Allegiant

Allegiant av Veronica Roth är en spännande och överraskande avslutning av den dystopiska Divergent-trilogin. Tyvärr är den seriens svagaste del. Betyg: 2+ flygplan av 5.

Allegiant av Veronica Roth är den tredje och avslutande delen i Divergent-trilogin. Böckerna utspelar sig i en dystopisk framtid där människorna hålls i schack genom att de är tvingade att gå med i så kallade falanger och att följa de synsätt och livsregler som följer med detta. Sextonåriga Tris har valt De Tappra och har därför också genomgått De Tappras initieringsfas, en utmanande utbildning där hon tillsammans med andra jämnåriga, nyblivna falangmedlemmar har lärt sig att hantera vapen och att möta sina största rädslor. För Tris är dock situationen väldigt speciell: det är inte alls självklart att hon tillhör De Tappra och hon har i själva verket egenskaper som gör att hon passar i flera falanger. I de föregående böckerna i serien har det mer och mer gått upp för henne vad det betyder: i det här samhället kallas tillståndet för divergens och det är inte ofarligt att bli avslöjad med att vara just divergent eftersom att det ses som ett hot mot systemet.

Mycket har dock bubblat under ytan under en period och i de två föregående böckerna, Divergent och Insurgent, har samhället börjat rasa samman. Det har varit våldsamt och Tris och hennes vänner har upprepade gånger behövt visa enormt mod. Hennes speciella egenskap, divergensen, har visat sig vara kraftfull för att göra motstånd mot de som är på väg att driva samhället i en ny, skrämmande riktning.

Samtliga böcker i den här trilogin kännetecknas verkligen av spänning och högt tempo. I Allegiant kastas läsaren rakt in i berättelsen och det är verkligen till fördel att ha tidigare böcker i rätt färskt minne. Boken tar vid där Insurgent slutade och händelseutvecklingen driver Tris och hennes kompisar till det som finns utanför deras hemstad. När detta skedde kände jag mig bra dum. Jag har läst två böcker om Tris, men det hade aldrig slagit mig förrän nu att det finns något bortom den stad där hon bor (vilket för övrigt är en mörk version av ett framtida Chicago). Nu öppnade sig något helt nytt och helt nya förklaringsmodeller till varför Tris hemstad ser ut som den gör och varför människorna där har krigat kring falang-systemet.

Det finns en intressant kärna i den här boken och i den här trilogin. Jag tycker att det är spännande med tanken på att människor är tvingade till väldigt specifika livsstilar och vad det gör med människorna att leva så begränsat och monokulturellt. Det sipprar fram många spännande frågor kring hur ett sådant samhälle ska förhålla sig till de som är annorlunda och inte passar in i mallen. I Allegiant dras det faktiskt ett varv längre eftersom att det snart visar sig att världen utanför också har sina konflikter kring samma frågor.

Men trots att det är spännande och intressant, så måste jag erkänna att jag tycker att Allegiant är den svagaste boken i serien. Trots min aha-upplevelse när Tris och hennes kompisar lämnar staden, så tycker jag att det blir lite rörigt att förflytta handlingen till helt nya miljöer och omständigheter. Författaren hinner heller inte riktigt göra mesta möjliga av det här greppet utan berättelsen rusar fram samtidigt som den förvånansvärt ofta står och stampar i förklaringar kring hur saker och ting egentligen hänger ihop. Alla dessa serum som injiceras precis hela tiden blev lite småtjatiga i bok ett och två i serien, men i Allegiant blev dessutom det bara för mycket, kan jag tycka.

Jag ska inte påstå att jag tycker att Allegiant är en usel bok, men, som sagt, den är inte seriens starkaste bok och jag hade inte direkt längtat efter att läsa ut den om det inte vore för att jag har läst de andra delarna i trilogin och ville veta hur det skulle sluta. Och hur det slutar..? Ja, det tänker jag inte avslöja, men jag måste erkänna att jag blev överraskad, på riktigt. Jag väntade in i det sista på en vändning som aldrig kom och jag vet inte om jag är glad över det eller inte. Låt mig säga att om det är något jag kommer att minnas från den här boken så är det nog slutet.

Allegiant av Veronica Roth
Allegiant av Veronica Roth

“Anmoder.” Ordet ekar uråldrigt inom mig, som gamla ruiner. Jag lägger handen mot väggen innan jag vänder mig om. Den är kall och vit.

