Kategorier
Jessen, Ida

Doktor Bagges anagram

Doktor Bagges anagram av Ida Jessen är en fin liten bok om en man som ser tillbaka på sitt liv, allt jobb han plöjde ner och det äktenskap som kanske inte blev vad det borde. Betyg: 4 vaccinationer av 5.

Doktor Bagges anagram av Ida Jessen är en fristående fortsättning på dagboksromanen En ny tid, där läsaren fick följa lärarinnan Lilly genom livet. Där fanns dock ett långt uppehåll i anteckningarna – dagboksanteckningarna gjorde ett uppehåll under Lillys äktenskap med Vigand Bagge, den äldre läkare som hon gifte sig med och som sedan gick bort. Doktor Bagges anagram fyller i med ett nytt perspektiv från just den utelämnade perioden. Här är det Vigand själv som berättar. Meningen är att han ska skriva anekdoter till en bok om att vara läkare, men det hela växer till något mer och blir mer privat än vad som kanske var avsikten. Nu kommer det fram nya bilder från äktenskapet, det som framstått som så tyst och återhållet.

Jag kan inte riktigt förklara varför, men jag blev inte speciellt berörd av En ny tid. Doktor Bagges anagram tilltalar mig mycket mer, kanske för att dagboksformen i en En ny tid kändes så begränsande. Doktor Bagges brev och anteckningar, som utgör den här boken, är väl förvisso till viss del likt dagboksanteckningar, men det finns ändå något mer fylligt och resonerande. Det finns små ledtrådar till hur livet och äktenskapet blev som det blev.

Jag tyckte verkligen att Doktor Bagges anagram var en fin bok om att se tillbaka på livet, det liv som blev som det blev och som i Vigands fall kom att kretsa väldigt mycket kring jobbet, kallet att jobba som läkare och ivern att sprida kunskap om vikten av god hygien. Det är ett stycke historielektion, vid sidan av att vara en fin livshistoria. Jag tyckte om den här boken och den fick också Ett nytt liv att växa. Det är alltid intressant att återvända till en historia och berätta den från ett nytt perspektiv, även här, där berättelsen inte är speciellt dramatiskt utan främst skildrar ett liv och ett äktenskap, i all sin enkelhet.

Doktor Bagges anagram är den andra av Ida Jessens två finstämda romaner om makarna Bagge, som skildrar deras relation i tidigt 1900-tal. Böckerna har belönats med flera litterära priser.

I den kritikerrosade romanen En ny tid mötte vi Lilly Bagge. Som nybliven änka blev hon tvungen att lära känna sig själv på nytt. I Doktor Bagges anagram får vi nu istället följa Lillys make Vigand Bagge. Det är en märklig man som vigt sitt liv åt läkekonsten. Hans anteckningar ger oss en ny och överraskande bild av deras äktenskap.

Förlagets beskrivning

Originalets titel: Doktor Bagges anagrammer (danska).
Översättare: Ninni Holmqvist.
Uppläsare: Jonas Karlsson.
Utgivningsår: 2017 (första danska utgåvan), 2018 (första svenska utgåvan, Historiska media), 2019 (den här Radioföljetongen, producerad för Sveriges radio).
Antal sidor: 172 (ca 6 h lyssning).
ISBN: 9789175455792.
Andra som läst: Feministbiblioteket, Tidsresan.

Ida Jessen

Ida Jessen (född 1964) är en dansk författare och översättare. Hon debuterade 1989 med novellsamlingen Under sten.

Kategorier
Benedictsson, Victoria Dahl, Arne Moberg, Vilhelm

3 noveller: Migrän, Jul, Den riktiga jultomten

Nu börjar julen kännas lite avlägsen, men jag har försökt portionera ut mina novellinlägg lite, så först nu kommer alltså ett inlägg om de tre sista novellerna jag läste i decembers novelladventskalender. 🙂 Novellerna går naturligtvis fantastiskt bra att läsa när som helst på året (även om två i och för sig har jultema).

