Finns det böcker med konst i någon av birollerna (eller huvudrollerna?). Ja, absolut! Det finns helt tydligt författare som har blivit så djupt berörda av konst att de också har velat skildra en del av den fascinationen i sina böcker. Här kommer tips där målningar spelar en stor roll!
En av mina självklara favoriter på temat är Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt. Det är en fantastisk bok om två systrar som har förlorar sin morbror. Året är 1987 och morbrodern har dött i aids, men det är något som ingen vill prata högt om. Morbrodern, som var en etablerad och mycket uppskattad konstnär, lämnar bland annat efter sig en del konst, som nu rusar i värde. Det porträtt som han har målat av de två systrarna får flytta in i ett bankfack, dit systrarna får gå när de vill titta på sin tavla. När allt runt omkring är rörigt och sorgtyngt och när den äldre av systrarna är på väg att börja high school och skaffa sig ett eget liv, så blir sittningarna i bankfacket på sätt och vis den enda mötesplats de har, trots att de alltid är där var och en för sig. Det finns otroligt mycket att tycka om i den här boken, för det är en oerhört fint fångad skildring av hur det kan vara att lämna barndomen bakom sig och det är även en väldigt fin bok om systerskap, familjehemligheter och sorg. Och på något sätt är det som att tavlan får liv i berättelsen och finns framför mig som läsare.
Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt
En annan bok där en viss tavla är helt central är tegelstenen Steglitsan av Donna Tartt. I bokens början befinner sig huvudpersonen, Theo, på Metropolitan museum of art när museet plötsligt skakas av ett terrordåd. Han kommer att förlora sin mamma och hela livet slås på så sätt i spillror. Själv klarar han sig därifrån och med sig har han det ovärderliga konstverket Steglitsan, som han sedan kommer att bära med sig genom livet. Jag tycker att Steglitsan är en alldeles, alldeles för lång bok, men det finns delar i den som är helt briljanta och trots att det var länge sedan jag läste den här boken, så tänker jag fortfarande på den ibland – och det är ju ett gott betyg! Något av det som berörde mig mest med den här boken var just berättelsen om tavlan och hur den drabbar och påverkar alla om kommer i dess väg. Tartt lyckas på ett oerhört fint sätt berätta om hur konst kan bygga broar över tid och rum och påverka oss.
Steglitsan av Donna Tartt
En bok som kanske inte handlar om en specifik tavla, men som ändå berör konst och som dessutom råkar vara en av mina favoritböcker 🙂 är Aftonland av Therese Bohman. Boken följer Karolina som är nyseparerad och som arbetar som professor i konsthistoria. Hon har precis börjat handleda en doktorand som har ett provocerande stort självförtroende. Nu menar han att han har gjort årets scoop – han har upptäckt ett viktigt konstnärskap som kommer att rita om svensk konsthistoria. För Karolina handlar livet ganska mycket om att hitta tillbaka till ett liv utan tvåsamhet, vilket också leder in henne på funderingar över vad hon egentligen kommer att lämna efter sig här i världen, hon som inte har fått några barn. Aftonland är en helt fantastisk bok, om ni frågar mig. En av de bästa sakerna är att Karolina är så befriande annorlunda jämfört med så många andra kvinnor i liknande romaner. Hon är inget offer, ingen stackare, men inte heller är hon ett geni utan fläckar – hon är både mänsklig och gör misstag, gör fel och gör bort sig. Boken är dessutom förvånansvärt rolig, inte minst för att doktoranden är en så komisk sprätt och för att Bohman skriver så träffande om lunken i universitetets korridorer och om akademikernas manér. Och det där förbisedda konstnärskapet, scoopet…
Aftonland av Therese Bohman
En bok som verkligen handlar om en tavla är Flicka med pärlörhänge av Tracy Chevalier. Den här boken var lite av en bestseller när den kom ut första gången 2002. Boken följer Griet, som arbetar som hembiträde åt konstnären Vermeer och som kommer att få sitta modell för målningen Flicka med pärlörhänge. Vermeers fru är inte nöjd över arrangemanget. Jag tycker väl inte själv att det är en krossande bra bok, men läsvärd är den! Särskilt om man vill få en liten dos 1600-tal och läsa en fiktiv berättelse om en känd målnings tillkomst.
Flicka med pärlörhänge av Tracy Chevalier
Slutligen skulle jag vilja tipsa om en novell: Stamtavla av Karin Ström. Huvudpersonen i Stamtavla har alltid haft lite svårt för sin uppmärksamhetstörstande syster, men sedan hittar hon sin egen arena: konstvärlden. Och då slår även systern igenom som konstnär… Det är en insiktsfull och fint skriven berättelse om svårigheterna att förhålla sig till sina syskon.
