Jag ber om ursäkt på förhand för det här inlägget. Smaken är som baken, ni vet, och jag är bara en helt vanlig läsare, helt utan någon slags utbildning i färg och form. Men det finns verkligen framsidor som är finare än andra och idag tänkte jag blogga om några som jag, personligen, tycker är riktigt misslyckade. Här kommer alltså ett taskigt inlägg med fula framsidor. 😮
Jag börjar i toppen, eller vad man sa säga. Jag har hittills inte sett värre färg och form än till nyutgåvorna (från 2012) av Sjöwall och Wahlöös klassiska deckare om Martin Beck. Jag kan inte komma på några framsidor som tilltalar mig mindre än de här i alla fall! Här är några exempel:
Mannen på Balkongen av Maj Sjöwall och Per WahlööMannen som gick upp i rök av Maj Sjöwall och Per WahlööDen skrattande polisen av Maj Sjöwall och Per WahlööDet slutna rummet av Maj Sjöwall och Per Wahlöö
Förmodligen är väl de här framsidorna så moderna att jag inte förstår, men för mig ger färggradienter bara Word Art-vibbar, ni vet det det verktyget som fanns i uråldriga versioner av Word för att göra fula, fula, fula rubriker? För mig är färggradienter något dåligt från 90-talet. Sedan är det ingen harmoni i färgkombinationerna heller hos dessa framsidor. Inte i mina ögon. Det slutna rummet ser dessutom ut som en broschyr som man kan hämta på apoteket för att läsa mer om typ klåda. Nej, det här lockar inte mig.
En annan framsida som jag har väldigt svårt för är framsidan till Jens LapidusVIP-rummet. Jag gillar det jag har läst av Lapidus, men den här boken lockar inte mig. Den är alldeles för rörig. Det här med att sätta ihop kollage som summerar boken är väl en bra tanke, men det funkar sällan i praktiken, särskilt inte när man har vågat sig på ett halvbra fotomontage. Här ser det direkt billigt ut, som om framsidan har tillkommit som en skoluppgift eller något. Jag vet inte vad jag menar med det. Det är bara något som får det att andas amatörmässighet. Framsidan matchar inte titeln heller. Jag förstår att det är deckare/thriller, men ordet ”VIP-rummet” leder tankarna till sofistikerade salonger, inte skräck-clown, trafiksituation, random kvinna + överspelande modell med uppspärrade ögon. Men boken handlar säkert om skräck-clown, trafiksituation, random kvinna + överspelande modell med uppspärrade ögon. Hoppas.
VIP-rummet av Jens Lapidus
En annan framsida som inte matchar titeln är framsidan till Horn. Eller jo, det gör den väl när jag tänkte efter, men boken är verkligen inte den äckliga skräck som framsidan skvallrar om. Det här är verkligen en helt annan historia om ont och gott, inte en äcklig och osmaklig skräckis. Den här framsidan skrämmer garanterat bort läsare. Synd!
Horn av Joe Hill
Några andra framsidor som inte säger någonting om boken eller som säljer berättelsen över huvud taget är framsidorna till Anna Janssons deckare (valfri; alla är likadana). Jag har redan bloggat om dem. De är kanske inte fula på samma sätt som de böcker jag redan har räknat upp, men de är tråkiga. Stentråkiga. Det enda som syns är författarnamnet. Det går liksom inte ens att särskilja böckerna om man inte tittar riktigt, riktigt noga. Varför har de ens olika bilder/motiv dolda bakom författarnamnet? De hade lika gärna kunnat vara hela clean:a med enbart titel och författarnamn.
