Dags att blicka tillbaka, som jag gör ibland. Den här gången tänkte jag återvända till läsningen för fem år sedan, alltså år 2020. Tänk att det har gått fem år sedan det där sjuka året då pandemin skakade om samhället (och livet) på så många olika sätt. För mig var pandemin något som verkligen påverkade mig och nu när jag tänker tillbaka känns det nästan overkligt att ha varit med om det. Nu för tiden slås jag ofta över hur folk i allmänhet har lyckats lämna pandemin bakom sig. Det känns som att pandemin har glömts bort. Det kanske är rimligt och klokt, men för mig är det även ganska förvånande. Hade någon frågat mig för fem år sedan om jag trodde att det som hände skulle vara ”bortglömt” om fem år, då hade jag nog haft svårt att tro det.
Utöver pandemin, med allt den innebar, var 2020 också ett omvälvande år för mig personligen eftersom jag blev gravid och vi kom att vänta vår dotter, som sedan föddes 2021. 2020 var alltså både ett år då samhället inte direkt medgav så mycket annat än att man satt hemma och läste böcker och ett år då jag fortfarande hade helt sjukt mycket fritid och egentid. Läste jag mycket böcker 2020? Eh, ja, tydligen plöjde jag 80 böcker under det året. Många var i och för sig noveller, men det är ändå en imponerande siffra för att vara jag. I år är jag hittills uppe i 9 utlästa böcker…
Finns det några böcker jag minns särskilt väl av de där 80 titlarna från 2020? Ja, absolut, och här kommer mina fem främsta favoriter från det årets läsning.
Fjärilsvägen av Patrik Lundberg
Fjärilsvägen, av Patrik Lundberg, är en brännande och berörande bok om klass. Det märks att den bygger på författarens egen mammas historia, för här finns verkligen en skärpa och ett allvar. I Sverige finns det en grupp vars förväntade livslängd sjunker, och ja, det är lågutbildade kvinnor som drar det kortaste strået. Det är provocerande. Den här romanen är en sorglig berättelse om hur vägen nedåt kan se ut.
Gift av Tove Ditlevsen
Gift, av Tove Ditlevsen, är en självbiografisk roman om missbruk. När boken tar sin början är Ditlevsen på väg att skapa sig ett namn som författare. Framtiden ser ljus ut, men allt stjälps omkull när hon inleder en affär, blir gravid och bestämmer sig för att göra en olaglig abort. I samband med ingreppet får hon starkt beroendeframkallande smärtstillande preparat och det behövs inte mer. Efter detta kretsar allt kring drogerna och den man som tillhandahåller dem. Jag vet just ingenting om droger, men Ditlevsen har som ingen annan gett mig en bild av hur starkt begäret efter droger kan vara hos den som trillat dit. Det är en bok som väcker både tankar och känslor.
Granen av HC Andersen
Jag läste många noveller 2020 och ska jag plocka ut någon favorit bland dem är det nog Granen av HC Andersen. Det var en omläsning för min del – den klassiska berättelsen om granen som gläds åt att få bli julgran och som sedan kasseras, har jag läst sedan jag var barn. Det är en vemodig och fin novell att återvända till om och om igen.
Osebol av Malin Kapla
Osebol, av Malin Kapla, är en riktig koloss till bok och den hittas förmodligen bland poesi, även om jag själv ser den mer som en poetiskt nedtecknad reportagebok. Jag hoppas ingen avskräcks av vare sig sidantalet eller formatet, för det här är en lättillgänglig, tankeväckande och fantastiskt fin samling livsöden från en värmländsk avfolkningsbygd. Här låter författaren invånarna i lilla Osebol berätta om sina liv. Så skenbart enkelt och så himla fint. Boken belönades med ett väldigt välförtjänt Augustpris 2019.
Som pesten av Hanne Vibeke Holst
Det är nästan lite kusligt, men precis innan pandemin bröt ut läste jag ut Som pesten av Hanne Vibeke Holst. Den handlar alltså om en pandemi… Inte är det väl stor litteratur, men den var en spännande bladvändare för min del. Håller den för läsning idag, när vi nyss upplevt en pandemi? Kanske, kanske inte. Jag vet faktiskt inte. När jag läste den var den i alla fall en mycket spännande berättelse om korruption och politiskt spel. Jag uppskattade den mycket!
Slask, av Mikael Berglund, är en koncentrerad och berörande berättelse om att vara sjutton år och att försöka hitta nya vägar mot något att kalla ett hem.
⭐⭐⭐⭐⭐
Betyg: 4.5 av 5.