… vad har man dem till? Jag brukar ta av dem så att de inte ska repas sönder eller nötas ut medan jag läser, trycker ned boken i väskan etc., men kanske ska man egentligen ha omslagspapper runt inbundna böcker för att skydda själva boken? 😮
Det här är fånig fundering faktiskt, men jag har aldrig fattat vad de där skyddspappren ska vara bra för! Ofta döljer de ingenting annat än en enfärgad pärm utan något speciellt mönster eller text, så för mig känns det som att framsidan liksom utgörs av skyddspappret runt omkring och då vill man ju vara rädd om det. Det gäller inte minst omslaget till Bodil MalmstensSamlade dikter, för just detta skyddsomslag är i genomskinlig plast och det är på den som titel, författarnamn etc. finns tryckt. Jag tycker att skyddsplasten verkligen gör hela formen i det fallet!
Samlade dikter av Bodil Malmsten
Sedan finns det i och för sig böcker som Svetlana AleksijevitjsBön för Tjernobyl med flera. De är i någon mening lika fina med som utan skyddsomslag! 🙂
Bön för Tjernobyl av Svetlana AleksijevitjBön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj
Hur gör du med skyddsomslagen? Är du rädd om dem eller rädd om boken? 😉
Igår skrev jag ett taskigt inlägg där jag hängde ut deckarframsidor som tråkiga och intetsägande… Så idag väger jag upp genom att posta ett inlägg med några snygga böcker som jag har fått upp ögonen för på sistone. 🙂
Först ut är Roxane GaysI vilt tillstånd, som stod på snabblånshyllan när jag var på bibblan för ett tag sedan. Alla böcker borde ha infärgade sidor, eller, ännu bättre: mönstrade sidor!! Det är verkligen en snygg detalj. Dessutom har den här boken den perfekta smutsrosa färgen. 🙂
I vilt tillstånd av Roxane Gay
Katter är livet. Min sambo hävdar att jag gillar allt med katter på. Det kanske är sant? Nog är väl framsidan till Ingerun Sjösvärds Kattguden, med sina stiliserade missar, hemskt fin i alla fall!
Kattguden av Ingerun Sjösvärd
Jag gillar djurmönster i allmänhet egentligen. Jag fastnar i och för sig sällan för bruna och beige framsidor, men Giraffens hals av Judith Schalansky alltså..! Jag tycker att det är skitsnygg att den är så prydlig och seriös, som en gammal skolbok, och att man får se giraffens skelett! Det livar upp på något sätt.
Giraffens hals av Judith Schalansky
Brombergs förlag har gett ut Pär Lagerkvist i ett antal löjligt snygga nyutgåvor. Jag har redan bloggat om dem och hyllat guldet, färgerna och de snygga mönstren. Nu hyllar jag dem igen! Så snygga, särskilt när man ser dem tillsammans! 🙂
Barabbas av Pär LagerkvistBödeln av Pär LagerkvistDvärgen av Pär LagerkvistSamlade dikter av Pär LagerkvistSibyllan av Pär Lagerkvist
Några andra böcker som jag redan har hyllat, men som jag vill hylla igen, är bokförlaget Tranans sjukt snygga nyutgåvor av Roberto Bolaño. Den första boken jag fastnade för var Noveller 1: Telefonsamtal. I Tranans nyutgåva har den en fantastisk minimalistisk design där den stora ettan som pryder framsidan också får spilla ut över bokens sidor. Nu har även Noveller 2: Horor som mördar kommit ut i samma snygga form.
Jag brukar blogga lite då och då om fina framsidor, men vad är en fin framsida egentligen? Ja, om jag tittar bakåt i arkivet så kan jag konstatera att det här med infärgade boksidor, guld & glitter, djurmotiv och poppiga färger är något som går hem hos mig. Det är dock inte superviktigt för mig att framsidan & formen är dödssnygg, särskilt inte när jag läser e-böcker och lyssnar på ljudböcker, för då har jag ju inte ens den där framsidan framför mig. Däremot så vill jag helst att boken ska ge något slags löfte om att vara bra och på så sätt locka mig att börja läsa. Nu tänkte jag blogga om några böcker som kanske inte direkt har fula framsidor, men som av en eller annan anledning inte får mig att känna mig superpeppad på att läsa. Först ut är *trumvirvel*: dussindeckaren!
Deckare brukar man känna igen när man ser dem. Det här är tydligen inte böcker som ska stå ut från massan. Tvärtom så vill man uppenbarligen att läsaren redan från början ska veta precis vad det är frågan om. Deckare känns nästan aldrig som något som kan stå för sig själv eller som något som har ett värde i sig själv – de är bara en del av något som jag själv uppfattar som förlagens förhoppning om köpfest. Och det gör mig så uttråkad. Deckare osar nästan alltid någonting billigt och dåligt i mina ögon. Jag har förmodligen gått miste om tusen häftiga läsupplevelser för att framsidorna har känts så intetsägande och trista.