På tema tråkig och intetsägande framsida hamnar tyvärr även Therese Bohmans lilla mästerverk Den andra kvinnan. Jag älskar boken, som handlar om klass, makt och att vara den andra kvinnan. Men de här gulbleka benen gör mig inte glad:
Den andra kvinnan av Therese Bohman
Slutligen. Fan vad tröttsamt det är med kvinnokroppar överallt. Jag hade gärna sluppit den här rumpan på Per Olov EnquistsLiknelseboken. Hur trött får man vara när man komponerar en framsida? Det finns säkert tusentals böcker som är tröttsammare än just den här, men ändå. Gillar inte!
Liknelseboken av Per Olov Enquist
Ja, förlåt igen för det här inlägget. Det här var i alla fall några böcker vars yttre inte faller mig i smaken. Säkerligen har jag glömt några skräckexempel som är värre än dessa, men det här är de jag kom på!
Kristin Lavransdotter är en klassiker av den nobelprisbelönade författaren Sigrid Undset. Boken gavs ursprungligen ut i tre volymer (Brudkronan, Husfrun,Korset), men ges ofta ut i en samlingsvolym nu för tiden. Det är ingen tunn samling kan man ju säga. För mig har det här varit en bok som jag har läst ur lite nu och då sedan tidigt i höstas.
I boken får läsaren följa Kristin Lavransdotter genom livet. Hon växer upp i ett välbärgat hem i 1300-talets Norge. Hennes föräldrar hittar henne en lämplig make, men hjärtat väljer en annan väg och till slut får hon sin Erlend, med vilken hon kommer att få en hel skara små söner. Åren går och Erlend hamnar i politiskt trubbel. Kärleken har sina toppar och dalar, sönerna växer upp och runt omkring sker också ett och annat som skakar om bygden.
Jag hade svårt att komma in i Kristin Lavransdotter. Det grep liksom inte riktigt tag, men när jag hade levt med berättelsen tillräckligt länge så var det någonting som lossnade och plötsligt blev jag helt fast. Det är verkligen en fantastiskt fin bok om moderskap och kärlek, och om livet på 1300-talet såklart. Jag har lärt mig massor om 1300-talets Norge. En del saker griper tag på ett alldeles särskilt sätt. Allting var ju så primitivt. När en av sönerna får problem med ögonen så finns det egentligen inte mycket annat att göra än att t.ex. be till Gud. Maktlösheten! Det är svårt att inte känna med Kristin Lavransdotter i hennes våndor över maken, med sitt sug efter makt, och över sönerna och hur det ska gå för dem i livet.
Jag är glad att jag tog mig igenom Kristin Lavransdotter. Det är en läsvärd klassiker och den är som sagt skriven av en nobelpristagare, som dessutom är kvinna. Sådana böcker växer inte på träd!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en nobelprisbelönad klassiker om liv och moderskap i 1300-talets Norge.
Betyg: 3+ fjordar av 5.
Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset
Om Sigrid Undset och Kristin Lavransdotter
Sigrid Undset (1882-1949) är en norsk författare som belönades med Nobelpriset i litteratur 1928. Hon är kanske mest känd för sina historiska romaner om Kristin Lavransdotter. Undset var en stor nazistmotståndare och levde därför i USA under Andra världskriget eftersom det då inte längre var säkert för henne att leva i Norge.
Originalets titel: Kristin Lavransdatter (Kransen, Husfrue, Korset) (norska).
Översättare: Teresia Eurén.
Utgivningsår: Brudkronan: 1920 (första norska utgåvan), 1921 (första svenska utgåvan, Norstedts); Husfrun: 1921 (första norska utgåvan), 1922 (första svenska utgåvan, Norstedts); Korset: 1922 (första norska utgåvan), 1922 (första svenska utgåvan, Norstedts); Den här samlingsvolymen: 2014 (Norstedts).
Innehåll: Brudkronan, Husfrun, Korset.
Antal sidor: ca 863.
ISBN: 978-91-1-305888-7.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
””Vid arvskiftet efter Ivar unge Gjesling på Sundbu, år 1306, tillföll hans jordagods Sil dottern Ragnfrid och hennes make, Lavrans Björgulfson. De hade dittills bott på hans gård Skog i Follo nära Oslo, men nu flyttade de till Jörundgård överst på Silsvallarna.”