Migrän

Migrän av Arne Dahl är en rörig novell, men berättarstilen är av allt att döma högst medvetet vald för att skildra den röriga situation huvudpersonen hamnar i under ett migränfall. Huvudpersonen springer, på flykt med ett byte, förföljd av människor som är ute efter honom och hans medbrottslingar. Sedan går allt åt pipan. Eller? Novellen överraskade flera gånger och innehöll också några kul blinkningar till författarens övriga författarskap, men jag måste erkänna att det ändå blev lite väl rörigt för min smak. Det är en annorlunda berättelse som kräver en skärpt läsare.

Betyg: 3+ tvättmaskiner av 5.

Migrän av Arne Dahl.

Utgivningsår: 2012 (Novellix). Antal sidor: 29. ISBN: 978-91-86847-47-0.

Jul

Jul av Victoria Benedictsson är en novell på det klassiska temat: vad är egentligen det viktigaste med julen? När julen skildras i kulturen kommer det förvånansvärt ofta att handla om klass och förvånansvärt sällan lyfts det då fram hur kul det är att fira med överdåd och vräkighet. Jul är på det här temat. En rik familj firar, med små och stora sorger bakom kulisserna, och en fattig familj firar runt en skål gröt. En riktigt klassisk och julig berättelse tycker jag.

Betyg: 4 kärror av 5.

Utgivningsår: 1887 (första publiceringen, i samlingen Folklif och småberättelser, Z. Hæggströms förlagsexpedition), 2019 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 15. ISBN: 978-91-7589-333-4.

Den riktiga jultomten

Den riktiga jultomten av Vilhelm Moberg handlar om en äldre man som lever i sin enkelhet och ensamhet i ett litet arrendetorp. Det börjar närma sig jul och huvudpersonen söker sig mot herrgården för att betala för sig. Plötsligt får han det ovälkomna beskedet: patron tycker inte att gubben ska bo kvar uppe i skogen och vill inte låta honom bo kvar i sitt torp. Moberg skriver så fint, tycker jag. Människor med mindre makt – fattiga, gamla, av vilken anledning det vara månde – förväntas ofta vara tacksamma och stå med mössan i hand. I Mobergs novell är huvudpersonen rakryggad och arg på riktigt, inte det minsta tacksam över att erbjudas att flytta närmare herrgården. Han är en stolt man. Jag tyckte att det var riktigt uppfriskande!

Betyg: 5 kaffekoppar av 5.

Utgivningsår: 2010 (första publiceringen, i Den riktiga jultomten och andra julberättelser, Carlssons), 2019 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 19. ISBN: 978-91-7589-334-1.

Kategorier
Kapla, Marit

Osebol

Den augustprisbelönade dikten och reportageboken Osebol av Marit Kapla är en berörande berättelse om livsöden i värmländsk avfolkningsbygd. Betyg: 5 dalgångar av 5.

Jag har alltid gillat berättelser från “vanliga” människor. Kändisar i all ära, men det finns väldigt många fascinerande livsöden och berättelser bland alla oss “vanlisar” och därför har jag alltid dragits mot radio- och TV-dokumentärer som skildrar helt vanliga människor och deras liv. Osebol är en bok som på sätt och vis hör till den typen av samhällsskildringar. Här har Marit Kapla låtit den vuxna befolkningen i Osebol komma till tals. 42 personer, nästan alla tillfrågade, berättar om sina liv och ger uttryck för åsikter i frågor som angår dem.

Osebol är en by i en avfolkningsbygd i Värmland. Att det ligger vackert till, vid Klarälven, kan inte rucka på faktumet att det mesta av samhällsservicen har monterats ner, eller är på väg att tas bort, och att byn därför har tappat dragningskraft. Ett påtagligt exempel på samhällsutvecklingen är att byns bro, den som förkortar restiden och som många spontant säger sig uppskatta för att den möjliggör en trevlig promenad, är rivningshotad. Den har till och med bjudits ut till försäljning, men när ingen var beredd att betala ens en symbolisk slant, finns inte längre förutsättningar att ha den kvar. Det kostar att underhålla en bro. Byns tidigare elljusspår har redan rasat ihop och invånarnas ideella engagemang har till stor del dött ut. Boken skulle kunna vara en stereotyp berättelse om glesbygd och avfolkning, en berättelse som kanske har hörts förut, men jag tycker att Osebol är mycket mer än så, även om det i och för sig är en väldigt intressant och fin skildring av tillvaron i en by som är på väg att tyna bort.