Typiska deckarfärger är svart, brunt och möjligen rött (som blod). Om det ska ges lite mer actionkänsla kan någon slags mörkblå få gå, men mörkt ska det vara. Alltid!
Citymorden av Lars Bill LundholmMemoRandom av Anders de la MotteFalleri fallera falleralla av Carin Gerhardsen
Ganska ofta får man titta noga för att orka se bortom författarens namn och titeln, men om man gör det så brukar man hitta generiska arkivfoton föreställande t.ex. regnig stadsmiljö eller någons stirrande blick (eller rädda blick för den delen). Ibland har man tagit bilder från en filmatisering eller klippt ihop lite bilder på folk för att det ska se ut som om det är scener tagna från en filmatisering (som kanske inte ens finns). Det anses inte direkt vara en nackdel att boken också går på tv, helt enkelt. Tvärtom är det såklart bra om läsaren redan är bekant med karaktärerna och de grova dragen i storyn, så att de kan kasta sig rakt in i berättelsen.
VIP-rummet av Jens LapidusSnabba cash av Jens Lapidus
Helst ska fotona på framsidan vara arrangerade i ett litet collage, lite som vinjetten till tv-serier, och över arrangemanget får man gärna lägga på ett lager som får bilden att se lite mer ruffig och smutsig ut. Det får jättejättegärna se ut som att det regnar. Helt oblygt kan man också slänga in lite kulhål t.ex., fast vanligare är ett mer diskret blurr, ibland koncentrerat till själva titeln eller så.
Kvinnan på tåget av Paula HawkinsOkänt offer av Tana FrenchDirigenten från Sankt Petersburg av Camilla Grebe och Paul Leander EngströmHanden av Henning MankellFlaskpost från P av Jussi Adler-OlsenLåt mig ta din hand av Tove Alsterdal
Det är dock inte givet att foton eller ”blurr” alls behövs. Ibland är det absolut viktigast att mata ut ett populärt författarnamn och/eller en titel. Räkna med att det i sådant fall är ett författarnamn och/eller en boktitel presenterad i ett stramt och seriöst teckensnitt och att bakgrunden är mörk (givetvis). Mjuka former och glada & gulliga färger hör inte hemma här.
Gone girl av Gillian FlynnVassa föremål av Gillian FlynnOdjuret av Roslund & HellströmRödhake av Jo Nesbø
Den där bakgrunden verkar inte vara så noga. Det kan vara någon liten diskret föremål, ett nedtonat foto eller någonting heeelt obegripligt. Huvudsaken är att det syns vem som har skrivit boken och/eller vad boken heter.
Ont blod av Arne Dahl80° från Varmvattnet av Karin Alfredsson
Etablerade författare kan föräras en återkommande form som används som mall till samtliga delar i deckarserien. Att kunna särskilja de olika delarna verkar inte vara så viktigt, men att visa vilka böcker som hör ihop förefaller helt centralt.
Skymningens barfotabarn av Anna JanssonAlkemins eviga eld av Anna Jansson
Nja, nej, man blir sällan överraskad över att bok innehåller spänning eller är en kriminalhistoria. Det gömmer sig sällan en deckare mellan pärmarna i en bok som inte ser ut just såhär som jag räknade upp. Eller okej, det finns några undantag. Jag tänkte blogg om de i något annat inlägg, faktiskt.
Vad tycker du om de typiska deckarnas framsidor? Hör du till de som gillar att man vet vad man får? Eller tycker du, liksom jag, att det har blivit lite tjatigt med alla dessa böcker som är så till förväxling lika?
Jag har postat ett antal inlägg om böcker (I och II) och nyutgåvor som kommer ut i vår och som jag är lite extra nyfiken på. Dock inser jag att jag har missat minst en bok att längta till! I vår kommer nämligen en uppföljare till Tove FolkessonsKalmars jägarinnor och Sund. Jag läste Kalmars jägarinnor för ett par år sedan och tyckte att det var en av de bästa böcker jag läste det året. Det är en poetiskt berättad historia om ett tjejgäng vars kanske enda gemensamma nämnare egentligen är deras utanförskap. Det är för övrigt inte ett gäng prydliga och ”ordentliga” flickor, utan några tjejer som både är lite småkriminella och strular till det med för mycket alkohol. Just detta kändes faktiskt nyskapande på något vänster och det kanske bidrog till att jag föll så mycket för den där boken.