Min anmoder, och det här är det arv som hon efterlämnade: frihet från falangerna och insikten om at min divergenta identitet är viktigare än jag har förstått. Min blotta existens är ett tecken på att det är dags för oss att lämna staden och hjälpa människorna som lever utanför.

Ur Allegiant av Veronica Roth

Originalets titel: Allegiant (amerikanska).
Översättare: Katarina Falk.
Utgivningsår: 2013 (första amerikanska utgåvan), 2014 (första svenska utgåvan, Modernista).
Läs även Divergent, Insurgent.
Antal sidor: 392.
ISBN: 9789174995909, 9789174995916.

Tänk om hela din värld var en lögn. Tänk om ett enda avslöjande eller ett enda val förändrade allt. Tänk om kärlek och lojalitet fick dig att göra saker som du inte trodde var möjliga.

Det falangbaserade samhälle som Tris Prior en gång trodde på är splittrat av våld och maktkamper, ärrat av svek och förluster. Så när hon får chansen att utforska en värld bortom den hon hittills känt, är Tris redo. Kanske kan hon och Tobias bygga ett nytt och enklare liv tillsammans bortom stängslet, ett liv fritt från komplicerade lögner, hoptrasslade lojaliteter och plågsamma minnen.

Men Tris nya verklighet är ännu mer skrämmande än den hon lämnat bakom sig. Gamla sanningar förlorar snart sin mening, och nya omskakande insikter förändrar människorna hon älskar.

Och än en gång måste Tris kämpa med att försöka förstå den mänskliga naturens komplexitet och sin egen samtidigt som hon ställs inför svåra val i fråga om mod, lojalitet, uppoffring och kärlek.

(förlagets beskrivning)

Veronica Roth

Veronica Roth (född 1988) är en amerikansk författare, främst känd för Divergent-trilogin, som gavs ut mellan åren 2011 och 2013 och som också har filmatiserats. Veronica Roth har en Facebooksida, en hemsida och instagrammar under @vrothbooks.

Polluxböcker jag minns från 90-talet

Var du också en hästtokig unge på 90-talet? Då kanske du, liksom jag, prenumererade på Polluxpaket och fick hästböcker hem i brevlådan? Jag har spenderat påsken hos mina föräldrar och gjorde därför en liten nostalgitripp i bokhyllan. Känner du igen några Polluxböcker?

Fullblod

Joanna Campbells populära Fullblod-serie var förmodligen de Pollux-böcker som sålde bäst, eller åtminstone de som marknadsfördes skickligast. De matades ut bok på bok och hästtjejer och hästkillar slukade dem. Böckerna utspelar sig på ett galoppstall och följer ursprungligen Ashleigh och hennes fullblod Wonder, men när jag kom in i serien hade Ashleigh blivit vuxen och handlingen skiftat över till den yngre Cindy. Karaktärer och hästar byttes genom åren och serien tog sig framåt som en såpopera. Det lär finnas över 72 böcker vid det här laget (åtminstone på engelska). Jag tyckte såklart att de var fängslande. Galoppsporten är fartfylld och spännande, galoppstallet, som den målas upp i många hästböcker, är en miljö där intriger kan frodas. Så, jo, nog förstår jag att den här serien fungerade. Samtidigt är ju galoppsporten inte speciellt stor i Sverige och som svensk hästtjej var det svårt att relaterat till den världen, så jag blev inte berörd ändå, men nu i påsk har jag ändå plockat fram böckerna med ett igenkännande leende på läpparna.

Ponnypensionatet

Pollux gav ut fler serier, av varierande längd, vid sidan av Fullblod. Du kanske minns Ponnypensionatet av Christine Pullein-Thompson? Här utspelar sig handlingen på den engelska landsbygden. Familjen Pemberton får ekonomiska problem och det börjar se mörkt ut för att behålla både det stora huset och familjens fyra ponnyer. Den briljanta idén kläcks: starta ett pensionat med ridskola! Det finns många brittiska hästböcker som känns lite som “klassiker” i genren (K.M. Peytons böcker, inte minst!). Ponnypensionatet är en serie i den här brittiska andan. Mysigt!

Ponnypenionatet, Julia-böckerna och Häst upphittad
Ponnypenionatet, Julia-böckerna och Häst upphittad

Spök-böckerna

Hästböcker kan såklart också tangera andra genrer, även spökböcker. Kanske läste du Janni Lee Simners Spökhästen och Spökritten om en tjej som precis flyttat till gassande Arizona och som längtar därifrån – när hon plötsligt träffar “spökhästen” Star, som ingen annan verkar se än hon.