Slask, av Mikael Berglund, är en kortroman om 17-årige Melvin, som hamnat i ett vägskäl i livet. Flickvännen, Hannah, har lämnat honom för någon annan och utan henne har Melvin svårt att hitta sitt sammanhang. Hannah har länge varit den som stakat ut riktningen och som fortfarande har förmågan att göra det. I hennes familj finns alltid en dukad plats för Melvin och en säng att sova i. Melvin låter inte ens separationen från Hannah ändra på saken – där har han ett hem som känns mer hemma än vad det gör hos hans egen mamma.
Hannah har funnits i Melvins liv sedan barnsben och det har även Mika. De tre har vuxit upp i grannhusen och lekt ihop sedan de var små. Att det knappast har varit friktionsfritt anar man mellan raderna, vidden av det blir mer och mer tydlig och skrämmande ju längre in i berättelsen man kommer. Melvin håller av Mika, men relationen mellan dem tar en helt ny vändning efter ett valborgsfirande som slutar i tragedi. Även här är författaren försiktig med att avslöja detaljer. Slask är en verkligt tät och effektiv berättelse, där lager på lager sakta avtäcks.
Jag imponeras och fascineras av Slask. P¨å knappa 150 sidor lyckas den berätta förvånansvärt mycket om människor och deras komplicerade relationer, om klass och rasism och om att vara på väg ut i vuxenlivet. Det är en berörande berättelse och uppbyggnaden lockar till omläsning – det är en bok att läsa om och bläddra tillbaka i. Den här gången har jag läst boken ensam, men jag känner också att den hade varit fantastiskt intressant att bokcirkla den, diskutera den och få andras perspektiv och tankar. Jag får skicka vidare det som ett tips till andra som är på jakt efter bokcirkelböcker.
Om exakt allt är begripligt, eller trovärdigt, vet jag egentligen inte. Samtliga karaktärer i boken är mig ärligt talat främmande – de bär inte på några drag jag känner igen från någon jag träffat i verkliga livet. De flesta bär också på en kantighet som jag tycker är lite märklig. Varför är de så taskiga mot varandra och varför håller de ändå ihop? Någonstans tycker jag ändå att det tillför boken något att den låter så många frågetecken stå obesvarade. Det här är inte boken för den som vill läsa med igenkänning, misstänker jag, men det är en bok för den som vill läsa något som väcker tankar gör en nyfiken. Gott så! Att den lyckas med detta med sitt ringa sidantal är inget annat än imponerande.
Slask
Slask gavs ut av Albert Bonniers förlag 2024. ISBN: 9789100805357.
Mikael Berglund
Mikael Berglund är en svensk författare, grafisk formgivare och programmerare.
Jag läser nästan alltid ut de böcker jag påbörjar, men om jag inte fastnar för en berättelse inom rimlig tid ger jag faktiskt upp. Min lästid är för dyrbar för att slösas bort på böcker jag inte kommer in i eller får ut någonting av. Den senaste i raden av böcker jag inte tagit mig igenom är Intermezzo av Sally Rooney.
Jag tror att jag har läst en massa positiva recensioner av Intermezzo (eller också har jag bara läst någonting om den – tyvärr minns jag inte nödvändigtvis sådana ”detaljer”) och den kom dessutom upp bland rekommendationer i en ljudboksapp jag hade för ett tag sedan. Det lät lovande allting, som ni hör. Och jo, jag tänker att Intermezzo är skriven av en skicklig författare och att den säkert berättar något intressant/angeläget. Förlaget beskriver den med ord som ”en roman om överväldigande kärlek och sorg, om hämmande förväntningar och konventioner, men också om den frihet som finns i acceptans och försoning.”. Det låter som en roman med potential att fånga läsaren.
Men nej. Jag började om med Intermezzo åtminstone tre gånger (efter att ha lyssnat > 1 h), men hade uppenbarligen svårt att fokusera. Det kanske säger mer om mig än om boken, men så var det i alla fall. Det som slutligen fick mig att ge upp var dock inte detta, utan den fruktansvärda skämskudde-känslan som uppstod när jag försökte ta mig igenom bokens alldeles för långdragna och frekventa sexscener. Jag är inte pryd när det gäller romaner (jag läste nyss Michel Houellebecq, om någon tvivlar), men det här pallade jag inte med. Det stora problemet är inte att det är mycket sex, det är att sexskildringarna är så vansinnigt detaljerade och kopiöst osexiga att jag knappt vet var jag ska ta vägen. Nu är jag inte den som plöjer romance och liknande, så jag kanske har läst färre böcker med sexinslag än många andra, men bland allt jag har läst så är åtminstone det här det mest avtändande jag varit med om, om jag uttrycker mig så. Boken innehåller sex med samtycke, kärlek och lust, men författaren får det ändå att kännas direkt äckligt. Till slut gav jag upp. Det här var absolut ingenting för mig.