Det som berör mig mest är egentligen alla livsöden som flimrar förbi: en polack som undrar varför svenskar tar rast så ofta, en man som förlorat sin bästa (och enda) vän, en man som flytt Tyskland under Andra världskriget, allt slit i skogen och kring flottningen av timmer, en entreprenöriell kvinna som drev byns butik en gång i tiden, vårdjobb (och en hemlig dröm om att bli fotvårdare), konstnären som startade ett kollektiv (och till slut blev en del av byns gemenskap när han lyckades hålla en batikkurs) och många, många andra. Jag älskar att läsa om alla förälskelser och kärlekar, djupa vänskapsrelationer och behovet av att få vara för sig själv. Boken är över 800 sidor lång, så det vore synd att påstå att Kapla lyckats koka ned det på några få sidor, men det är poesi, så visst är det en lätt och luftig text, som tros allt rymmer otroligt mycket, en berättelse om en hel bygd. Oj, vad Osebol rymmer mycket. Den handlar hus som stått på platsen i hundratals år och om människorna som bott i dem. Den handlar om framåtandan kring omgivningens tjusiga skidanläggningar, som ändå inte riktigt spiller ned till Osebol. Den handlar om vuxna, som konstaterar att barn som åker till Karlstad gärna stannar där, och om unga som inte har något att göra och tycker att allt är tråkigt. Den handlar om vargen och jakten, vården och skolan. Och hur ska unga egentligen träffa varandra nu för tiden, när det inte längre finns några danspalats och uteställen?

Jag älskade verkligen den här boken! Den får mig att tänka på en av mina favoriter, Svetlana Aleksijevitj, som i sina dokumentärromaner flätar samman vittnesmål från hundratals röster till en imponerande väv. Aleksijevitj skildrar livet i Sovjet från olika perspektiv. Osebol rör sig i en annan miljö, berättar andra berättelser. I Osebol finns vemod, men också mycket skratt. Jag tycker ändå att boken lånar drag från den nobelprisbelönade Aleksijevitj, men framför allt är den fantastisk i sin egen rätt. Läs och bli berörd!

Jag trivs inte riktigt i en stad heller.

Jag vill inte sitta i nåt jävla villaområde.

Det är inte riktigt min grej det.

Jag vill gå hemma och skrota och dola.

Det är lite kämpigt.

Det är dryga veckor när en ska ligg bort på jobb.

Och inge yngre blir en.

Men det är så det är.

Till Osebol ska en tillbaka vet du.

Det är väl nån sjukdom då.

Det är väl nåt i botten.

Det är väl att jag är uppfödd här.

Det är väl det.

Ur Osebol av Marit Kapla
Osebol av Marit Kapla

Utgivningsår: 2019 (Teg publishing).
Antal sidor: 811.
ISBN: 9789188035301.

Osebol är en berättelse om vår tid. En litterär sensation från världens mittpunkt.

Osebol är en by vid Klarälven i norra Värmland. I boken möter läsaren så gott som alla byns vuxna invånare, intervjuade av Marit Kapla som själv är uppvuxen där.

Osebol är en säregen läsupplevelse som saknar motsvarighet. Intervjuerna har kokats ned till lyriska vittnesmål som går rakt in i hjärtat. Boken blir till ett slags prisma som kastar nytt ljus på livet. Det är är färgsprakande, levande och lämnar ingen läsare oberörd.

Förlagets beskrivning

Marit Kapla

Marit Kapla (född 1970) är en svensk journalist och författare, uppvuxen i Osebol, samhället som delar namn med hennes debutroman. För Osebol belönades hon med Augustpriset 2019.

Kategorier
-

Egentligen skulle jag vara på Littfest nu

Tänk va! Nu skulle jag egentligen befinna mig på Sveriges största och bästa Litteraturfestival (det där med bästa slänger jag mig med trots att jag i ärlighetens namn inte har upplevt så många andra litteraturfestivaler). Littfest <3 Till följd av covid-19-utbrottet och all panik kring coronaviruset är Littfest och alla andra arrangemang med många besökare avblåsta (som ni alla vet).