Sund av Tove Folkesson
Hur som helst, jag har inte ens hunnit läsa Sund ännu, så jag gissar att uppföljaren,Ölandssången kommer att få vänta ett tag på att bli utläst av mig. Men tids nog! Tids nog! Jag har höga förväntningar. 🙂
Det är typiska gråa dagar i Stockholm och Yasaman och hennes sambo springer, som så många andra, på oändligt många lägenhetsvisningar. Yasaman drömmer om vackra trägolv, högt i tak och det rätta, centrala läget. Sambon vill få fler kvadrat för pengarna och rymma den familj som han drömmer om att bilda tillsammans med Yasaman. Som för så många andra i dagens Stockholm råkar det bara vara så att annat än familjebildande har kommit emellan, studier t.ex. Nu har Yasaman slutfört sina studier och står inför nästa stora steg som hon ser det: att doktorera. Hon filar och putsar och ängslas över den ansökan som hon ska skicka in för att förhoppningsvis bli antagen som doktorand. Barn? Ja, hon inser ju att den biologiska klockan borde säga något. Det är bara det att den inte gör det.
I samma stad sitter en man med en prydlig portfölj på tunnelbanan. Ibland är han på möten på arbetsförmedlingen, eller går rent av på arbetsintervjuer, men det framstår bara som oväntade pauser i något som i övrigt mest handlar om att transportera sig och att på så sätt få de innehållslösa dagarna att gå. En gång i tiden var han en framgångsrik ingenjör med ett toppjobb på en stor fabrik. En gång i tiden bodde han med sin familj i ett hus med en vacker liten trädgård. En gång i tiden hade han fru och två små barn. Nu är han ett namnlöst ingenting, en ”arab” (trots att han är perser). Ibland kommer minnena över honom: tortyr, svek, förlust – och skuldkänslor över vad hans livsval har resulterat i och vad han har förlorat längs vägen: längs den väg han tagit sig från Iran och hit, till ett kallt Stockholm.
Rohis namnlösa iranier i Sverige är en man vars allt har smulats sönder. Hans berättelse speglas i Yasamans på ett på intressant och, ärligt talat, helt hjärtskärande sätt. Yasamans sambo heter något så svennigt som Peter och hennes vänner kallar henne för svennebanan-invandrare (hon själv kontrar skämtsamt med att hon är en ”SD-blatte”). Yasaman rör sig ledigt på medelklassiga Söder och har anammat den livsstil som så många andra lever i de här kvarteren, men inte heller detta livsval kommer utan några uppoffringar. Liksom den namnlösa ”araben” bär på skam över allt som han har låtit rinna ur händerna och de barn som han har förlorat kontakten med, så bär även Yasaman på skam: skammen över att ha fastnat mellan två världar – att framstå som vilken svensk som helst men i hjärtat också leva med något som går allt mer förlorat: hemlandets språk, den tusenåriga poesin, maten, kulturen.
Araben är en makalöst bra bok om två mörka sidor av att lämna sitt hemland. Jag, som själv är född i Sverige, kan naturligtvis inte förstå vad det kan göra med människor att behöva göra den här resan, men Rohi lyckas beröra mig djupt och ge mig en glimt av vad några av samhällets ”araber” kan tänkas bära på för erfarenheter. Boken är fantastiskt fint skriven och ingenting är tillkrånglat eller dolt. Boken känns många gånger som att stå som ett ögonvittne till något hemskt och handfallet inte komma sig för att ingripa. Att läsa boken ger på sätt och vis också den skam som en sådan situation skulle framkalla – det är så mycket lidande och skuld och känslor av otillräcklighet som rör sig mellan raderna i den här boken att det gör ont.
Det är bara januari men jag har på känn att jag redan har läst en av årets bästa böcker. Det här är en sådan där sällsynt bra bok som verkligen kan plantera nya tankar och insikter i huvudet. Dessutom är det inte ”bara” en bok om invandring, integration och rasism, det är också en mycket träffande skildring av Stockholm och vår tid och det strösslas tidsmarkörer som verkligen känns igen. Boken känns aktuell och som om den utspelar sig idag. Att jag själv är i Yasamans ålder och har gjort den där resan med doktorerande kanske gör att boken bjuder extra mycket igenkänning till just mig. Jag vet inte om det är så, men jag blev i alla fall väldigt berörd.
Det enda jag i någon mening skulle kunna önska mig är att Rohi höll igen lite och vågade bjuda på lite mer hopp än vad hon mestadels gör i just den här berättelsen. Det blir ibland lite väl kompakt med allt det sorgliga, skamfyllda, skuldtyngda, stressade och sorgliga. Det är dock en mycket obetydlig invändning, för jag tycker verkligen att det här är en läsvärd bok och jag hoppas att många läser den.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill ta del av två berättelser om vad det kan innebära att fly sitt hemland: skulden och sorgen över allt som har behövt lämnats bakom och otillräckligheten den känner som hamnar mellan två kulturer och måste uppleva att den ena bleknar allt mer.
