Här om veckan blev jag kontaktad av en journalist från Göteborgs-Posten angående ljudböcker. Jag har skrivit några inlägg där jag jämför ljudboksappar (1, 2, 3) och det är rätt många som googlar sig till dem faktiskt. Det märks att många är sugna på att lyssna på ljudböcker i mobilen! Så nu blev jag lite intervjuad kring det här med ljudböcker och artikeln finns nu på nätet. Skoj!
Någon dag ska jag absolut uppdatera mina inlägg där jag jämför appar. De blir snabbt lite inaktuella i takt med att apparna utvecklas och tjänsterna förändras..!
Få författare i Sverige är så omhuldade som Karl Ove Knausgård. Kulturtanter i alla åldrar och av alla kön älskar denne man. Han har till och med själv skämtat om att han skulle kunna skriva om att skita och folk skulle läsa det (sedan skrev han en text om just det). Själv läste jag tidigare i år den första delen i hans mastodontverk Min kamp. Den värsta uppståndelsen kring denne man och kring Min kamp hade vid det laget ebbat ut för länge sedan och det var svårt för mig att riktigt ryckas med. Visst, Min kamp är bra och välskriven, men jag känner inte att jag orkar läsa flera tusen sidor till (hela Min kamp är på över 4000 sidor).
När jag såg att Knausgård i höst är aktuell med en ny roman på svenska, Om vintern, så triggade det faktiskt inte igång något större sug. 😉 Men sedan såg jag att den inte bara innehåller texter av Knausgård – den innehåller också illustrationer av Lars Lerin. Jag älskar Lerins akvareller! Helst ska man naturligtvis betrakta konst i allmänhet på plats, men i brist på Lerinutställningar i den närmsta närheten så kan jag varmt rekommendera hans böcker, t.ex. Naturlära eller Axels tid.
Om vintern av Karl Ove Knausgård med bilder av Lars Lerin
Och Om vintern? Ja, den känns faktiskt riktigt lockande nu! Det blir kanske ett bibliotekslån så småningom. 😉
På fri fot är en novellsamling av den nobelprisbelönade författaren Alice Munro. Jag har läst flera av hennes andra novellsamlingar och jag fascineras och förvånas varje gång över hur hon får ihop sina berättelser. Trots novellformatets begränsade sidantal så brukar hon kosta på sig att skriva långt och detaljerat på ett väl avvägt sätt. Det brukar också göra att det är svårt att veta hur novellen ska sluta. Munro har en tendens att bygga upp och sedan plötsligt göra en oväntad vändning. Den som gillar Munros berättarstil kommer inte att bli besviken på På fri fot.
I novellerna i På fri fot avhandlas ett antal kvinnoöden. Flera av novellerna har en och samma huvudperson, Juliet, i huvudrollen och läsaren får följa henne genom livet. Den kanske mest berörande berättelsen tycker jag dock är den inledande novellen som delar titel med hela samlingen. Berättelsen kretsar kring en kvinna som gör ett försök att fly från ett förhållande som inte längre fungerar.
Jag tycker om Munros noveller och jag tycker att På fri fot är en läsvärd samling. Jag måste dock starkt avråda från att lyssna på ljudboksversionen. Jag har lyssnat på ljudboken i en app för ljudböcker och det har inte gått att bläddra mellan novellerna och det var inte alltid tydligt när en ny novell påbörjades. Det blev otroligt förvirrande för mig när Juliet-novellerna dök upp och jag inte förstod om Munro gjort ett märkligt tidshopp och temabyte eller om jag nu lyssnade på något helt nytt. Det blev en hel del frustrerat spolande fram och tillbaka i boken. Uppläsningen är i och för sig bra, så den som lyssnar på CD eller på annat sätt har tydliga ljudspår att hoppa mellan kan kanske välja en sådan.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa egensinnigt komponerade noveller om några fascinerande kvinnoöden.
Betyg: 3 getter av 5.
Om Alice Munro och På fri fot
Alice Munro (född 1931) är en kanadensisk författare. Hon debuterade 1968 med novellsamlingen Dance of the happy shades och har sedan dess hållit sig till novellformatet. 2013 belönades hon med Nobelpriset i litteratur med den kärnfulla motiveringen ”den samtida novellkonstens mästare”. Henne senaste novellsamlingen är Dear life (Brinnande livet) från 2012, som kom på svenska 2013.
Originalets titel: Runaway (engelska).
Översättare: Rose-Marie Nielsen.