Intermezzo finns översatt till svenska av Klara Lindell och utgiven av Albert Bonniers förlag 2024. Jag har lyssnat på en inläsning av Christoffer Svensson, utgiven av samma förlag, samma år. ISBN: 9789100806590, 9789100807580.
Serotonin, av Michel Houellebecq, är en provocerande och samtidigt rörande bok om en sexistisk mansgris som faller ned i en djup depression.
⭐⭐⭐
Betyg: 3 av 5.
Serotonin, av Michel Houellebecq, handlar om en man som blir djupt deprimerad och plötsligt bestämmer sig för att bryta med allt som varit hans tidigare liv. Den exklusiva våningen med utsikt mot Seine sägs upp. Hans föga framgångsrika jobb på Jordbruksdepartementet ser han till att lämna. Den unga, sexiga flickvännen kan han inte dumpa fort nog – han känner ingenting annat än förakt för henne.
Den första anhalten efter brytningen blir ett hotell, som efter långa efterforskningar verkar vara det enda i hela Paris som tillåter rökning på rummet. Han går också till en läkare för att få ett antidepressivt läkemedel utskrivet åt sig. Hjälper det? Nja, men som biverkning blir han impotent. Därefter reser han iväg för att träffa den enda vän han haft i livet(?) – en kamrat från studierna i agronomi. Nu lever vännen i något som börjar närma sig misär, ställd på ruinens brant på grund av den jordbrukspolitik som inte verkar gå att förhindra, särskilt inte av huvudpersonen själv, som förgäves ägnat stor del av yrkeslivet åt att försöka öka landets livsmedelsexport. Huvudpersonens väg leder också mot den som kanske gjort störst avtryck i hans liv och som möjligen är den som kan vända tillvaron: exflickvännen Camille.
Det finns delar av Serotonin jag verkligen beundrar, framför allt tycker jag att det är fascinerande att författaren lyckas bygga upp sympatier för huvudpersonen, som egentligen har väldigt få försonade drag. Han är sexistisk, odräglig, cynisk och beter sig riktigt grisigt mot kvinnor. Det mesta han gör är moraliskt förkastligt på ett eller annat sätt. Vi har att göra med en man som exempelvis bevittnar ett barn som vid upprepade tillfällen blir utsatt för sexuella övergrepp, men som ändå inte verkar tycka att det finns anledning att ingripa. Huvudpersonen är ett svin, helt enkelt. Det Michel Houellebecq lyckas förmedla är dock att han också är en man som lever med en stor (kärleks)sorg som gjort honom så deprimerad att han hamnat i en hopplöshet som säkerligen förklarar en och annan av hans handlingar. Någonstans blir man faktiskt lite berörd, även om större delen av boken i och för sig känns författad med det enda målet att provocera.
Ja, det är verkligen inte en bok för en pryde. Det här är en bok där sex förekommer på var och varannan sida, inte som någonting njutningsfullt eller som något förknippat med kärlek, utan som någonting helt annat. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Jag vet inte ens vad författaren vill säga. Inte handlar det om samtycke i alla fall: snarare handlar det om saker i stil med läkare som ordinerar besök hos prostituerade för att bota depressionen. Kvinnor är alltigenom objekt i den här boken och det enda som gör att man står ut med att läsa är att man också får läsa om huvudpersonens totala impotens, som hur som helst gör att allt stannar vid fantasier.
Serotonin är en speciell bok. Jag är inte helt säker på att jag gillar den, även om jag som sagt imponeras av författarens förmåga att skriva fram en så komplex huvudperson. Någonstans finns också en (mörk) humor, som jag kan uppskatta. I övrigt? Nja, jag vet inte. Det finns någonting lite krystat med allt provocerande och snuskigt i den här boken, just de bitarna tröttnade jag på rätt fort. En stor del av boken är dessutom väldigt fransk. Det refereras ideligen till gator och företeelser som säkert säger en fransmän väldigt mycket, men som går mig helt förbi. Det är ingen kritik mot översättningen, naturligtvis, men det här är en bok som någonstans också har ambitionen att säga något om dagens Frankrike och det är inte helt lätt för en vanlig svenne att helt ta till sig, antar jag.
Jag har läst Serotonin i en av de bokcirklar jag är med i och så mycket kan jag säga som att det här känns som en perfekt bokcirkelbok. Jag föreställer mig att vi kommer att ha ett och annat att diskutera kring den här romanen.
Serotonin
Sérotonine översattes till svenska av Sara Gordan och gavs ut av Albert Bonniers förlag 2019. ISBN: 978-91-0-018056-0.