Sigrid Undsets (1882-1949) far var arkeolog, vilket medförde att hon redan från unga år hade ett starkt intresse för medeltiden, något som skulle komma att prägla hennes författarskap. Undset fick nobelpriset 1928, mycket tack vare Kristin Lavransdotter.
Kristin Lavransdotter som består av de tre delarna Brudkronan (1920), Husfrun (1921) och Korset (1922) är en av världslitteraturens största kärleksromaner. Den kärlekshistoria som Kristin upplever tillsammans med sin Erlend Nikulausson i 1300-talets Norge är ingen romantisk världsfrånvänd kärlek utan en berättelse om den jordiska kärleken sådan den kan gestalta sig från den första skira förälskelsen till äktenskapets vardag med arbete och möda, nöd och lust, allt utspelat under en tid som i mycket liknar vår egen.”
Jag tänkte bara säga att bloggen har flyttat till en ny server, vilket säkert är bra eftersom den nya servern är snabbare och bättre o.s.v. Men helt smärtfritt gick tyvärr inte flytten – det har försvunnit en del kommentarer. 🙁 Om din kommentar är borta så beror det alltså inte på att jag har tagit bort den eller någonting sådant, utan på att det är en säkerhetskopia från i fredags eller lördags som har flyttats till den nya servern och därmed är allt som uppdaterats efter detta borta. Jag tror tyvärr inte att jag kan trolla fram kommentarerna på något sätt.
Jag påstod att jag inte skulle gå och se filmversionen av Den lille prinsen, men här om veckan blev jag så himla sugen på att gå på bio och det fanns verkligen inget annat vettigt att se som jag inte redan hade sett. Jag är glad att jag såg filmen ändå. Det är verkligen en fint animerad film, där sagan om Den lilla prinsen och hans kärlek till sin ros mixas med en berättelse om en hårt pressad flicka som inleder en vänskap med sin excentriske granne. Största delen av filmen berättar inte sagan om Den lille prinsen, utan handlar alltså om den här tjejen, vars mamma har gjort upp ett ambitiöst schema för att förbereda sitt barn för vuxenlivet och få henne att lyckas i skolan. Istället för att sitta med näsan i böckerna så börjar dock flickan att spendera allt mer tid med den sagoberättande gamle mannen i huset bredvid. Allt vävs ihop ett fint sätt och man har varsamt reviderat och byggt ut slutet. Största delen av filmen är ”modernt” ritad, men när sagan om Den lille prinsen berättas känns illustrationerna igen från boken.
Jag vet inte hur barn tar emot den här filmen, men jag hoppas att den går hem. Det är en fin och filosofisk berättelse.
Trogna läsare har kanske snappat upp att jag älskar böckerna om Maj. Det är alltså en fantastisk trilogi där Kristina Sandberg skriver om hemmafrun Maj och hennes våndor över barnen, att rodda allt i hemmet, den alkoholiserade maken. Somliga tycker att böckerna är förskräckliga och skräms av sidantalet och de beskrivningarna av hushållssysslorna. Själv tycker jag att de tillför något. De berättar ju faktiskt en historia.
Men en sak de inte väcker är en lust att förkovra sig i hushållsarbete och småkaksbak… Inte hos mig i alla fall! Sandberg själv och formgivaren Lotta Kühlhorn tänker tydligen annorlunda, för i höst kommer det en bok med Majs recept.
”Kristina Sandbergs succéromaner om hemmafrun Maj utspelar sig till stor del i köket. Nu får Maj sin egen kokbok, med maten hon lagar i romanerna. Här har Kristina Sandberg och Lotta Kühlhorn samlat ett 100-tal klassiska recept hämtade ur Majs bokhylla: Husmoderns köksalmanack från 1933 har hon med sig in i äktenskapet. Prinsessornas kokbok blir en viktig husmorsbibel, men ibland kan Kooperativa förbundets behändiga receptsamling vara nog så praktisk. Här finns husmanskosten, småkakorna och den flotta kalasmaten.”