Uppläsare: Louise Raeder.
Utgivningsår: 2004 (första kanadensiska utgåvan, McClelland and Stewart), 2014 (första svenska utgåvan, Atlas), 2014 (den här ljudboksutgåvan, A nice noise).
Antal sidor: 355 (ca 12 h lyssning).
ISBN: 9789173894685, 978-91-87725-30-2.
Andras röster: Bokhora, Dagensbok.com, Kulturkollo, Och dagarna går….
Köp hos t.ex. Adlibris eller Bokus.
Baksidestext
”Få Nobelpris har mötts av så unisont jubel som Alice Munro 2013. Alice Munro har älskats av svenska läsare redan innan priset, men nu blev genombrottet fullständigt.
Nu utkommer Alice Munros novellsamling På fri fot från 2004 på svenska för första gången.
På fri fot består av åtta berättelser om frihet, tillhörighet och familjeband. Alice Munro skriver om kvinnor som trots, eller på grund av, sin särskilda begåvning och känslighet inte riktigt passar in. De söker frigörelse, men det är aldrig enkelt. Munro är suverän på att skildra de livsavgörande konsekvenserna av små och till synes obetydliga beslut. Hon förklarar inte livet för sina läsare, hon avslöjar det.”
Jag tycker om korta romaner: koncentrerade, tighta berättelser. Tegelstenar och ”normaltjocka” böcker har också sin charm, men om tegelstenar är en trevlig eau de cologne så kan böcker med ett lite mindre sidantal i bästa fall bli som ren parfymessens. Det blir lite mer när en författare lyckas koka ner både både miljöer, känsla och en story till en berättelse som sträcker ut sig på något hundratal sidor. Idag tänkte jag blogga om några av mina favoriter i ”genren”.
En självklar favorit är Jonas Hassen KhemirisJag ringer mina bröder. Khemiri är en författare som inte är rädd för att experimentera med form och språk i sina berättelser. Det skulle kunna falla platt, men det gör inte det. Jag ringer mina bröder kom lite som en reaktion efter det att Sverige fått sin första självmordsbombare. På 125 sidor skriver Khemiri om rasism och om att bli misstänkliggjord bara genom att finnas till.
Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri
Patrick Modiano är en författare som jag vill läsa mer av. Och som tur är har jag två romaner som står i hyllan och väntar! Modiano belönades med Nobelpriset i litteratur 2014. Det behöver i och för sig inte betyda att böckerna är läsvärda för en större krets 😮 , men jag gillar verkligen Lilla smycket, som är den av hans böcker som jag har hunnit med hittills. Boken handlar om en ung kvinna vars mamma har varit försvunnen i många år. När hon plötsligt ser sin mamma i tunnelbanan väcks minnen till liv. Även Lilla smycket är på behändiga 125 sidor.
Lilla smycket av Patrick Modiano
En annan strålande roman om en mor-dotter-relation är Lizzie DoronsVarför kom du inte före kriget? som handlar om en uppväxt i Israel med en ensamstående mamma. Det finns många helt hjärtskärande scener i denna lilla pärla, inte minst de som berör den rotlöshet som drabbar den som förlorar sin släkt, sina rötter. Samtidigt är den också rolig. Det krävs uppfinningsrikedom för att mamman ska få tillvaron att fungera och det blir många gånger rätt dråpligt faktiskt. 135 sidor är den på.
Varför kom du inte före kriget av Lizzie Doron
En annan kort bok som jag verkligen gillar är God jul av Jonas Karlsson. Ljudboken går att lyssna igenom på omkring 3 h. Gör det! Det är en rolig och knäpp berättelse om ett kommunkontor där man med minsta möjliga budget vill skapa lite julstämning. Det väcker oanade konsekvenser och rör upp förvånansvärt mycket känslor. För den som någon gång har jobbat på ”kontor” eller någon annan större arbetsplats finns det förmodligen en del igenkänning i den här boken, tragiskt nog. Hehe.
Sara drömmer om att bli en bästsäljande författare. För att uppnå sitt mål tar hon till ett magiskt knep som hon har lärt sig av sin mormor. Genom att rita upp en speciell stjärna så kan hon önska sig vad hon vill. Hennes dröm om författarskapet slår in. Hon är snart en topplisteförfattare och blir också kontaktad av förläggaren Anders, som lockar över henne till sitt eftertraktade förlag. Sara blir också omedelbart tänd på Anders och de inleder ett förhållande, trots att Anders faktiskt har både fru och barn. Sara önskar både det ena och det andra för att få sin Anders och snart har hon satt igång någonting riktigt obehagligt.