Istället för att lyssna på litteraturvärldens superstjärnor (och de som är lite mer doldis) sitter jag alltså hemma och känner mig ledsen. Ja, jag är faktiskt ledsen, dels på ett egoistiskt plan: det är så mycket annat som är drygt just nu, exempelvis jobbet, och då behöver man de här små energikickarna som Littfest är ett exempel på. Annat jag hade tänkt göra de kommande månaderna och har bokat biljett för är opera, standup, konsert och musikal. Huruvida något av det kan genomföras känns lite oklart. Jag vet heller inte om någon av mina kommande små semesterresor, t.ex. påskens tripp till Öregrund, går att genomföra. Rätt vad det är sprids viruset helt okontrollerat och man tvingas stå med ett särskilt papper för att åka någonstans. Som i Italien.

Det var den egoistiska biten. Sedan finns det där andra, det att sjukvården redan är ansträngd, att det saknas ordentliga lager med sjukvårdsmaterial och att framför allt äldre riskerar att bli svårt sjuka. Jag blir så himla trött och stressad över alla rapporter och allt prat. Jag börjar snart äta lunch och fika på kontoret, för jag orkar inte höra kollegor som dividerar om smittspridning hit och dit varje gång man sätter sin fot i lunchrummet. Jag loggar snart ut från Facebook och Twitter, för jag pallar inte “goda råd” om hur man hantera virusutbrottet och vad samhället borde göra och bla, bla, bla. För min del känns det tryggt att lyssna på Folkhälsomyndigheten. Det gör mig superstressad att så många går emot och tycker sig veta bättre än den information som ges av Sveriges expertmyndighet. Folk har gapat om skolstängningar sedan första covid-19-fallet i Sverige och det tycks finnas en falang som inte har någon gräns för vilka åtgärder som ska företas, hur låg potential det än finns för att de skulle göra en verklig skillnad. Samtidigt rasar börser världen över, folks besparingar decimeras, människor får gå från sina jobb i takt med att firma efter firma går i konkurs. Det här är inte lysande tider för att driva konferensanläggningar, arrangera resor – eller syssla med kultur.

Jag bara hoppas att Littfest inte går omkull efter den här inställda festivalen. Det vore så otroligt deppigt om något så stort och välordnat och fantastiskt gick i graven. Det vore så fruktansvärt himla trist!!

Det är så många där ute som vill stänga ner hela samhällen, av någon anledning. Ingen åtgärd verkar vara för ingripande för att den inte ska vara värd att ta till. Är samma personer också beredda att skjuta till pengarna som behövs för att försöka lappa ihop samhället efteråt? Varje åtgärd har sin tid. Jag är övertygad om att Folkhälsomyndigheten sitter på störst kompetens och har bäst underrättelser för att kunna ge välavvägda rekommendationer i det här läget, men det är många som hellre lyssnar på skräckpropaganda, löpsedlar och snackiga människor som gillar att sticka ut hakan och agera experter. Så tröttsamt. Det här samhället skulle inte klara en stor kris, inser jag. Om inte ens rektorer lyssnar på myndigheter under den här pandemin, varför skulle någon ung person lyssna på officiell krisinformation om det t.ex. blev krig? Coronautbrottet har fått mig att tappa tron på folk. Eller nja, kanske inte generellt, men jag blir verkligen less. Under den senaste presskonferensen jag lyssnade på (igår) upprepades det för övrigt att åtgärden att förhindra stora sammankomster handlar om att förhindra att många människor kommer resande från olika håll och träffas. Det handlar alltså inte om att förhindra mindre, lokala sammankomster. Den här informationen hjälper föga, inser jag: med den upptrissade stämning, som jag uppfattar den, så kan jag tänka mig att folk skulle bli tokiga om någon t.ex. valde att gå på bio i dessa dagar. Skräcken är enorm. Jag har vänner som varit på skidresa i Italien och som nu är utstötta i sin by och inte är välkomna att handla i lokala ICA-butiken. Fullt friska människor alltså. I ett län utan (känd) allmän smittspridning och med endast 8 konstaterade fall.