Betyg: 5 nyslipade parkettgolv av 5.
Citerat ur Araben
”Jag ser tillbaka på dokumentet. Skriver in en rubrik. »Research proposal«. Skriver i mitt namn, datum, institution. Ändrar fonten och storleken. Fetar rubriken. Uppför trappan till höger kommer en man med en plastmugg i handen. Han är fyrtio-någonting med ett par beiga byxor som han knäppt över sin stora spända mage lite för högt upp. Brallorna är för korta. Skjortan är instoppad. En riktig nörd. Frisyren indikerar iranier, fresh off the boat troligtvis. Han tittar åt mitt håll men jag hinner precis titta bort mot skärmen och börjar snabbt knappa in lösenordet till mailen. Jag kan se honom i högra ögonvrån. Han står där med sin mugg, till synes sysslolös. Jag ser att han ser på mig. Jag försöker verka upptagen och skriver snabbt ett svar på en kommentar på Facebook som jag sen raderar. De höga dörrarna till entrén går upp och en kvinna i hans ålder kommer in och blir stående mitt på golvet och ser sig om. Jag ser i ögonvrån hur han går fram till henne.
»Hej!«
»Hej.«
Jag sneglar åt deras håll. De står vända mot varandra och ser inte mig. Hon är blond, ser ganska nördig ut hon också. Han har ställt sig i vägen för henne och hon slänger en blick bakom honom som om hon letade efter någon.
»Jag är masterestudent här på KTH. Du är också estudent eller?«
Definitivt iranier.
»Nej, nej det är jag inte.« Hon tittar bakom honom igen.
»Jaså?«
»Nej, nej jag är färdig med studierna så att säga.«
Shit, han känner henne inte.
»Jaså? Vad du har estuderat?«
»Eh … jo jag är journalist.« Jag kan se att hon ler lite förläget.
»Aha! Djornalist? Det är micke intressant. Jag estuderar fizik. Här på KTH.« Han visar med muggen över byggnaden.”
Araben av Pooneh Rohi
Om Pooneh Rohi och om Araben
Pooneh Rohi (född 1982) är en svensk författare och doktorand i lingvistik. Hon är född i Iran, men har växt upp i Stockholm. Rohi debuterade som författare 2014 med romanen Araben. Pooneh Rohi har en Facebooksida.
Utgivningsår: 2014 (första utgåvan, Ordfront förlag).
Antal sidor: 280.
ISBN: 9789170377549.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus eller CDON.
Förlagets beskrivning
”Araben rör sig genom ett vitt Stockholm. Under natten har snön fallit, skamlöst och fritt som om den hade rätt att invadera och bosätta sig, som om den på eget bevåg kunde komma och ockupera stadens alla gator. Araben som trampar den har blivit en gammal man. Och drömmen om det nya landet, om att bli ett med det, om att smälta samman, tjäna och nyttjas, är för länge sedan begraven.
Någon annanstans i staden finns Yasaman. Hon har lyckats med det. Lyckats så bra att folk tror att hon är adopterad. Så bra att hon letar efter bostadsrätt i närförort med äkta trägolv och högt i tak. Så bra att barndomsminnena från Iran bara är en hägring i minnet, en doft av sältan från havet, en känsla av värme som kväver och fastnar i halsen.
Araben är en roman om våra val och om skulden som kommer med dem. Skulden till det nya landet och till allt man lämnat bakom sig. Till barnen, för det som gick förlorat och den förälder man inte klarade av att vara. Och till föräldrarna, för allt det de gav upp.”
I höstas rasade många över att en nitisk reporter har snokat reda på vem som troligast är personen bakom pseudonymen Elena Ferrante. Efter månader av efterforskningar så ringades en italiensk översättare in efter att bland annat ha följt pengatransaktioner kopplat till förlaget. Vad jag vet har dock varken Ferrante själv eller förlaget bekräftat någonting, men många blev i alla fall oerhört provocerade av avslöjandet. Själv är jag lite mer neutral. Jag tror att det är närmast oundvikligt att pseudonymer avslöjas. Vi lämnat spår efter oss överallt och om någon vill ta reda på någons identitet så är det förmodligen lättare nu än någonsin att göra det… Det känns ur mitt perspektiv lite naivt att tro att ens riktiga identitet skulle gå att hemlighålla någon längre stund om man uppträder under ett påhittat namn.