Boken är en slags blandning mellan skräck och romance och visst bygger boken på en originell och kul idé. Inte minst är det kul när författare också vågar sig på att skildra författarskap och arbetet med en bok. Det är kul när författare vågar skoja om boksigneringar, mässor och mingelfester som hör till framgångsrika författarskap.
Originaliteten är dock en av få saker som jag uppskattar med den här boken. Tyvärr! Berättelsen är i huvudsak berättad ur ett jag-perspektiv, vilket känns väldigt stolpigt och gör berättelsen platt. I det här fallet staplas det mest en massa tankar och frågor, vilket varken målar upp några miljöer eller känslor hos mig. Som läsare får man följa Sara och hur besatt och kåt hon är på Anders. Hur Anders är som person, hur han ser ut och på vilket sätt han är så vansinnigt attraktiv har jag ingen aning om, för det framgår inte.
Därtill är den töntig i sina försök att skildra hippt Stockholmsliv. Tanken är väl att man ska sitta och sucka drömskt och önska att man fick springa på Grodan och Sturehof, precis som Sara i boken, men jag tycker bara att det känns sökt och fånigt. Den författare som vill mejsla fram Stockholm och pulsen i staden kunde med fördel ha försökt fånga stämningen istället för att namedroppa olika ställen.
Kanske på grund av att det är så tunt med beskrivningar av människor och miljöer så har jag också svårt att köpa storyn. Jag menar inte att en sådan här bok bör vara 100 % verklighetstrogen. Den innehåller ju trots allt en rejäl dos övernaturligt, men det är ju en fördel om man kan låta sig föras med istället för att fastna vid logiska luckor och annat som skaver.
Nej, det här var absolut inte min kopp te.
I korthet
Rekommenderas för: Den läsovane som inte är rädd för att blanda genres och som gillar både kärleksromaner och skräck.
Betyg: 1 signeringskö av 5.
Lust av Åsa Schwarz
Citerat ur Lust
”Förvånad inser jag att du försöker imponera på mig. Varför då? Jag höjer ena ögonbrynet åt din kunskapsdropping och suger in den svaga doften av exotiska frukter som försiktigt stiger upp ur glaset. Smaken är fyllig, oljig men torrare än chardonnay. Du förstår vad jag tycker om utan att jag behöver berätta. Jag tar en klunk till.”
Om Åsa Schwarz och Lust
Åsa Schwarz (född 1973) är en svensk författare som främst skriver skräckromaner och thrillers. Hon debuterade 2005 med Och fjättra Lilith i kedjor. Lust är hennes senaste bok. Åsa Schwarz har en hemsida, twittrar på @asaschwarz och har en fansida på Facebook.
”Sara blir antagen hos Sveriges största förlag och går från okänd till bästsäljande författare på osannolikt kort tid.
I turbulensen dras hon ofrivilligt in i ett triangeldrama med sin förläggare Anders.
Svartsjukan som river i henne blir bränsle till det nya manuset. När olycka efter olycka inträffar i Anders familj börjar en oroskänsla gry i Sara. Är det en slump eller blir hennes grymma texter verklighet?”
För några veckor sedan var jag på bio och såg Pernilla Augusts filmatisering av Hjalmar Söderberg-klassikern Den allvarsamma leken. Jag är med i Bioklubben och kan därför gå på förhandsvisningar emellanåt. Nu har dock filmen haft premiär på riktigt och går för fullt på biograferna, så nu kanske det passar att blogga om den också!
För mina läsare är det kanske ingen hemlighet att jag älskar Hjalmar Söderbergs romaner, inte minst språket i dem, som är något alldeles extra. Det finns en exakthet i Söderbergs språk som få andra kan komma i närheten av. Kanske just därför bor det väldigt mycket känslor i hans texter. Den allvarsamma leken är en av mina favoritböcker; Söderberg lyckas mejsla fram något förvånansvärt nyskapande i sin berättelse om Arvid & Lydia och deras komplicerade kärlekshistoria.
Hur var filmen då? Jo, klart sevärd, tycker jag! Det är fint filmat och komponerat och såväl Sverrir Gudnason (Arvid) som Karin Franz-Körlof (Lydia) spelar himla bra. Jag tycker särskilt att Gudnason gör en övertygande och intressant tolkning av Arvid och hur han slits mellan sitt trygga, stabila förhållande och passionen, som är på väg att rasera allt. Jag tror minsann att Gudnason är på väg att bli en ny favoritskådespelare för mig. Så ja, jag tycker att Den allvarsamma leken är en riktigt bra film. Den lyckades beröra mig. För den som tycker om (långsamma) dramafilmer är Den allvarsamma leken höstens film, tycker jag.