Så deppigt. Jag är inte rädd för viruset för egen del. Jag är tillräckligt ung och kry för att klara en sådan här virusinfektion (borde göra i alla fall!). Men självklart tar jag det på allvar att det pågår en pandemi och att Sverige på intet sätt är förskonad. Jag tänker jättemycket på nära och kära som måste skyddas. Jag tvättar händerna extra noga och har ingen plan på att visa mig utomhus om jag får minsta symptom på sjukdom. Det är det lilla jag kan göra just nu. I övrigt önskar jag att jag och andra kunde tillåta oss att leva lite mer… normalt. Innan andra besked kommer borde det inte finnas anledning att begränsa sig mer än vad man behöver.

Herregud vilket långt inlägg. På en bokblogg. Men jag älskar ju Littfest, så det är klart att det högg till lite hjärtat när det blev inställt, mest med tanke på att förra årets Littfest därmed kanske blev den sista… Man ska inte måla fan på väggen, men kulturföreningar, eventbolag och mycket annat kommer att gå omkull den här mycket speciella våren.

Apropå allt och inget, jag läste Som pesten precis när all den här cirkusen drog igång. Det är en fantastiskt bra bok faktiskt, inte som någon slags faktabok alltså, men det är verkligen en spännande bok om en pandemi som drabbar världen. En riktig bladvändare! Och med sina över 800 sidor kan den ju passa fint för den som sitter i hemkarantän eller bara allmänt försöker undvika folk. 😉 Bonustips för den som sitter inne och tvekar på att gå ut: spela Pandemic! Det är mitt favoritbrädspel. Legacy-varianten gav mig och några vänner många timmars underhållning förra året, men grundspelet är också klockrent. Spelet går ut på att tillsammans med sina medspelare rädda världen undan en pandemi. Jag önskar att det vore enkelt i verkligheten.

Avslutningsvis. Hoppas, hoppas på Littfest nästa år. På Littfest har jag upplevt klockrena grejer i stil med:

Poesiuppläsningar med favoritpoeter, som Athen Farrokhzad.
Boksigneringar med favoritförfattare, som Kim Thúy.
Och trängsel på ett fullsmockat Idun för att se livs levande favoritförfattare sitta där nere och vara allmänt briljanta.

Tre exempel av typ tusen fantastiska samtal som jag fått förmånen att lyssna på i större och mindre salar. Hästböcker, bilderböcker, poesi, konsten att skriva en novell, Norrland, rasism, serieskapande – så många intressanta och vitt skilda samtal. Jag har sett/lyssnat på så, så, så många bra författare genom åren, jag kan inte ens nämna en bråkdel. En del av tidigare års programpunkter finns förresten att se på i efterhand på Littfests youtubekanal, som vi ju kan trösta oss med dessa dagar. Hoppas på en fortsättning av Littfest ett mer normalt år. <3

Kategorier
Ditlevsen, Tove

Gift

Gift av Tove Ditlevsen är en helt otrolig självbiografisk roman om kärlek, skapande och att hamna i missbruk. Sällan har jag läst en så drabbande skildring av beroende. Betyg: 5 bröllop av 5.

Gift är Tove Ditlevsens självbiografiska roman om hennes liv som ung vuxen och hur hon kom att bli missbrukare. När boken tar sin början är hon gift med den betydligt äldre Viggo F, en redaktör, väletablerad i kulturvärlden. Själv skriver hon på sin första bok och är på väg att skaffa sig ett eget namn i samma kretsar. Viggo F framstår snart som en språngbräda mot något annat, något eget. Paret skiljer sig och Tove träffar en student, Ebbe, med vilken hon inleder en passionerad relation. Nu är det Tove som är den etablerade, den som stå för inkomsterna och tar ansvar. Trots detta är det Ebbe som har makten och håller Tove i ett känslomässigt grepp. Det är intressant att följa spelet. Det här är alltså en framgångsrik kvinna som borde kunna säga ifrån, men som trots allt är den som hukar när det börjar knaka i fogarna. Tänk att känslor kan vara så hämmande! När paret blir föräldrar börjar den bräckliga relationen gå sönder på riktigt. De är till slut otrogna på varsitt håll och snart är Tove gravid igen. Den här gången ser hon det som omöjlig att behålla fostret. Abort är dock olagligt vid den här tiden och det är långt ifrån okomplicerat att hitta en läkare som är villig att utföra ingreppet. Hon vänder sig till en läkare, Carl, som hon hamnat i säng med vid tillfällen. Han vill omedelbart hjälpa Tove.