Idag tänkte jag hur som helst blogga om 5 böcker som har skrivits under pseudonym. Och ja, jag får kanske börja med Ferrante, när jag nu redan har tagit upp henne. Under namnet Elena Ferrante har alltså en okänd författare skrivit en svit om två kvinnors uppväxt och liv i Neapels fattigare kvarter. Böckerna har gjort braksuccé, i Sverige liksom i många andra länder. Själv har jag läst den första boken, Min fantastiska väninna och tyckte att den var ganska bra, men lite väl lång. Jag har hört att nästa del i serien, Hennes nya namn, är snäppet bättre, så jag är inte helt avigt inställd inför att fortsätta läsningen.
Min fantastiska väninna av Elena Ferrante
Den senaste boken jag läste som har författats under pseudonym är Jane Eyre av Charlotte Brontë. Ärligt talat visste jag inte att Brontë skrev under pseudonym, men när boken kom ut första gången så använde hon faktiskt namnet Currer Bell. Kanske var ett manligt namn en förutsättning för att få ge ut en sådan här berättelse år 1847? Så himla sorgligt i så fall! Boken är hur som helst en mycket läsvärd klassiker. Det är inte bara en kärlekshistoria utan också en förvånansvärt rolig berättelse och så är det peppigt och härligt att Jane Eyre är så modig och står på sig och står upp för sina ideal hela tiden.
Jane Eyre av Charlotte Brontë
Några andra väldigt läsvärda böcker är böckerna i Alberteserien: Alberte och Jakob, Alberte och friheten och Bara Alberte. Böckerna är skrivna av Sara Fabricius som skrev under pseudonymen Cora Sandel. Det är helt suveräna böcker om en kvinna som kämpar hårt för att få ihop kärleksliv, moderskap och konstnärskap. Jag blev mycket berörd av att läsa böckerna, särskilt den första delen, som utspelar sig i en iskall, norsk stad. Jag fryser nästan bara jag tänker på den! Och där lever Alberte, instängd mellan omgivningens förväntningar och begränsningar… Varför Fabricius valde att skriva under pseudonym känner jag inte till. Kanske ville hon skapa lite avstånd till sitt konstnärskap? Jag spekulerar bara, men Fabricius försökte alltså att slå igenom som konstnär, utan att riktigt lyckas.
Alberteböckerna av Cora Sandel
Just det att skapa lite distans till sina andra karriärer är kanske en av de vanligaste anledningarna till att välja att skriva under pseudonym. Själv minns jag mycket väl alla spekulationer kring Hans Koppel, på den tiden det inte var allmänt känt att barnboksförfattaren Petter Lidbeck står bakom namnet. Han ville helt enkelt ha ett annat namn på sina böcker som riktar sig till en vuxen publik – och det kan man kanske förstå! Bland Koppels böcker har jag bara läst Vi i villa, men jag är sugen på att läsa mer. Även om jag inte föll pladask för Vi i villa när jag läste den så måste jag säga att den har växt med tiden och att jag fortfarande minns den såhär X antal år senare är ju ett gott betyg, antar jag. Boken kretsar kring en krisande man i ett typiskt villakvarter och jag minns den som en bok fylld av vassa och roliga formuleringar – och mycket sorg och svärta mellan raderna. En annan av hans böcker, Medicinen, har jag förresten sett som film och den tyckte jag också var bra!
Vi i villa av Hans Koppel
En av de roligaste pseudonymerna i mitt tycke använder Håkan Nesser på en bok som jag faktiskt inte har läst, men Nesser gillar jag och när han skriver Paula Polanski på framsidan till boken Straff och låtsas att han själv är översättare, ja, då drar jag verkligen på munnen. Paula Polanski är ett så typiskt nesserskt namn; det är precis så hans språk brukar låta. Och hela grejen är precis sådär mystisk och knäpp som saker och ting brukar vara i Nessers berättelser. Det blir som ett extra lager att även själva författaren är lite lätt höljd i dunkel!
Straff I översättning av Håkan Nesser av Paula Polanski
Björnstad är en litet samhälle där det mesta kretsar kring hockeyn. Hockeykillarna i A-laget är som upphöjda gudar och på den småsjaskiga puben samlas folk från alla samhällsskikt och vars enda gemensamma nämnare är intresset för hockeyn. Vilka som spelar och vilka som tränar är angelägenheter som berör alla.