Jag tycker att den här utgivningen både är kul/viktig (för att den berättar hemmafruarnas historia) och skrämmande (kommer någon idag att ha tid/lust att laga festmat som man gjorde på 30-talet?).
I köket hos Maj av Kristina Sandberg och Lotta Kühlhorn
Külhorn är förresten redan nu aktuell med en kokbok: Frukt och grönt. Jag har redan en rejäl bok om Grönt. Men visst är Külhorns bok lockande. Framsidan är verkligen jättefin!
Idag är det torsdag och jag tänkte dyka ner i arkivet för en liten throwback thursday, #tbt. Vad gjorde jag den 16/6 för några år sedan egentligen? Ja, 2008 hade jag i alla fall precis läst ut Annika Thors roman Motljus. Thor hade väl vid den tiden mest gjort sig känd för böckerna om Steffi och Nelli, flickorna som evakueras till Sverige under Andra världskriget, och för mobbingskildringen Sanning eller konsekvens, men Motljus är faktiskt en bok riktad till vuxna. I den får läsaren följa ett berättarjag som gör en inre resa när hon en dag läser morgontidningen och ser att en vän, som hon inte har träffat på 30 år, har gått bort.
Jag gillade Motljus och borde absolut läsa något mer av Thor!
”Det här är Annika Thors första vuxenroman, men vi som har uppskattat hennes enkla och uttrycksfulla språk i ungdomsböckerna kommer att känna igen oss i berättandet. Handlingen rusar inte direkt framåt och det finns inga onödiga beskrivningar, ändå ger varenda mening en bild av vilka känslor som utspelar sig hos huvudpersonen, Marie. [Läs mer…]”
Sommar innebär att en ny säsong av Sommar i P1 drar igång. Förra veckan avslöjades det vilka som fått äran att vara sommarvärdar den här gången. Som vanligt saknas det inte författare bland årets sommarpratare. I år sommarpratar David Lagercrantz, Tom Malmquist, Maj Sjöwall, Stina Stoor, Maja Hagerman, Kerstin Ekman, Karin Bojs och Klas Östergren.
Tom Malmquist! Vad kul att han får sommarprata i juli (3/7). Hans självbiografiska roman I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv är en av mina favoritböcker från årets läsning. Det är en oerhört smärtsam och gripande berättelse om hur Malmquist både förlorar sin sambo och blir pappa på samma gång. Det känns väldigt fint att få lyssna på hans sommarprat.
I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv av Tom Malmquist
Och Kerstin Ekman! Hon är ju en helt briljant författare och med sina 82 år så har hon säkerligen mycket att berätta i ett sommarprat. Den 14/8 är det dags för hennes Sommar i P1.
Jag har helt felaktigt trott och bloggat om att Stora små lögner skulle vara en uppföljare till Öppnas i händelse av min död. Det är kanske inte så konstigt att man blir vilseledd. Framsidan från den tidigare bestsellern finns liksom infälld på framsidan till Liane Moriartys senaste bok, så det är uppenbart att förlaget vill locka läsare med hjälp av den tidigare försäljnigssuccén. Det här är dock en helt egen berättelse med helt andra karaktärer. Ändå känns mycket igen i Moriartys berättande.