Att läsa är vanligtvis en ganska ensam syssla. Kanske just därför är det himla roligt att ha en bokcirkel eller bokklubb, att träffa likasinnade och diskutera böcker man läst. Här kommer ett inlägg med några tips på bra böcker från det senaste årets skörd av bokcirkelböcker.
Jag tar inte farväl – nobelprisbelönat och skönt att läsa med lite draghjälp
Jag tar inte farväl, av nobelpristagaren Han Kang, är en berörande bok om massakern på den sydkoreanska ön Jeju och hur detta trauma har blivit en sorg som ärvts genom generationer. Jag skulle inte säga att det är en särskilt komplicerad bok att ta sig igenom, men visst är den komplex och det finns symbolik och annat som kan vara givande att diskutera i grupp. Kanske kan även en bokcirkel ge lite draghjälp om det känns som en tröskel att läsa nobellitteratur.
Shuggie Bain – många sidor, mycket att diskutera
Shuggie Bain, av Douglas Stuart, är en bästsäljande tegelsten om en miserabel uppväxt i en familj med alkoholism och fattigdom. Jag brukar undvika att föreslå långa böcker till bokcirkeln, för man vill ju att folk ska hinna med att läsa, men vi hade extra lång lästid på oss över jul och då passade jag på att föreslå den här. Fördelen med att läsa något långt är att det verkligen finns mycket att diskutera: många parallella handlingar och scener att vrida och vända på.
Straff – en angelägen berättelse som inbjuder till diskussioner
Straff, av Ann-Helén Laestadius, är en bok om nomadskolorna och om att bli fråntagen sitt språk och sin kultur. Jag tyckte den var väldigt givande att bokcirkla, dels för att det är en angelägen berättelse ur vårt eget lands historia, men också för att den visade sig vara oväntat allmängiltig på ett sätt jag inte hade förstått om jag inte hade diskuterat den i grupp. Samer är inte de enda som utsatts för förtryck: bokcirklandet påminde mig om att det finns fler minoriteter, runt om i världen, som utsätts för liknande försök att fråntas sin kultur.
Tranorna flyger söderut – en bok som är lätt att tycka om och relatera till
Tranorna flyger söderut, av Lisa Ridzén, är en bästsäljande roman om att åldras och steg för steg förlora sin frihet. Och att förlora sin hund. Det är en bok som går lätt att ta sig igenom och som ungefär alla kan relatera till, i någon mån, eftersom vi alla har eller har haft åldringar i vår närhet. Och så åldras vi ju allihop. I min bokcirkel tyckte de flesta att det här var en riktigt bra bok och ibland är det verkligen skönt att kunna enas i sitt gillande. Fint också att läsa en bok som är ingång till ämnen man kanske inte pratar om så ofta annars: åldrande och döden.
Överlevarna – en bok med en annorlunda uppbyggnad
Överlevarna, av Alex Schulman, är en uppväxtskildring som berättas från två håll – läsaren får möta huvudpersonen både som barn och som vuxen och de två perspektiven rör sig framåt, respektive bakåt, i tiden tills de landar i en dramatisk händelse. Det är ett spännande sätt att berätta och det kan vara kul att diskutera sådana här stilgrepp med andra. Gillade vi boken i min bokcirkel? Nja, det blev rätt ljumma betyg, om man säger så, men en bra bokcirkelbok måste verkligen inte vara kanonbra. Jag tyckte att Överlevarna var riktigt bra att bokcirkla, för den bjöd verkligen in till spännande diskussioner.
Draksådd är en reportagebok om misslyckade kommunala projekt: Dragon Gate, Medeltidens värld och ganska mycket annat. Mest av allt är det dock en bok om klyftan mellan stad och land och om kommunpolitiker som kämpar för att även deras del av landet ska leva.
⭐⭐⭐⭐
Betyg: 4 av 5.
Draksådd är en reportagebok av journalisten och författaren Christian Daun. Den handlar om precis det som undertiteln skvallrar om: fiaskon och haverier när kommuner ska sättas på kartan. Visst kan man förfasas, förfäras och skaka på huvudet åt vansinniga (och dyra!) projekt som dragits igång runt om i Sverige och slutat i total flopp. Dragon Gate, som både pryder framsidan och har inspirerat till bokens titel, är ett exempel. Där har vi alltså Hotell Älvkarlen, som konkade redan något år efter uppförandet 1986, och som tidigt 2000-tal köptes upp av en kinesisk affärsman med stora planer på att skapa ett kinesiskt kulturcentrum. Det blev inget. Fortfarande står ett icke färdigställt hotell, sminkat i kinesisk stil, bredvid E4:an och att bedriva någon form av verksamhet på platsen framstår som omöjligt: många har försökt, men någonstans kokar det ändå alltid ner till att närheten till Uppsala och Stockholm är för stor för att locka långresenären att stanna till. Att turister skulle lockas till stället är också långsökt: det räcker inte med Dalälven för att få turister att vallfärda till en bygd som inte har speciellt mycket nöjen eller rekreationsmöjligheter att erbjuda. Läget har helt enkelt alltid varit skevt och sett i backspegeln framstår stället som en helt orimlig satsning redan från början.