Spökritten och Spökhästen av Janni Lee Simner
Spökritten och Spökhästen av Janni Lee Simner

Hästskötare Julia

Pollux gav också ut flera böcker om Julia (Hästskötare Julia och Julia och den vita ponnyn av Christiane Gohl), som nyss har börjat rida och om drömmer om en egen häst. När det inte går att få någon sköthäst på ridskolan hamnar hon hos en mer tveksam stallägare, där det snart visar sig att hästarna är misskötta. Här finns många klassiska element från hästbokgenren: misskötta hästar och starka tjejer som utnyttjas som arbetskraft, men som ändå kämpar på, drivna av sina stora kärlek till hästen.

Mysterium-böckerna

Bland mina Pollux-böcker finns flera böcker i ett lite större format och rikligt illustrerade med foton. Jag har en fin bok om Fantastiska föl (av Elin M. Ellingsen), men framför allt har jag flera böcker i R. E. Toresens Mysterium-serie. Böckerna är helt enkelt äventyrsböcker, drivna av både text och bild – hästar och modeller agerar i olika scener. Kul grej! Jag har inte sett det greppet någon annanstans.

Fantastiska föl och Mysterium-böcker
Fantastiska föl och Mysterium-böcker

Svenska hästböcker

Det här är ingen serie eller egen genre, såklart, men några av de bästa och mest minnesvärda hästböckerna i Pollux utgivning är i mitt tycke de som utspelar sig i Sverige. Jag har en hel del böcker av exempelvis Anna Sellberg och Carina Rabe. För mig som hästtjej adderade det lite extra att känna igen sig! I min Pollux-samling har jag Ponnytrion och grottmysteriet, som utspelar sig på Västkusten, Mia på ridläger, som handlar om ängslan över att passa in på ett ridläger, och Guldfuxen, en ganska klassisk hästbok om en tjej som fastnat för en misskött häst… En annan favorit är novellsamlingen Ett knippe hästar. Det kanske är den enda novellsamling jag läst med häst-tema. Det borde finnas fler!

Böcker av Anna Sellberg och Carina Rabe
Böcker av Anna Sellberg och Carina Rabe
Ett knippe hästar av Carina Rabe
Ett knippe hästar av Carina Rabe

Några andra böcker jag minns…

Serierna är de jag minns bäst från min hästboksperiod, kanske för att det var böcker som följdes under en längre tid, men det finns några fristående Pollux-böcker som jag minns. Häst upphittad av Jenny Hughes handlar om en hästtokig tjej som spenderar all tid på kompisen ridskola. En dag hittar de en lösspringande häst och hon kärar ned sig. Klassiskt hästbokstema, får man väl säga! Min kanske allra mesta favorit bland mina Pollux-böcker var annars Tillbaka i sadeln av Beth Kincaid, en bok om fyra tjejer med en massa jobbiga grejer i bagaget. När de åker på ridläger och träffar varandra börjar det med tjafs men snart tinar de alla upp. Den här typen av hästböcker var de som jag älskade mest under mina hästboks-år. Jag älskade att läsa om vänskap och coola tjejer som hänger i stallet. Hästvärlden är en arena där man kan komma från många olika bakgrunder och ändå mötas på samma villkor. Bland hästar är alla lika små, i någon mening.

Tillbaka i sadeln av Beth Kincaid
Tillbaka i sadeln av Beth Kincaid

Om någon eller några av de här böckerna har hållit genom åren och fortfarande är läsvärda tänker jag inte spekulera i. För mig var det en härlig nostalgitripp att plocka fram mina gamla böcker och sedan måste jag säga att jag tycker att hästboks-genren i största allmänhet är fantastisk. Hästböcker rymmer så mycket drömmar, vänskap, mod och styrka. Och igenkänning för den som själv är hästtokig. Är du även intresserad av moderna hästböcker, istället för mina godingar från 90-talet, så hoppas jag att du inte har missat bloggen Bara hästböcker. En riktigt bra blogg som jag fick upp ögonen för efter ett författarsamtal på Littfest här om året. Den drivs av litteraturvetaren Anna Nygren och författarna Katja Timgren och Malin Eriksson.

Påskekrim: Mina senaste deckarfavoriter

Påskveckan är äntligen här och vi är många som pustar ut med ledighet. Själv är jag i Öregrund och hälsar på mina föräldrar, klappar på deras katt och springer lagom långa rundor i vårvädret. Inte dumt!