Den största talangen och den mest upphöjda av alla spelare är Kevin, lagets stora stjärna som förväntas ta laget till final och till seger. I laget finns också vännen som Kevin försvarar i vått och torrt: Benji. Benji är kanske den starkaste spelaren, och kanske just därför även den mest mest nonchalanta, som emellanåt tar droger utan att det går ut över spelandet. Det nyaste tillskottet i laget är Amat – den enda i laget som kommer från Sänkan – stadsdelen där hyreshusen står tätt och lyxvillorna lyser med sin frånvaro. Amat har en helt annan bakgrund än de andra spelarna, men på planen är det viktigast vad du presterar och Amat har tränat och kämpat sig till sin plats. Sådan är sporten i Backmans bok – enande och förenande. Själv är jag inte det minsta intresserad av sport i allmänhet och kanske hockey i synnerhet. Ändå förstår jag verkligen grejen med sport när jag läser den här boken. Sport ger gemenskap och är någonting som alla kan engagera sig i och där vad du gör väger tyngre än vem du är eller vad du kommer ifrån.
Men Backman gläntar också på dörren och släpper in en del mörker. Vad händer när lagets stjärna plötsligt pekas ut som en våldtäktsman? Och vem tar den 15-åriga flickan, i medierna kallad ”den unga kvinnan”, i försvar när hon till synes frivilligt följde med an A-lagsspelare upp på övervåningen under en lagfest i hans familjs lyxvilla? Och Amat, underdogen, som råkar se delar av förloppet, vad ska han våga ge för vittnesmål när han precis har fått en åtråvärd plats i laget? Vad är ens ett lag utan sina spelare, alla spelare? Och vad är en hockeystad utan sitt lag?
Backman väver in många intressanta lager och berättelser till en fin helhet och trots att boken verkligen tar upp allvarliga ämnen så känns den ändå på något sätt som en feelgoodberättelse. Trots att Backman inte tramsar bort något så lyckas han sätta tonen med ständigt snärtiga och precisa formuleringar som träffar helt rätt och gör att boken faktiskt känns riktigt rolig. Det finns mycket att gilla med den här boken.
En av de saker som jag uppskattar mest är att Backman har hittat på så underbara och komplexa karaktärer att man blir helt pirrig av lycka. Ja, faktiskt. Jag älskar att Backman på ett befriande sätt (ja, det tycker jag!) vågar vara så politiskt korrekt och röra till alla trista förutfattade meningar och stentråkiga könsroller. I Backmans berättelse finns tonårstjejer med ett stort intresse för jakt och Benji, den i laget som har störst ledaregenskaper av alla och som alla har sådan respekt för att det gränsar till rädsla, hänger med i den ”grabbiga” jargongen i omklädningsrummet, men är i hemlighet bög och har precis träffat en kille som han är upp över öronen förälskad i. Jag tycker om att Backmans världar får vara precis såhär komplexa och överraskande som verkligheten faktiskt är om man öppnar ögonen lite.
En annan sak som jag älskar med Björnstad är att den utspelar sig i en småstad. Jag har flera gånger efterlyst positiva skildringar av mindre orter. Det finns ju redan så många berättelser om Stockholm, om förorten och om människor som på ett eller annat sätt vantrivs i eller flyttar från småstaden. Allting framställs inte som rosenskimrande eller enkelt i Björnstad, men det känns ändå överraskande och skönt att det är en bok där det inte ältas så mycket att det skulle vara trist att bo på landet och att folket där skulle vara inskränkta.
Ja, och så tycker jag om, trots allt, att det är en bok om sport. Det är överraskande att jag skriver detta, för jag kan liksom inte se mig själv kolla på hockey, men det känns ändå som att Backman är något på spåren. I en tid när klyftorna ökar allt mer och människor går omkring och är misstänksamma och rädda, inte minst för det som är annorlunda, så behövs det något som kan engagera och ena människor från olika bakgrunder. Det här är knappast en ny tanke, såklart, för just det där är väl att betrakta som en av grundpelarna i idrott, men ändå. I all samhällsdebatt som ändå pågår så tycker jag att det pratas förvånansvärt lite om positiva exempel på gemenskap över gränser, t.ex. sport.
Fast det är ju inte bara sport som behandlas i boken och jag måste säga att våldtäktsfrågan naturligtvis också blir lyft på ett intressant sätt.
Det finns med andra ord mycket att gilla i boken. Jag har i princip ingenting att invända mot den; Jag lägger mig helt platt och konstaterar att det här är briljant på så många plan! Boken är första delen i en tänkt serie och ja, man kan invända att det blir lite väl mycket presentation av olika karaktärer, och ett kanske lite väl hafsigt ”slut”, men jag tänker inte haka upp mig på något av detta. Jag tycker att det här är en mycket läsvärd bok. Den är lättläst, roande, oroande, hjärtevärmande och sorgsen – allt på samma gång.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en lättläst, roande, oroande, hjärtevärmande och sorgsen bok om en stad där det mesta kretsar kring hockey och vad som händer när A-lagets stora stjärna blir anklagad för att ha våldtagit en flicka.