Men en grej… Hur fritt är boken tolkad i filmen egentligen?Eller hur dåligt minne har jag? Jag minns då inte mycket från boken! Hela filmen satt jag dessutom och funderade så smått på hur slutscenen skulle göra sig på bioduken – och så slutar filmen helt annorlunda mot vad jag mindes att boken gjorde! Dags att läsa om, tror jag… Det var trots allt typ 15 år sedan jag läste den där boken, som jag har så positiva minnen kring.
Okej, sommar och semester är härligt, men hösten är verkligen inte av ondo om ni frågar mig. Jag har alltid haft höst som favoritårstid. När jag var liten så tyckte jag att det var kul att börja skolan igen (ja, jag var en sådan unge) och som student så var det också lite av en nystart varje år. Man kom tillbaka från sommarjobb eller vad man nu hade ägnat sommaren åt och återsåg sina vänner (och lärde känna nya ansikten). Kurserna började igen, även kvällskurser och sådant, för jag sysslar ju med dans på min fritid. Hösten brukar alltid vara full med roliga grejer. Och så får man plocka fram sina fina kappor och grejer (som man kan använda i några vecka när man är umebo; för snart måste dunjackan fram 😉 ). Så ja, jag är glad att hösten är här!
På bokfronten finns det också mycket att se fram emot på hösten. Det är är nu författarsamtal etc. brukar dra igång igen och för den som har vägarna förbi Göteborg och kan avvara typ 3000 kr till ett seminariekort så kanske Bokmässan är årets grej. På hösten kommer det oftast ut en hel drös med böcker från etablerade författare som sedan kanske har chans att belönas med priser i stil med Augustpriset. I år kommer det ut så mycket att jag har fått dela upp höstens böcker i tre inlägg (1, 2, 3). Mycket läsning blir det! Hoppas jag!
Ja, och så börjar ju poddar sända lite mer regelbundet, däribland bokpoddar. Och för den delen litteratur-TV. Har ni sett något avsnitt från Babel, som har dragit igång igen? Eller lyssnat på Lundströms bokradio? Det har inte jag. 😉 Men man kan ju lyssna och kolla ikapp senare.
Eyvind Johnson är en författare som har lyckades med konststycket att både få en stol i Svenska akademien och att belönas med nobelpriset i litteratur (Harry Martinson lyckades i och för sig med samma prestation). En sådan författare måste det ju vara något speciellt med, eller hur? Med stor förväntan har jag nu läst hans roman Strändernas svall, som återberättar myten om den grekiske hjälten Odysseus hemresa från det trojanska kriget. Medan Odysseus råkar ut för det ena efter det andra, och bland annat fastnar hos Kalypso i sju hela år, så väntar Odysseus fru, Penelope, tålmodigt där hemma på Ithaka. Det saknas inte friare, som hoppas på att Penelope ska ge upp sin väntan och välja någon av dem. Friarna äter dem nästan ur huset och Penelope gör sitt bästa för att hålla friarna ifrån sig och hålla ekonomin i styr. Även Odysseus och Penelopes son, Telemachos väntar. Och väntar. Och Odysseus försöker att planera sin återkomst och att ta sig hem.
Strändernas svall är en förvånansvärt lättläst roman. Språket känns helt piggt och modernt och går att läsa med fint flyt. Tyvärr har jag inte grekisk mytologi i färskt minne och det saknade jag faktiskt under läsningens gång. Det var inte helt lätt för mig att hänga med eller förstå vilka alla personer är. Jag vet inte om det är en förutsättning att ha en massa bakgrundskunskaper i och för sig. Det går att läsa boken rakt upp och ner och höra berättelsen för första gången också, men det är nog inte så det är tänkt.
Jag tyckte att det var en fin liten berättelse, men samtidigt blev det bara en saga för mig. Boken grep inte tag. Det var heller inte så lätt för mig att se de kopplingar som tydligen ska finnas till Andra världskriget. Över huvud taget känns det som att boken inte har så många lager. Inte när jag läser den.