När jag läste Öppnas i händelse av min död så upplevde jag t.ex. mycket i den som rätt unket. Det var många traditionella könsroller som inte problematiserades ett dugg och en hel del klichéer… En läsare skrev dock en kommentar där hon inte alls höll med mig: Öppnas i händelse av min död innehåller ju massor av starka kvinnlig karaktärer, menade läsaren. Och det hade hon ju faktiskt rätt i! Så jag var väl inte helt rättvis när jag pratade om Öppnas i händelse av min död som sunkig ur ett feministiskt perspektiv. Även Stora små lögner har ett gäng kvinnliga karaktärer i huvudrollerna och än en gång finns vissa klichéer på plats. Nu läser jag dock med lite mer förlåtande ögon. Det är väl såhär samhället ser ut i Australien, gissar jag, och det är ju inte författarens fel. Det är tydligen ett samhälle där en kvinnlig advokat automatiskt säger upp sig när hon skaffar barn (!) och ett samhälle där det endast finns 1 man på hela skolan som är ”hemmaman” medan alla andra kids har hemmamammor som fixar all markservice och ser till att ungarna kommer till skolan och hem igen. Hemmamannen har naturligtvis en bitch till fru; det är väl sådan man är som tjej om man både är morsa och drar in pengar till hushållet (herregud!).
Men jag läser med förlåtande ögon, som sagt! 😉 Det här är trots allt en bladvändare till bok och intressant nog saknar den inte mörker och allvar. Det är så lätt att böcker i den här genren (feelgood) bara blir glättiga och lättviktiga, men Stora små lögner berör faktiskt flera brännande ämnen utan att förenkla allt för mycket.
Boken kretsar kring tre kvinnor vars barn går i samma skola i ett mindre australiensiskt samhälle. Celeste är vacker som en gudinna och har en man som är så rik att hon inte ens kan få grepp om det själv. Paret lever i enorm lyx och överflöd. Själv är hon advokat, men har fimpat karriären för att vara hemma med deras busiga tvillingkillar. Hon kan utan problem ta ut stora belopp på olika konton utan att hennes man märker något. Han är så rik att det inte märks när miljonbelopp plockas ut (wow!). Nåväl. Bakom de hurtiga facebookuppdateringarna och den polerade fasaden så döljer sig dock en hemlighet som Celeste inte har anförtrott någon: hennes man slår henne. På ett väldigt trovärdigt och, som det känns, insiktsfullt sätt skriver Moriarty om att bli utsatt för våld i en nära relation och vilka mekanismer som ändå kan göra att den som blir utsatt har svårt att ta sig därifrån. Det är en väldigt berörande skildring och jag tycker att det är himla bra att Moriarty skriver om det här på ett så förvånansvärt seriöst sätt för att vara den här genren. Det mesta i feelgood-genren brukar ju vara ganska sockrat och peppigt, inte sorgligt och smärtsamt.
Jane är nyinflyttad till stan och är i samma ålder som de andra morsornas barnflickor. Hon är ensamstående mamma till en pojke vars pappa inte alls finns med i bilden. Det är uppenbart för alla runt omkring att Jane går omkring och bär på något. I hennes nervösa tuggummituggande och i hennes magra gestalt finns ett uppenbart mörker. Det gäller såklart pappan till barnet – och skräcken för vad hennes barn kanske har ärvt från honom.
Madeleine är det energifyllda och frispråkiga kittet som håller ihop trion. Hon är inte en kvinna som håller tillbaka när hennes vänner råkar ut för orättvisor. När Janes son inte blir bjuden på barnkalas är hon den första att protestera och att se till så att ett helt gäng av klassens ungar inte kommer iväg på det där kalaset. Hon är med andra ord allt annat än konflikträdd. Fast hemmavid finns såklart hemligheter som är lite svårare att snacka sig ur. Madeleine har en tonårsdotter som hon hade ensamt ansvar för under de tidiga åren i dotterns liv. Nu har Madeleine en ny man och två yngre barn och exkillen har också bildat en ny familj. Tonårsdottern bor hos Madeleine i veckorna, men börjar mer och mer föredra sin pappa, som plötsligt har dykt upp och blivit närvarande i hennes liv igen. Madeleine känner sig sviken och ledsen över att hennes dotter verkar vilja flytta och alltså flytta in till den karl som aldrig någonsin fanns där när dottern var liten och tillvaron var mer kaos. Hur ska man förhålla sig till en svikare till ex och en dotter som inte kan förstå och uppskatta sin mamma och allt mamman gjort när hon var liten?