Det finns, som sagt, mycket att förfäras över och en del kommunala fiaskon är så tragikomiska att boken slår över i humor. Ändå är det verkligen inte en bok som vill att läsaren ska göra det enkla: skratta åt de politiker som gått in i dessa knasiga projekt. Tvärtom är det här en bok som går djupare. Vad är det egentligen som driver politiker att om och om igen gå på myten om att en negativ utveckling kan vändas genom att ”sätta kommunen på kartan”? Jo, kanske att klyftan mellan stad och land är enorm och ingen politiker verkar vilja ta i frågan på allvar. Vi har ett land där somliga får åka tiotals mil för att ta sig till ett sjukhus, där skolor läggs ned och där fullt beboliga bostadshus rivs eftersom det kan framstå som en bättre lösning än att låta ödehusen stå. I Sverige pågår en slags desperat överlevnadskamp i många små kommuner och Daun riktar på ett effektivt sätt ljuset på just detta. Han påtalar också att det räcker att vända blicken mot Norge för att se att det finns andra sätt: där satsas det på glesbygden, bland annat genom att se till att kommunerna själva får behålla en stor del av det som deras naturtillgångar drar in.
Jag tycker att Draksådd är en intressant och tankeväckande reportagebok. Den har några år på nacken, men jag hoppas att den inte är bortglömd. Snart är det valår igen och den här typen av reportage behövs. Sverige behöver erbjuda fler livsval än att bo i storstäderna.
Draksådd är ingen plojig bok, utan en bok med allvar och en agenda. Men ja: det är klart att det även finns underhållande stråk. ”Medeltidens värld”, som fastnade så mycket i det tidstypiska att det inte ens gick att köpa en glass på området (grumligt vatten däremot!). Den gigantiska trä-björn som uppfördes i Sveg och som snart började ruttna (tydligen lagad nu, läser jag). Ja, det finns många haverier att ta del av. Några av de har jag själv tagit del av. Dragon Gate har jag besökt ett flertal gånger – ätit på restaurangen, sett terrakottaarmén, kollat på de kinesiska statyerna som står runt muren, köpt en Maneki Neko. Hotellet står för övrigt där vi brukar svänga av när vi reser ner och hälsar på mina föräldrar i Uppland och det råkar vara ett ganska bra riktmärke att ha koll på. Dinoland har jag besökt som barn medan stället fortfarande låg i Rättvik. För min familj är det en återkommande rolig anekdot att berätta om just detta besök, som började med att vi på vägen in mötte en pojke, på väg åt motsatt håll, som med stort allvar varnade oss och sa ”gå INTE in där”. Sedan gick vi in där. Och sprang igenom eländet. Ingen av oss har upplevt en sådan mygginvasion. Jag minns ingenting av själva dinosaurierna. I Draksådd lär jag mig att Dinoland så småningom hamnade i Skåne och att dinosaurierna senast sågs till på en paintballbana som gått i konkurs.
Det finns många tragikomiska misslyckanden i den här boken. Låt oss dock påminna oss om en till grej som Daun gör klart: det här är inte ett landsbygdsfenomen. Nya Karolinska. Stadslinbanan i Göteborg. Nej, men herregud, man blir helt slut! Låt oss hoppas att ”sätta på kartan” är en sjuka som gått över och att Sveriges små och stora kommuner fokuserar på annat framöver: skola, vård, omsorg, sådana grejer.
Draksådd
Draksådd gavs ut av Ordfront 2021. Jag har lyssnat på en inläsning av Fredde Granberg, utgiven av samma förlag. ISBN: 9789177750772, 9789179457129.
Christian Daun
Christian Daun är en svensk journalist och författare.
Här kommer ett samlingsinlägg med de böcker jag fastnat för lite extra när jag har bläddrat i vårens kataloger från förlagen.
