Jurtjyrkogården, av Stephen King, är en spännande och otäck skräckroman om en djurkyrkogård som väcker olustkänslor.
⭐⭐⭐⭐
Betyg: 4 av 5.
Jurtjyrkogården är en av Stephen Kings mest kända och bästsäljande skräckromaner. Det har gått omkring 40 år sedan den utkom första gången och frågan är: håller den ännu? Ja, det tycker jag! Jurtjyrkogården är spännande, otäck och, framför allt, en väldigt fin bok om att vara människa. Skräck är egentligen inte min kopp te, men när boken också tränger på djupet in i huvudpersonerna: deras känslor, sorger, rädslor, ja, då fångas även jag av berättelsen.
Här är det läkaren Louis Creed, som står i centrum. Louis flyttar med familjen till en amerikansk småstad, där de snart finner sig till rätta och får nya vänner, inte minst i det äldre paret i grannhuset. Det finns dock en fara som lurar: den närliggande, tungt trafikerade vägen som hotar att ta livet av familjens katt. Dessutom: inte långt från huset finns en djurkyrkogård som väcker olustiga känslor.
Jag har förstått att många tycker att Stephen King skriver för långt och för otight och visst är Jurtjyrkogården lång, men det stör mig inte det minsta. Jag tyckte att det här var en väldigt bra och spännande läsning, inte olik de många skräckromaner jag har läst av John Ajvide Lindqvist, en författare som skriver i lite samma stil som jag uppfattar att King gör: skräck med mycket psykologi och människor.
Jurtjyrkogården
Pet Sematary översattes av Lennart Olofsson och gavs ut av Bra böcker förlag 1984. Jag har läst en nyutgåva utgiven av Albert Bonniers förlag 2015. ISBN: 9789100146610.
Stephen King
Stephen King (född 1947) är en amerikansk författare.
Dalenglitter, av Wanda Bendjelloul, är en briljant bok om klass, om slitet på en snabbmatsrestaurang och om uppoffringar för få råd till det där körkortet & friheten.
⭐⭐⭐
Betyg: 3 av 5.
Dalenglitter, av Wanda Bendjelloul, är en modern arbetarroman och en tragikomiskt skildring av att växa upp i förorten. Huvudpersonen är en ung kvinna, bosatt i Dalen tillsammans med sin polskfödda mamma. Mamman drömmer om att dottern ska bli läkare eller jurist och bo i någon av de tjusiga våningar de sett på visning (utan att vara i närheten av att kunna köpa). Huvudpersonens sysselsättning är dock ett mindre creddigt kneg – hon jobbar på snabbmatsrestaurang. Det hon lyckats tjäna ihop hittills räcker inte ens till det körkort hon drömmer om.
Arbetet på hamburgerkedjan skildras detaljrikt och roligt, men alltid med ett mörkt stråk. Det är en tufft arbete, ur många perspektiv. Chefen är småaktig och sexistisk. Köksarbetet ger spår som inte går att tvätta bort efter arbetsdagens slut: salt och fett som tränger sig in under naglarna och sätter sig i håret. Stammiskunderna inkluderar en hel del människor i marginalen och med det följer en del traumatiska situationer som ska hanteras utan något särskilt stöd – så kan t.ex. en kvinna dö av en överdos på toaletten medan huvudpersonen förgäves försöker få dit en ambulans. Efteråt är det bara att ta fram mopp och skurhink och försöka städa bort blodet.
Boken väcker inte direkt en lust att jobba på en snabbmatsrestaurang, men det är heller ingen bok som förminskar eller förlöjligar. I utbildningen till jobbet ingår att kolla på videos med fåniga namn (The Force of Flow, Nuisance and Annoyances o.s.v. o.s.v.), vilket huvudpersonen själv ironiserar över. Men det är inte utan en viss yrkesstolthet hon sedan noterar att personalen på en mer central snabbmatsrestaurang inte alls rör sig i de mönster som krävs för att få det rätta flödet. Det finns faktiskt en viss värme när jobbet skildras, precis som att Dalen inte bara framställs som en fattig kusin till Enskede. När vi nu har en verklighet där barn skjuter barn i gängkonflikter (där för övrigt Dalennätverket pekas ut som ett av de mest aktiva kriminella nätverken), är det ganska skönt att läsa en fiktiv berättelse där ”Dalens mest mytomspunne kille” också är en svärmorsdröm. Trots att det här är en bok fylld av tragik tar jag faktiskt främst med mig värmen; värmen och humorn.
Boken rymmer inte bara scener från stekoset i restaurangen. Det är en bok som tassar in på många områden där den på ett briljant sätt skildrar klass och makt. Det är sällan bekvämt berättat, men tragikomiskt och tänkvärt. Körlektioner byts mot sexuella tjänster. Bästa vännen på jobbet gör vad hon kan för att få råd till de märkesväskor som influencers visar upp i sina kanaler. Det visar sig vara ganska stora uppoffringar som krävs.