Alla bär med andra ord på sina egna små och stora problem som de kämpar med att hålla gömda. Genom boken har Moriarty också sprängt in en massa tillbakablickar till en viss frågesportkväll som har skett i skolans regi. Det är uppenbart att någonting katastrofalt har hänt på denna kväll och de små tillbakablickarna fungerar effektivt som cliff hangers och gör att man bara vill plöja boken snabbt, snabbt, snabbt och lista ut vad som egentligen har hänt. Även spänningen känns alltså igen från Moriartys tidigare bestseller, där handlingen kretsade kring ett hemligt brev med påskriften ”öppnas i händelse av min död”. Vad som också känns igen är det finurliga sättet att väva ihop alla människor, hemligheter och livsöden.
Jag tyckte riktigt mycket om den här boken. Den är både sorglig och rolig, varm och mysig. Karaktärerna kan på sätt och vis upplevas som lite platta och klichéartade, men de är samtidigt så härliga att man bara vill bli kompis med dem! Jag tycker verkligen att Moriarty har lyckats med de här boken och genom att plocka in lite mörkare stråk har hon också lyft hela berättelsen ett snäpp. Det här är en ny feelgood-favorit! Och för den som gillade Öppnas i händelse av min död: Stora små lögner är mycket bättre!
I korthet
Rekommenderas för: Den som gillade bestsellern Öppnas i händelse av min död och vill läsa en minst lika spännande, värmande och, faktiskt, sorglig feelgoodbok.
Betyg: 4+ kaffe latte av 5.
Citerat ur Stora små lögner
”Perry hade aldrig under alla deras år tillsammans fällt någon kommentar om hur hon valde att spendera deras (hans) pengar, utom för att någon gång påminna henne, milt, humoristiskt, att hon kunde göra av med mer pengar om hon ville. ”Du vet väl att vi har råd att köpa en ny”, hade han sagt en gång när han fick se henne stå i tvättstugan och ursinnigt skrubba en fläck på kragen på en sidenblus. ”Jag tycker om den här”, hade hon sagt.
(Fläcken var blod.)”
Stora små lögner av Liane Moriarty
Om Stora små lögner och Liane Moriarty
Liane Moriarty (född 1966) är en australiensisk författare. Hennes stora genombrott kom med romanen Öppnas i händelse av min död, som har sålts i över 2 miljoner exemplar och som nu är aktuell för en filmatisering. Hennes senaste roman är Stora små lögner. Liane Moriarty har en hemsida och en fansida på Facebook.
”Vid en första anblick framstår den prydliga villaförorten Pirriwee som en välmående och sömnig idyll.
Men under ytan kokar det.
Madeline och Celeste är grannar och bästa vänner. De har barn i samma förskoleklass och tar alla tillfällen de får att prata om livet på favoritcaféet. Madeline har händerna fulla med sin tonårsdotter, som plötsligt tycks föredra sin pappa och yogafrälsta styvmamma framför henne (hur är det möjligt??). Men hon kan inte låta bli att samtidigt kasta sig in i intrigerandet mellan olika fraktioner av föräldrar på skolan. Förortens okrönta skönhetsdrottning Celeste backar förstås upp Madeline, men har verkat mer virrig än vanligt på sistone – kanske inte så konstigt med två helvilda tvillingpojkar där hemma och en man som ständigt är på resande fot. Eller finns det något som Celeste inte berättar?