Först och främst: Chimamanda Ngozi Adichie är äntligen aktuell med något nytt på svenska. Hennes senaste roman heter Drömräkning och låter läsaren följa fyra kvinnor dit deras livsval leder dem. Det mesta ur Adichies bibliografi är fantastiskt (En halv gul sol! Americanah!), så det här är en bok jag redan har köat på biblioteket. Den utkom igår och jag har plats 35 i kön, så det blir kanske sommarens läsning för mig? 🙂
En annan doktor Glas, av Malin Lindroth, bygger, vad jag förstår, inte vidare på Hjalmar Söderbergs klassiker Doktor Glas (det gör ju däremot andra böcker; kanske har du läst Bengt OhlssonsGregorius?). Däremot är det en roman där Hjalmars relation till frun Märta hamnar i fokus. Det är knappast en vacker historia, eller vad man ska säga. Märta vårdades under långa tider på det som vid den tiden benämndes sinnessjukhus – trots att väldigt lite tyder på att hon faktiskt led av någon psykisk sjukdom. En kvinna som gömdes undan, som förlaget skriver det. Det här är en roman och det är alltid snårigt med romaner som ger sig på att berätta om verkliga personer, men ändå. Boken utkommer i april. PS: Det finns även en äldre bok med ett mer dokumentärt upplägg (har ej läst den för egen del) för den som är nyfiken: Märta och Hjalmar Söderberg – En äktenskapskatastrof av Johan Cullberg och Björn Sahlin.
Är det så kul att städa och greja i hemmet egentligen? Nej, inte vet jag, men ändå står jag där och försöker få till någon slags rimlig standard här hemma. Jag hoppas ofta att jag ska hitta något otroligt knep, någon genväg som gör det hela lite lindrigare. Det kanske aldrig händer, men om någon så är det väl städ-gurun Marléne Eriksson som skulle kunna lära mig tricket. Husmorsbibeln är vad det låter som: en bok om städkunskap och husmorstips. Marléne har skrivit den tillsammans med dottern Desirée Eriksson, som också är i städbranschen. Husmorsbibeln finns redan ute i handeln och på en bibbla nära dig om du är nyfiken.
Läste du också Lena Anderssons böcker om Ester Nilsson, och hennes havererade kärleksrelationer, när det begav sig? Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar är böcker jag läst och gillat. Andersson har en alldeles särskild skärpa i sitt skrivande och ett – ja, hur ska man beskriva det? akademiskt? korrekt? högtravande? – språk, som liksom adderar humor till det hela. I Män och kvinnor är Ester tillbaka. Den har redan kommit ut och fått fina recensioner, vad jag har sett. Själv vill jag lite grann ge tummen ner till framsidan, som inte alls lirar med de tidigare delarna i trilogin. Det hade väl varit flott om hela trilogin fick stå tillsammans i bokhyllan och se tjusiga ut, men icket.
Jag har läst, berörts, upplysts och verkligen fängslats av Ann-Helén Laestadius tidigare två böcker i Sápmitrilogin (det som jag precis läser mig till att den heter): Stöld och Straff. I Skam handlar det om rötter och förlust och jag är givetvis mycket sugen på att läsa. Laestadius skriver viktiga och angelägna böcker om samisk historia och kultur. Men också: jag insåg när jag bokcirklade Straff för ett tag sedan att det här är böcker som är universella i sin skildring av just det att förlora sin kultur, sitt språk. Det är något som många med fötter i olika hemländer lever med som en sorg. Skam kom ut i dagarna. Och jag är nummer 60 i kön. 🙂
Det börjar bli länge sedan jag läste något av Haruki Murakami. Håller hans romaner ännu? Jag vet inte riktigt. Men jag är ofta sugen på att läsa om t.ex. Fågeln som vrider upp världen, för jag minns den som så himla bra och speciell. Nu är han i alla fall aktuell med nytt på svenska: Dess ovissa mur. Förlaget skriver: ”en kärlekshistoria, ett sanningssökande, ett ode till böckerna och till biblioteken där de bor”. Det låter bra fint! Utkommer i april!
Vårens barnböcker
Inte glömma barnböckerna! Jag tycker om Maria Nilsson Thores böcker om Alla tre och deras vardag på förskolan Ärtan. Riktigt mysiga böcker med uttrycksfulla och tydliga illustrationer som gör att man även kan använda dem ganska mycket som pekböcker om man läser för ett mindre barn. I april kommer den senaste i serien: Alla tre pysslar. Astrid Lindgren har skrivit många älskade barnböcker som jag verkligen vill att min dotter får ta del av. Nu i dagarna kommer en nyutgåva av Barnen i Bullerbyn, en samlingsvolym med illustrationer av Ingrid Vang Nyman. Slutligen blev jag lite nyfiken på Barnkammarboken: Min första dagbok, som är en fyll-i-bok för förskolebarn att fylla i tillsammans med en vuxen. Vi lyckades aldrig skapa någon ”Mitt första år”-bok eller liknande, men jag gillar idén om att skapa en bok som går att återvända till sedan i livet och ha som ett fint minne. Det kan hända att min unge får den i födelsedagspresent av sin mor. 🙂
Är jag rätt ute om jag påstår att översättningar är inne? Det har funnits en tid när det snarare har varit inne att läsa på originalspråk, att påstå att för mycket försvinner i översättningen. Nu, däremot, upplever jag att översättningar uppmärksammas mer än… någonsin. Som exempel ägnades flera välbesökta seminarier på Littfest åt just översättningar – ”Sociolekter och snubbeltrådar”, där översättarna Sofia Nordin Fischer och Jennifer Hayashida samtalade med Jenny Aschenbrenner, hade rent av så högt tryck att endast hälften av de som köade för att komma in fick plats. Jag var glad att jag stod tillräckligt långt fram i kön för att bli insläppt och kunna höra Hayashida prata om sitt arbete med att översätta Sara Lidman till engelska och om Nordin Fischer, som talade om översättningen av Zora Neale Hurston till svenska.
