ett jobb – något sådant vore respektlöst mot de som faktiskt tjänar pengar på sina bloggar. Jag kan inte läsa allt som ges ut i Sverige för att ge en så tillförlitlig röst som möjligt till ett bokbloggspris. Jag kan heller inte ta emot alla böcker som författare och förlag varje vecka frågar om jag vill läsa. Jag kan heller inte ta emot massor av böcker på regelbunden basis för att skriva om dem, vilket en bokklubb frågade mig om en gång utan att nämna ett ord om ersättning. Jag kan helt enkelt inte det. Och jag måste helt enkelt inte det. Jag tar inte längre emot böcker, annat än i undantagsfall, för jag varken vill läsa under tvång eller har tid att göra så. Så är det bara.
Att blogga kan vem som helst göra. Det är inte glammigt och man tjänar normalt sett inga pengar som ens täcker kostnaden för webbhotell och domännamn. Hur man än vrider och vänder på det så finns det ingen skyldighet för mig att göra allt som folk vill att jag ska göra gratis. Så roligt är det inte att blogga! Att ta på sig extremt tidskrävande uppdrag eller att mer eller mindre skriva om böcker på beställning, det är något för den som faktiskt får betalt för den tjänsten. Om alla bokbloggare ska göra det jobbet gratis så har vi nog alla skjutit oss i fötterna. Varför ska allt vara gratis för att det är på nätet? Och varför ska en besökare som Ninni bestämma att jag ska jobba gratis ännu mer än vad jag redan gör?
Missförstå mig inte nu. Jag kräver absolut inte betalt för mitt bloggande och jag förväntar mig inte att Bokbloggarnas litteraturpris eller någon annan ska ge någon ersättning till mig eller någon annan. Däremot tycker jag att Ninni är ett typexempel på en person som jag inte ens vill ha som besökare på min blogg. Jag behöver inte krävande besökare som kommer med ”krav” på att jag ska lägga mer tid eller engagemang i något som jag helt och fullt gör på min fritid och dessutom betalar pengar för att få göra. Jag behöver inte besökare som gömmer sig bakom sin skärm och skriver sig strunt som den inte skulle våga göra om man sågs i verkliga livet. Jag tycker nätet kryllar av alldeles för många gnälliga personer som ställer krav och tror att man kan skriva vad som helst. Det tycker jag är trist faktiskt!
Jag har tidigare främst lånat ljudböcker på biblioteket och det har ju fungerat bra, men också varit lite meckigt eftersom det tar en stund att lägga in alla CD-skivor i datorn (särskilt om det inte är mp3-format, för då kan det i värsta fall röra sig om typ 14 CD-skivor). När jag förra året testade Storytel så tyckte jag att det var väldigt smidigt. Det är alltså som ett Spotify för ljudböcker. När så min sista biblioteksbok var utlyssnad så tänkte jag att jag skulle skaffa Storytel. Bra idé! I teorin. 😉 Jag tyckte det kändes lite dyrt att lägga 169 kr/mån för att få lyssna obegränsat, så jag nöjde mig med 89 kr/mån för att få lyssna på en bok per månad. Ja, och sedan lyssnade jag slut på månadens bok redan efter ca 1 vecka… Typiskt, typiskt.
Jag lyssnar nu på det rätt magra (och svårfunna) ljudboksutbudet på Spotify. Önskar att det fanns en Spotify-app så att man kan hitta åt böckerna lite lättare. Här är i alla fall några jag har hittat (främst noveller från Novellix, som jag har skrivit om tidigare). Jag förstår att det inte är hållbart att lägga upp ljudböcker på Spotify, för ersättningen till ”artisterna” är så rackarns låg, så jag får väl helt enkelt vara glad för det som finns. Återstår att se om jag orkar fortsätta med att lyssna på en Storytel-ljudbok i månaden, om jag kommer omvärdera idén om att 169 kr/mån är en rätt onödig utgift eller om jag helt enkelt återvänder till bibblan inom en snar framtid… Man vill ju alltid ha en ljudbok på gång!
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.