Strändernas svall var säkerligen speciell när den kom, men mig lämnade den inte riktigt så berörd som jag hade hoppats. Det är en lättläst klassiker, men för att få ut allt behövs uppenbarligen förkunskaper och insikter som jag inte har. Tyvärr.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en lättläst klassiker om en lång hemresa och en lång väntan: Odysseus hemfärd från det trojanska kriget.
Betyg: 3 svinaherdar av 5
Citerat ur Strändernas svall
”De gick (alltför hastigt, tyckte gumman) igenom räkenskaperna. Får- och svinstammarna på ön minskade fortfarande betydligt, även på getter var det åtgång: de försvann. Kreatursbeståndet på Levkas och fastlandet – lantbruken på akarnaniska kusten – beskattade också kraftigt.
– Att folk kan stoppa i sig så otroligt mycket, Evrykleia!”
Strändernas svall av Eyvind Johnson
Om Eyvind Johnson och Strändernas svall
Eyvind Johnson (1900 – 1976) var en svensk författare som bland annat skrev arbetarlitteratur. Johnson debuterade 1924 med novellsamlingen De fyra främlingarna, men är kanske mest känd för den självbiografiska romansviten Romanen om Olof, som bland annat skildrar arbetet inom träindustrin. Johnson blev ledamot av Svenska akademien 1957 och belönades med Nobelpriset i litteratur tillsammans med akademikollegan Harry Martinson 1974.
Utgivningsår: 1946 (första svenska utgåvan, Bonniers), 1992 (den här utgåvan, Bonniers), 2000 (utgåvan på bilden, Bonniers).
Antal sidor: 598.
ISBN: 91-0-055403-0, 9789100575465.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
I Sverige finns det enormt många som drömmer om att få ge ut en bok. Några få tar sig igenom nålsögat och blir antagna av ett förlag; de större förlagen ger några enstaka debutanter chansen varje år. En del som blir refuserade tar tag i saken på egen hand och ger ut boken själva. Det finns en del solskenshistorier när det gäller egenutgivning. Många känner säkert till att porrsuccén Femtio nyanser av honom gavs ut som egenutgivning till en början. Idag har böckerna, efter vad jag har hört, sålt bättre än Harry Potter(!). En annan succé är bilderboken Kaninen som så gärna ville somna som författaren Carl-Johan Forssén Ehrlin har gett ut på eget förlag. Boken är uppbyggd kring någon psykologisk teori om sömn och ska alltså få små barn att somna. Den säljer som smör och lånas ut tokigt mycket från biblioteken, har jag förstått.
Fast om jag ska låta fördomarna flöda fritt så är det väl lite så att egenutgivna böcker många gånger är kassa. Det finns liksom en anledning till att förlagen inte har nappat. Och den där författaren som har bestämt sig för att köra sitt eget race har troligast inte samma grupp av människor runt sig som kan coacha och hjälpa till att redigera boken till att bli en riktigt bra bok. Redaktörer och lektörer gör ett stort jobb och ett inskickat manus är ju inte på något sätt klar när det landar hos förlaget för en första genomläsning. Det är bara så.
Som bokbloggare får jag inte sällan erbjudanden om att läsa egenutgivna böcker. Jag tackar nästan alltid nej, av den anledningen att jag inte har tid att läsa böcker på beställning. De gånger jag ändå har tackat ja, så är det som jag redan har skrivit: de här böckerna är inte nödvändigtvis speciellt bra. Tyvärr! En del är helt okej, några få är direkt usla, och sedan finns det faktiskt några som är riktigt bra. Idag bloggar jag om några guldkorn som hör till den sista kategorin!
En bok som har lärt mig väldigt mycket om vad det kan innebära att leva med en ryggskada är boken Invalido där Christian Wass berättar om hur han skadar nacken vid en dykolycka när han precis har tagit studenten. Livet tar en helt ny vändning och boken berättar om de svårigheter han möter, de sorger han upplever och också hur han lyckas få allt det som han kanske trodde att han hade förlorat när han först insåg att han blivit förlamad. För mig, som inte känner någon ryggskadad så lärde den här boken mig väldigt mycket. En riktigt bra, berörande och upplysande bok, tycker jag.
Invalido av Christian Wass
En annan egenutgiven biografi som jag verkligen tyckte var kanonbra och upplysande är En människa föddes i Moskva. I den berättar Tanja Dianova om sin uppväxt i Moskva och hur samhället förändras när man skiftar över från kommunismen till marknadsekonomi. Boken lärde mig väldigt mycket om rysk kultur och de svårigheter som marknadsekonomin förde med sig. Jag tänker ofta på den här boken!
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