Hur översätter man bondska till engelska? Hur gör man med namn, som i Hjortronlandet exempelvis innebär Claudette och Skrattars – namn med mer innebörd än vad som enkelt kan föras över till ett annat språk? Hur överför man det språk, som den första generationens fria svarta amerikaner talar i Hurstons De vände sina blickar mot Gud, till svenska?
Jag hade en stor beundran för översättare sen tidigare, men kanske har den efter Littfest nått en ännu större nivå. Vilket hantverk! Vilka avväganden översättare hela tiden ställs inför i sitt arbete att göra en roman begriplig i en annan kultur, på ett annat språk. Vilket bakgrundsarbete som ett grundligt översättarjobb kan kräva – grävande i arkiven, att hitta på en helt egen dialekt! Som exempel. I ett annat seminarium under dagen, ”Vilka superkrafter behövs för att översätta barn- och ungdomsböcker?”, gavs en hel del andra insikter om utmaningar med översättningar. Hur översätta när det även finns bilder att förhålla sig till? Eller kulturskillnader, som exempelvis kan innebära att något som är helt öppet att prata om på svenska, kan vara helt tabu på ett annat språk? Det och mycket annat belyste översättarna Helena Sjöstrand Svenn, översättare från norska och engelska, och Miho Hellén-Halme, översättare till japanska, som samtalade med Clara Kron, redaktör på bokförlaget Trasten, under ledning av Emma Majberger.
Men för att återgå till att hitta på en helt egen dialekt, vilket alltså krävdes av Nordin Fischer för att översätta afroamerikansk engelska. Nog blir jag imponerad. För inte kan man ta en befintlig svensk dialekt och låtsas att den är något helt annat? Och inte kan man strunta i att återge att texten faktiskt inte är skriven på standardengelska? Väl?
If you kin see de light at daybreak, you don’t keer if you die at dusk. It’s so many people never seen de light at all.
Ur Their Eyes Were Watching God av Zora Neale Hurston
På en bokcirkelträff för någon månad sedan blev jag varse att boken vi läst, Shuggie Bain, innehåller dialog skriven på bred sociolekt och dialekt i originalet. Vi som hade läst boken på svenska hade helt missat den aspekten, föri översättningen fanns just inga sådana nyanser kvar. Inte vet jag om det sabbade läsupplevelsen precis, för vi tyckte nog allihop att det var en bra bokcirkelbok, men efteråt kände jag ändå någonstans att jag missat något. Eller hade jag det? För hur pajigt kan det inte låta när man träffar på talspråk och slang i en skönlitterär text? Ibland kanske det rent av är bäst att göra som man uppenbarligen gjorde i Shuggie Bain: utelämna. Inte vill man att läsningen för(störs) av språk som känns fånigt och fel.
Avvägningar, avvägningar. Jag inser verkligen att översättning är svårt, oj, så svårt, kanske egentligen helt omöjligt?! Tack och lov för att det finns de som arbetar hårt med att göra det bästa möjliga av detta omöjliga. Jag läser i princip aldrig skönlitteratur på något annat språk än svenska. Vilken lycka det är att det finns översättare som möjliggör att även jag kan ta del av böcker från i stort sett hela världen.
PS: ett till tecken på att det ligger något i min spaning om att översättnings-diskussioner finns på innelistan: i år har ju faktiskt översättningar rent av varit föremål för en kulturdebatt. Jag tänker på den kritiserade översättningen av Timothy Snyders bok Om frihet. Ja, nu råkar det ju vara kritik, som sagt, men det fanns faktiskt ett tag när översättningar fick ett visst utrymme i kulturnyheterna och det är inte varje dag det händer. Hoppas man följer upp och skriver någonting om någon riktigt lyckad översättning snart.