När den unga ensamma mamman Jane flyttar in i området möts hon av kyliga blickar från de andra förskolemammorna och blir misstagen för att vara femårige Ziggys barnflicka. Madeline och Celeste tar dock Jane under sina vingar, och står på hennes sida när stämningen blir allt mer hätsk efter att Ziggy blivit anklagad för mobbning. Temperaturen på skolgårdar och villagator skruvas upp för att nå sin våldsamma kulmen under skolans årliga föräldrakväll …
Stora små lögner är en roman om vänner, mammor, döttrar, nya fruar och före detta män – full av igenkänning, värme och humor. Men det är också en roman som inte väjer för det mörka i livet, för gråzonerna vi accepterar och de farliga lögnerna vi intalar oss själva.”
Jag har instagrammat en del av mina barnboksfavoriter de senaste månaderna, barnböcker på 90-talet framför allt. Jag förvarar mina barnböcker hos mina föräldrar just nu, men vid något tillfälle när jag var hos dem och hälsade på så fick jag ett ryck och gjorde en liten nostalgitripp genom att kolla igenom de där gamla böckerna. Nu tänkte jag även förära dem ett inlägg på bloggen och skriva några rader om hur jag började läsa. 🙂 Jag fick förstås extremt mycket bilderböcker och annat läst för mig när jag var liten. Jag har utsatts för de vanliga: Pettson & Findus, Alfons Åberg, Jan Lööf… Jag minns också de Disneyböcker som vi hade hemma. Älskade Disney!
Sagan om det röda äpplet av Jan Lööf
Många läste alltså böcker för mig, men jag var också tidigt ute med att läsa själv. Jag vet inte exakt hur gammal jag var när jag började att läsa, men det var innan jag började skolan som 6-åring, så troligen var jag väl 5? Sagobanden snurrade också varv på varv i min kassettbandspelare. Askungen är den jag minns bäst. Den hade dock ingen medföljande bok att följa med i, ni vet en sådan som det är dags att vända blad i när det säger ”pling”? Idag undrar jag hur lång den var. Jag lyssnade alltid på böckerna i en sittning liksom, så det var inte som dagens ljudbokslyssnande när man kanske lyssnar på 10 minuter här och 10 minuter där. Bland de böcker jag tidigt läste på egen hand minns jag särskilt Djuren i den gamla skogen. Kanske var det den fina framsidan som gjorde det.
Djuren i den gamla skogen av Colin Dann
Jag minns förresten hur frustrerad jag var mina första dagar i skolan när jag var tvungen att sitta i ring och ljuda tillsammans med jämnåriga barn. När det blev min tur läste jag hela texten rakt upp och ner. Jag kokade förmodligen inombords. Jag ville ju gå i skolan och lära mig saker! 😉 Därför fick jag också hoppa upp en klass och där var det för övrigt långt ifrån alla som kunde läsa, så även där låg jag långt före en del andra. På något sätt fick jag dock den utmaning jag behövde. Jag tyckte att skolan var kul och enkel och böcker plöjde jag både i skolan och hemma. Men jag minns hur arg jag blev en gång när en vikarie anvisade mig barnböcker som jag kände mig alldeles för stor för. 😉 När jag tänker tillbaka är jag verkligen tacksam över att jag hade det så bra i skolan som jag hade det, trots allt. Det var så självklart då, men jag inser nu att det inte är självklart att skolan ger utmaning även till de som ät motiverade i skolan. I en tid när skolor på ett kostnadseffektivt sätt ska se till att så många som möjligt går ut med godkända betyg så finns det kanske ingen direkt ekonomi att prioritera de som redan fixar skolan utan bekymmer. Men jag hade väl tur. Det fanns resurser och ork att sysselsätta alla i klassen när jag gick i skolan på 90-talet och en bit in i 00-talet.
Jag läste nog en ganska stor blandning av böcker, faktiskt. Vi prenumererade på En bok för allas böcker, så det damp ner nya barnböcker nu och då, t.ex. Jag äger Travbanan.
Jag äger travbanan av Patricia Wrightson
En som blev väldigt sönderläst är Barnens versbok.