Runt påsk har det blivit en grej med påskekrim, den norska “traditionen” att läsa deckare under påskens ledigheter. Jag tänkte därför passa på att tipsa om några krim-favoriter från året (inte nödvändigtvis purfärska romaner).

  • Ristat i hud av Ashley Dyer är en riktigt otäck deckare där läsaren får följa med i jakten efter en seriemördare som tatuerar sina offer, fyller deras hud fullständigt med smärtsamma tatueringar.
  • Rör inte mitt mord! av Lars Forsberg är en mysig feelgoodroman med en oskicklig (men charmig!) polis i huvudrollen. När det kommer till deckare måste jag erkänna att jag helst går mot den här typen av romaner; För mig får deckare gärna innehålla stor portion humor. Rör inte mitt mord! är första delen i en liten serie om polisen T-Rex och jag gillar dem verkligen jättemycket!
  • En rasande eld av Andreas Norman är en riktigt spännande thriller om en svensk diplomat som plötsligt blir anklagad för att planera ett terrordåd. Det låter så torrt med en “UD-deckare”, men den är riktigt bra och tänkvärd. Författaren har själv gjort karriär på UD, så nu vet man precis hur det brukar gå till där borta! 😉
  • Sist, men inte minst, vad vore deckartips om man utelämnade deckardrottningen Agatha Christie? Hon har ju skrivit många, många romaner, men också en hel del noveller. Mitt tips idag får bli Den blå pelargonen, en spännande och klassisk pusseldeckare.

Har du läst någon bra deckare på sistone?

Flickorna

Flickorna av Emma Cline är en fascinerande bok, inspirerad av sekten kring Charles Manson. Jag tyckte nog att det blev lite för mycket: för mycket smuts, övergrepp, detaljer, men visst är det en intressant bok! Betyg: 3 surt luktande tonårstjejer av 5.

Flickorna av Emma Cline blev en riktig snackis här om året och fick fin kritik. Det är lätt att förstå att den väckte mycket uppmärksamhet när den kom. Boken är baserad på verkliga händelser i och med att den är inspirerad av sekten kring Charles Manson, och vad är egentligen mer säljande nu för tiden än mord, tonårstjejer, sexuella övergrepp och sekter? Eller har jag fel?

Det här är dock ingen “true crime”-berättelse som grottar ned sig i detaljer kring Charles Manson och “Mansonfamiljen“, Mansons anhängare som han förmådde att begå flera brutala mord. Däremot är det en fascinerande berättelse om en vilsen tonårstjej som dras in i en sektliknande tillvaro. Visst finns parallellerna och likheterna med verkligheten på plats, men det är inte det som är grejen.

I huvudrollen finns fjortonåriga Evie som driver runt vind för våg eftersom båda hennes föräldrar är upptagna med sina nya respektive partners. Att tappa de fasta punkterna i tillvaron i en sådan känslig tid i livet kan säkert vara förödande för vem om helst. För Evie blir det en väg till ett gäng spännande, unga kvinnor som visar sig bo på en gård tillsammans med deras ledare, Russell. Allt är smutsigt och rått, alla följer Russell och hans idéer om hur de ska ha det, inte minst vad gäller deras sexliv. För Evie är det kanske inte i första hand Russell som lockar, utan snarare en av hans kvinnor, Suzanne, som Evie på ett udda sätt ser upp till. Oavsett vilket så leds hon in i den här kontrollerade världen och rakt ned i något farligt.

Det är spännande och fascinerande. Författaren lyckas på en intressant sätt skildra den unga Evies väg ner i detta destruktiva, och hon skriver gripande om Evies utanförskap, vilsenhet och ensamhet. Samtidigt tycker jag att det blir alleles för mycket, för mycket detaljer, för mycket råhet, för mycket smuts, och trots att jag egentligen tror att författaren har skrivit en insiktsfull skildring av vilset tonårsliv, och hur enkelt det kan vara att ledas fel, så har jag jättesvårt att ta till mig av det här, kanske för att jag (som tur är) inte kan relatera till det här över huvud taget. Jag läste mest och skakade på huvudet, men det säger kanske mer om mig än om den här boken.

Flickorna av Emma Cline
Flickorna av Emma Cline

Originalets titel: The girls (amerikanska).
Översättare: Erik MacQueen.
Uppläsare: My Holmsten.
Utgivningsår: 2016 (första amerikanska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Natur och kultur), 2016 (den här ljudboksversionen, A nice noise).
Antal sidor: 330 (ca 11 h lyssning).
ISBN: 9789127142589, 9789188315731, 9789188315724.
Andra läsare: Litteaturkvalster & småtankar,Sacrebleu.