Vid ingreppet får Tove petidin, en starkt beroendeframkallande och kraftigt smärtstillande opioid. Beroendet kommer omedelbart. Den känslan petidinet ger henne är så stark att den första sprutan kastar omkull hela Toves värld. Nu är det Carl som har hennes i sitt grepp. Det är han som är nyckeln till petidinet. Tove lämnar Ebbe och gifter sig med mannen med sprutorna. Injektionerna fortsätter – alltid kan hon hitta någon förevändning för att de behövs. Hon är manipulativ, Carl är själv psykiskt sjuk och sätter inte emot. Snart krävs det mycket för att uppnå rätt effekt och Tove sjunker djupare och djupare ner i missbruket. Hon är beroende av drogerna, men också av Carl, som tillhandahåller dem. Äktenskap, barn, en öronoperation som kostar henne hörseln på ena örat – allt kan hon gå med på om det också kan ge henne tillgång till de preparat kroppen skriker efter.

När man själv lever milslångt från en värld med droger och missbruk är det svårt att förstå hur ett begär kan sätta sig så starkt. Tove Ditlevsen lyckas dock göra beroendet och missbruket brännande nära. Jag blev verkligen berörd. Hon skriver om ett begär som etsar in evighetslånga banor i hjärnan. Med tiden kommer Tove att få hjälp ur sitt missbruk, men hon kommer aldrig att bli fri: suget efter petidinet går aldrig att utplåna. Gift är en oerhört stark skildring av att vara narkoman.

Titeln på boken är förstås dubbeltydig: den handlar både om petidinet, som förgiftar författaren, och om hennes fyra äktenskap (efter Carl träffar Tove sin Victor, som också blir hennes räddning). Båda betydelserna är intressanta: Gift är verkligen en utlämnande och berörande bok om och av en kvinna som levt ett liv med höga toppar och djupa dalar. Det är en fascinerande färd att få följa med på resan. Vilket liv! Vilken tid! Jag läser med tusen tankar och känslor. Läs den här boken!

Danska Tove Ditlevsen (1917-1976) var på sin tid vida läst och skandalomsusad för sina skoningslöst ärliga böcker, som skärskådar kroppsliga och känslomässiga mänskliga erfarenheter med en blandning av slagfärdighet och skör­het. Hennes böcker återutges nu som moderna klassiker, och kommer bland annat på engelska hos Penguin Classics.

Gift anses av många vara hennes allra främsta verk. Här finns tre kärleksobjekt: männen, drogerna och skrivandet. Gift handlar om fyra äktenskap, det första med den 36 år äldre redaktören Viggo F, och om barnen hon föder. Men också om giftet i den spruta som till slut har huvudpersonen helt i sitt våld. Genom hela denna såriga, hudlösa, vansinnigt skickligt skrivna bok, löper förhållandet till skriften som passion och räddningsplanka. Hon skrev det hon levde, och medierna älskade att skriva om henne. 1956 skriver Ditlevsen själv om symbiosen med offentligheten: ”… med tiden fick hon det avskyvärda något, som vi kallar ett namn, och så småningom förstod hon, att det namnet hade stulits ifrån henne …”

Förlagets beskrivning

Originalets titel: Gift (danska).
Översättare: Ninni Holmqvist.
Uppläsare: Kristina Törnqvist.
Utgivningsår: 1971 (första danska utgåvan), 1973 (första svenska utgåvan, i översättning av Vanja Lantz, Rabén och Sjögren), 2019 (första utgåvan i den här översättningen av Ninni Holmqvist, Natur och kultur), 2020 (den här Radioföljetongen, Sveriges radio).
Antal sidor: 171.
ISBN: 9789127154971.

Tove Ditlevsen

Tove Ditlevsen (1917–1976) var en dansk författare. Hon gav ut sin första diktsamling, Pigesind, 1939 och skrev därefter ett flertal diktsamlingar och romaner. Hon är bland annat känd för sina självbiografiska romaner, där Gift är den avslutande delen.