Ur Barnens ramsbok
Jag läste också en del barn-fantasy, eller vad man ska säga. Jag syftar såklart på älskade, älskade Trollkarlen från Oz. Jag läste hela serien flera varv (fast på svenska, men de böckerna lånade jag på biblioteket, så i hyllan finns bara en engelsk utgåva av den första boken i serien). Narnia tyckte jag också om.
Trollkarlen från Oz av L. Frank BaumKlassiska barn- och ungdomsböcker
Både Narnia och Trollkarlen från Oz är såklart riktiga klassiker i ungdomsgenren. Jag läste flera klassiska barnböcker, som Femböckerna, Äventyr-böckerna och, naturligtvis, böcker av Astrid Lindgren. Pelle Svanslös var en annan barnboksfavorit av det mer klassiska stuket. Vad som är extra kul med Pelle Svanslös är såklart att böckerna utspelar sig i Uppsalatrakten, inte långt från där jag växte upp.
Böcker med röda ryggar
Som liten plöjde jag böcker i ett sådant tempo att de tog slut och jag var därför tvungen att läsa om mina böcker: om och om och om igen. Idag känns det väldigt ovant att man kan göra så. Jag visste ju hela boken, kände igen scen för scen, visste vilka kapitel som var extra ”spännande”. Det känns oklart vad varje omläsning gav, men igenkänning är kanske viktigt för barn..? Eller också var det så enkelt som jag att jag helt enkelt behövde läsa och läste vad som fanns. Nu låter det i och för sig lite tragiskt och det var det inte. Det fanns verkligen böcker i mitt liv. Jag fick jämt böcker och jag använde ofta min veckopeng till diverse böcker med ”röda ryggar”. Helst köpte jag Stallkompisar, men de kom inte ut i den takt jag läste ut dem, såklart, så det blev även Kitty, Wendy m.m.
Stallkompisar
Några andra typiska barnböcker som jag och många andra födda under sent 80-tal/tidigt 90-tal läste var såklart böckerna om Sune och många av Viveca Sundvalls böcker, t.ex. de om Eddie. Sune gick ju för övrigt som julkalender när jag var i en rätt lagom ålder för att fängslas av julkalendrar. Jag tycker fortfarande att Sunes jul är tidernas bästa julkalender.
Sune-böcker och Eddie-böcker
Jag hade också en fas när jag slukade böcker om ”hur det var förr”. Det väcktes nog av underbara När vi var barn, där Ann-Madeleine Gelotte skriver om sin egen, sin mammas och sin mormors uppväxt. Den har underbara bilder! Rut-Emma-böckerna, som handlar om en uppväxt på 20-talet var en annan stor favorit.
Ett uppslag ur När vi var barn av Ann-Madeleine GelotteRut-Emma, När vi var barn och några andra böcker om livet förr i tiden
När jag blev lite större så slukade Miranda-böckerna och klassiker som Anne på Grönkulla och Emily.
Miranda-böckerna, Emily och Anne på Grönkulla
Hästar var typ allt i mitt liv under mina tweenie-år. Det gjorde såklart avtryck i min läsning. Jag plöjde hästböcker, som Stallkompisar och Wendy, som jag redan nämnt, men också en massa böcker från hästbokklubben Pollux. Vid sidan om hästar så brydde jag mig mest om… djur! Genren djurböcker är dock mycket mindre, men jag tog mig igenom det som fanns. De hade också några riktigt gamla djurböcker på skolbiblioteket, kommer jag ihåg. Jag googlade lite och inser nu att det fanns en hel serie, utgiven av Wahlströms, som heter just ”De bästa djurböckerna” (observera att det finns en hel wikipedia-sida om dem!). Bra grej! Böckerna var väl lätt daterade redan då.
HästböckerJennys djurgård
Ja, det var väl det jag läste i åldern 6-12 ungefär! Vad läste du?
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