Jag och dottern har spenderat några lediga dagar hos hennes mormor och morfar och vi har haft anledning att plöja högvis av min egen barndoms mest vällästa bilderböcker. En del favoriter har jag redan bloggat om i ett inlägg om böcker jag återupptäckt med dottern, men jag känner att jag missade en helt central bok i sammanhanget: Hur gick det sen? av Tove Jansson.
Hur gick det sen? är en bilderbok som känns så dyr att när jag nu återsåg den, tänkte jag omedelbart att den knappast kommit i nyutgåva sedan mina föräldrars exemplar från 80-talet. På varje sida finns konstfullt utskurna hål, som leder läsaren vidare till nästa sida. Vad kostar inte detta att få till? Till min förvåning såg jag att den senast utkom så sent som 2019 (utgiven av Förlaget). Den verkar till och med finnas i lager hos nätbokhandlare. Vilken välgärning!
Boken handlar om det som undertiteln, ”boken om Mymlan, Mumintrollet och lilla My”, skvallrar om: Mymlan (lilla Mys storasyster) och Mumintrollet är på jakt efter den försvunna Lilla My. De hinner passera en storstädande Hemul, ett gäng sprakande hattifnattar och en hel del annat innan allt ordnar sig i tryggheten hos den ständigt trivselskapande Muminmamman. Jag kan inte påstå att jag mindes något av berättelsen när jag nu läste boken på nytt. Men bilderna! Bilderna!
På något sätt är det som att illustrationerna och de effektfulla hålen gör mer intryck på mig nu än vad de kanske gjorde när jag var liten. Jag minns så väl bilderna: inte minst de mörka, läskiga trädstammar som sträcker sig mot skyn när Mumintrollet skyndar genom skogen. De väckte känslor redan då. Nu ser jag dem igen och träffas av Tove Janssons otroliga kraft som illustratör. Det här är bilder med stämning och känslor, sannerligen. När jag fick boken läst för mig som barn tyckte jag garanterat att det var 100 % otäckt när Hemulen dammsuger upp både Mumintrollet och Mymlan: jag ser på bilden som mitt barndomsjag och tycker att Hemulen är döläskig och att färden genom dammsugarslangen är mardrömsframkallande. Nu ser jag den också som vuxen och ler åt Hemulens förvånande min, för att inte tala om Mumintrollets förskräckta uppsyn. Jag noterar också den uppenbara räddningen – i fönstret, som avslöjar en glimt av nästa sida, finns en helt annan färgskala. Den här boken är inte alltigenom läskig, som jag kanske mindes den. Här finns humor och roliga detaljer – betydligt fler nyanser än jag såg som barn.
Mitt eget barn? Hon är uppenbarligen av ett helt annat virke än jag själv. Hennes roligaste är sidan där ”filurer har kaffekalas”. – Älskade barn, det är hattifnattar som trängs i ett hus och sprakar av elektricitet, så att det luktar bränt, medan åskan går för fullt! Fast nu ser jag lite mer av det hon själv ser: hur knäppa hattifnattarna ser ut med sina långsmala kroppar och spretande fingrar, och hur extra knasiga de ser ut med små kaffekoppar i knäna.
Man kan se lite olika saker, helt enkelt, men något ser man. Jag vet just ingen som kan förmedla så mycket i sina illustrationer som Tove Jansson. Hålen gör verkligen sitt till. De låter en skymta något annat (ljus, hopp!), ger ett imponerande djup (lager på lager av trädstammar), eller är rätt och slätt skojiga, som när man vänder blad, lämnar hattifnattarna bakom sig, och i hålet till föregående sida ser en förskräckt hattifnatt som sitter på dass med öppen dörr.
Hur gick det sen? är en barndomsklassiker, illustrerad av en sann konstnär. Boken är en njutning, för treåringar som petar i hålen och upptäcker ”hur det gick sedan”, och för den konstintresserade mamman som fängslas av Janssons bildvärld.
Den mest minnesvärda bilden? Ja, det är den som är mot bokens slut, där Muminmamman sitter bland sina rosor och rensar vinbär i en hatt. Jag vet inte varför den gjort sådant intryck, men nu när jag ser den påminns jag om att delar av uppslaget är det som liksom alltid flimrar till en kort stund när vinbären är i säsong och de vackra, röda klasarna har mognat och är som godast. Ibland vet man inte varför, men en del böcker kan verkligen fastna i minnet.
Hur gick det sen?
Hur gick det sen? gavs ut första gången 1952 av Schildts. Jag har läst en senare utgåva, utgiven av Nordisk bok (Alla barns bokklubb) 1989. ISBN: 9179041574.
Tove Jansson
Tove Jansson (1914–2001) var en finlandssvensk konstnär och författare.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