»Det var skratten som fick mig att titta upp, och flickorna som fick mig att fortsätta titta.«

Så börjar Evie Boyds berättelse om den sommar i Kalifornien 1969 som förändrade allt.

I början av sommaren är hon fjorton år, uttråkad och otålig. Snart måste väl allting börja? Pappan har lämnat hennes mor för en yngre kvinna och en tyst förtvivlan präglar hemmet.

Det är i parken som Evie får syn på flickorna, en grupp med långa trassliga hår och smutsiga klänningar. De rotar i soporna efter mat och har något vilt över sig, men verkar samtidigt fria. När Evie några dagar senare möter en av dem, Suzanne, får hon följa med till en ranch där den karismatiske Russell lever med sin »storfamilj«, unga kvinnor som verkar göra vad som helst för honom. Evie dras in i Russells trollkrets. Först när hon är för långt in för att kunna backa förstår hon att det som håller på att hända är någonting fruktansvärt, något som kommer att sluta med död.

(förlagets beskrivning)

Emma Cline

Emma Cline (född 1989) är en amerikansk författare, känd för sin succédebut Flickorna (The girls). Emma Cline har en hemsida.

Jonas Hassen Khemiri är aktuell med en novell om våld i nära relationer

Många har berörts starkt av SVT-dokumentären Josefin Nilsson – Älska mig för den jag är, som berättar om sångerskan Josefin Nilssons alldeles för korta liv och den historia som hon aldrig hann berätta, den om hur hon bröts ned och skadades för livet av det våld hon utsattes för av en före detta pojkvän. Så blossar #MeToo upp igen. Det verkar inte finnas något slut på våld och trakasserier mot kvinnor i den här världen. Man blir så ledsen.

I dagarna har också Jonas Hassen Khemiri kommit ut med en ny novell, Sista måltiden. Den finns att läsa på Instagram och hos Expressen, om någon har missat. Novellen är skriven på uppdrag av länsstyrelserna i Stockholm och Skåne, som tillsammans med Manscentrum i Stockholm har en telefonlinje för den som vill förändra ett kontrollerande eller våldsamt beteende, Välj att sluta,
020-555 666.

Våld i en nära relation kan slå sönder precis allt, relationer över generationer, allt. Jag tyckte att det var en väldigt stark novell, en sorglig berättelse ur den kontrollerandes perspektiv (och med intressanta kopplingar till Pappaklausulen, en av mina favoritböcker från förra året). Jag läste den precis efter att ha sett dokumentären om Josefin Nilsson och kände mig helt gråtfärdig. En så levnadsglad, feministisk, begåvad och stark kvinna, som dog i förtid, med svår smärta in i det sista. Fy, fan. Välja att sluta behövs, tyvärr. Och Kvinnofridslinjen är öppen dygnet runt, 020-50 50 50.

Visa det här inlägget på Instagram

Här är nya novellen, skriven på uppdrag av Länsstyrelsens projekt ”Välj att sluta”, en telefonlinje för dem som vill förändra ett kontrollerande eller våldsamt beteende. Den som är orolig för sitt beteende kan ringa 020-555 666. Den som är utsatt för våld kan ringa Kvinnofridslinjen 020-50 50 50 dygnet runt. Den som gillar texten får gärna sprida den vidare. Den som tror att jag har några illusioner om att en novell kan stoppa världens våld kan hata loss. Men jag har sett på nära håll hur våldet inte bara drabbar den som får slagen, sparkarna, bitmärkena, utan också vandrar vidare genom generationer och påverkar barn, syskon, föräldrar, kusiner, mostrar, barnbarn (vilket inte minst #brinnförjosefin var en stark påminnelse om). Och om EN person väljer att ringa istället för att slå efter att ha läst denna text så vore ju otroligt. Den som vill läsa texten avfotad från min dataskärm hittar den här. Den som vill läsa den fint illustrerad med intervju etc hittar den i dagens @expressen @expressenkultur. Tack för att ni läser. ?? ? // New short story written for a Swedish hotline aiming to reduce domestic violence. The idea is to get men to call a phone number instead of being violent. Will it work? I honestly have no idea. But writing the text felt important because I’ve seen up close how violence can spread through generations. The story is also published in today’s newspaper @expressen.??? ?? #sistamåltiden #väljattsluta #jonashassenkhemiri

Ett inlägg delat av Jonas Hassen Khemiri (@jonashassenkhemiri)