Betyg: 5 hängivna supporters av 5.
Björnstad av Fredrik Backman
Om Fredrik Backman och om Björnstad
Fredrik Backman (född 1981) är en svensk författare och bloggare som slog igenom med dunder och brak 2012 med romanen En man som heter Ove. Boken blev en stor bestseller och den blev också filmatiserad. Filmen är en av de mest sedda filmerna någonsin i Sverige. Fredrik Backman har en blogg, twittrar under @backmanland och instagrammar under @backmansk.
”Vad betyder ett lag för en stad? Vad betyder en sport för en familj? Vad betyder en enda match för ett samhälle som kämpar för sin överlevnad?
Bara allt. Den betyder bara allt.
Björnstad är den första delen i en serie om en liten plats med stora drömmar. Den handlar om 15-åriga flickors odödliga vänskap och 17-åriga pojkar som spelar hockey med en hel stad på sina axlar. Men den handlar också om ett oförlåtligt brott, hur snabbt ett samhälle kan lära sig att blunda, och de fruktansvärda saker vi ibland är redo att göra för framgång.
Mitt i allt står Peter, som flyttar hem efter livet som hockeyproffs för att bygga upp sin moderklubb, och Mira, som slits mellan advokatkarriären och ett tyst liv i skogen som fru och mamma. Det är en saga om idrott och familj, och om hur långt vi är redo att gå för att skydda våra barn.
Björnstad är Fredrik Backmans allvarligaste roman hittills. En berättelse om kärleken till en folkrörelse, men även om manlighet, identitet och längtan efter att få visa vem man verkligen är.
Fredrik Backman debuterade 2012 med En man som heter Ove. Björnstad är hans fjärde roman.”
Nytt år innebär inte bara att det finns en massa nya böcker att se fram emot. Det innebär också att en massa filmer rullas upp på biograferna och bland dem brukar det finnas generöst med filmatiserade böcker. Men… I år verkar det faktiskt vara ovanligt glest med filmatiseringar på biograferna, särskilt bland böcker som jag har läst och bland svenska böcker. Jag hittade nästan ingenting! Efter en efterlysning i sociala medier så fick jag lite hjälp på traven av läsarna Sara och Cornelia. Trots deras hjälp så måste jag väl erkänna att jag inte direkt hittade någon film som just jag kommer att rusa till biograferna för att se, men ändå! Här är några filmatiseringar som kommer till svenska biografer under 2017:
En film som många garanterat kommer att gå och se, men som jag absolut inte känner mig speciellt nyfiken på är del två i E. L. James porrtrilogi ”Fifty shades” som följer oskuldsfulla Anas relation (och BDSM-sex) med en ultrarik man med sadomasochistiska böjelser. Böckerna lär enligt många säkra källor vara taffligt skrivna, så jag känner absolut inte för att spilla någon tid på att läsa dem. Filmerna klarar jag mig också utan skulle jag tro. 10 februari kan ni andra, som kanske är intresserade, gå och kolla, för då är det i alla fall biopremiär för del två i trilogin, Fifty shades darker.
Jag vågar inte titta på skräckfilmer, men en klassisk skräckis som kommer på bio i år är Stephen KingsDet, som får svensk biopremiär den 8/9. Stephen King skriver ju också böcker som kan sorteras in i andra genrer. Föredrar man annat än skräck så kanske det är läge att gå och se The Dark tower, som är filmatiseringen av den första delen i Kings fantasyserie Det mörka tornet. Den här serien beskrivs som Kings livsverk, så det är kanske lite sorgligt att jag inte har läst någon av böckerna! Jag vill nog inte se The Dark tower utan att ha gett böckerna en chans först, men filmen får i alla fall svensk biopremiär den 28/7.
Som ni hör så har jag inte läst ett skit av de böcker som blir film i år. 🙂 Det närmsta jag kommer är förmodligen The Snowman, som kommer på bio den 13/10. Det är filmatiseringen av Jo NesbøsHarry Hole-deckare Snömannen. Den har jag inte heller läst dårå, men jag har åtminstone läst Rödhake av samme författare och med samme polisman i huvudrollen… 😉
Några böcker som jag har läst och som blir film 2017 är t.ex. Undret av R.J. Palacio och Mordet på Orientexpressen, men de går tydligen inte upp på bio i Sverige. Lite synd, kan jag tycka! Undret är en fin liten bok om att vara annorlunda och om att vara snäll. Och Mordet på Orientexpressen är ju en Agatha Christie-klassiker! I den här filmversionen har dessutom Johnny Depp och Penélope Cruz två av rollerna och det hade man ju velat se!
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