Mot slutet av boken förflyttas handlingen till Polen och det är verkligen en intressant resa att få följa med på. Även här blir klass ett självklart tema; för många är ju också ”polack” närmast en synonym till ”billig hantverkare”. Ungefär här tyckte jag dock att boken gick från att vara helt fantastisk till att bli lite för spretig. Jag vet inte exakt om jag tycker att författaren helt lyckades sy ihop berättelsen, men i det stora hela är det en oerhört intressant läsning.
Dalenglitter
Dalenglitter gavs ut av Weyler förlag 2020. ISBN: 9789127167735, 9789127167742.
Wanda Bendjelloul
Wanda Bendjelloul (född 1975) är en svensk journalist och författare.
November! Här gäller det att hänga med i svängarna. Plötsligt blev det kallt och det gick inte längre att föreställa sig att vi skulle vilja sitta i utemöblerna någonting mer den här säsongen. Det har kånkats möbler, bytts däck, plockats in sandlådeleksaker och grejats i trädgården, som nu mer och mer blir redo för vintern.
Förra månaden skrev jag ett liknande inlägg som jag kallade Oktober: resor & kultur & Systrarna. Jag ser ingen anledning att göra några stora ändringar i den rubriken nu när november är här. I november ska jag på flera resor, en privat och en i tjänsten, och Systrarna, Jonas Hassen Khemiris tegelstensroman, har jag inte hunnit påbörja ännu, så nu är det väl dags. Khemiri kommer förresten till Umeå i slutet av november. Jag köpte biljett direkt. Utifallatt. Jag är egentligen på tjänsteresa då, men man kan ju drömma…
Har ni förresten sett att Systrarna är en av de böcker som nominerats till årets Augustpris? Nu har jag ju inte läst boken, men Khemiri är en stor favorit hos mig, så jag är övertygad om att det är välförtjänt. Och ja, jag hoppas såklart att han vinner sitt andra Augustpris senare i år. 🙂 För det hoppas man ju, när det gäller en favorit. Med det sagt: är det inte lite märkligt att Systrarna ens blev nominerad i år? Khemiri har berättat i intervjuer att han skrev Systrarna på engelska. Romanen är alltså översatt till svenska, vilket borde göra den lika diskvalificerad som Liza Alexandrova-Zorinas Imperiets barn, som nekades nominering av just den anledningen att författaren valde att skriva på ett annat språk än svenska under skriv- och redigeringsprocessen. Den hårfina skillnaden torde vara att Khemiri själv stod för översättningen medan Imperiets barn översattes av en redaktör innan manuset lämnades in till förlaget. Originalutgåvorna av både Systrarna och Imperiets barn är på svenska, men Förläggarföreningen vill ändå mena att Imperiets barn är översatt litteratur och därför inte kan nomineras till Augustpriset. Jag måste erkänna att det här stör mig. För visst måste det ha spelat in att det var just Khemiris roman som trillade på rätt sida av gränsen när man ställde sig frågan om boken verkligen är skriven på svenska språket..? Jag skulle vilja se den som vågade säga nej till en så upphöjd person som Khemiri.
Nåja… I november ska jag absolut läsa Systrarna. Så måste det bli! Vill du läsa något nyutkommet har jag två novembertips som kommer här:
Fredskemisten av Åke Sellström och Sara Nygren. Som kemist känns det såklart spännande att läsa en bok om en kemist som har jobbat med det i en mycket speciell situation: som (kem)vapeninspektör i Syrien.
Lofoten av Lars Lerin. Lerins akvareller är helt otroliga och många av de bästa målade han under sina år i Lofoten. Jag förväntar mig att den här boken är fylld av riktigt bra konst.
Tiken, av Pilar Quintana, är en roman om ofrivillig barnlöshet och om att leva under mycket enkla förhållanden på den colombianska landsbygden.
⭐⭐⭐
Betyg: 3 av 5.
Tiken, av Pilar Quintana, är en kortroman om en kvinna, som efter många års försök att skaffa barn har insett att hon aldrig kommer att bli någons mor. Den ofrivilliga barnlösheten är en sorg och mellan henne och maken har det uppstått ett stort avstånd. Så blir kvinnan plötsligt ägare till en hundvalp, en tik som kommer in i hennes liv och snart får valpar.
Det här är ingen bok för den som vill läsa en mysig hundbok. Det här är över huvud taget ingen bok för den som vill läsa något mysigt. På lite drygt hundra sidor serveras här en tät liten roman där jag hela tiden läser och väntar mig något mörkt och otrevligt. Kanske är det så tillvaron är för den, som liksom bokens huvudperson, lever under fattiga förhållanden på Colombias landsbygd.
Jag tror att det här är en roman som vinner på att läsas sakta och med eftertanke, inte lyssnas på som ljudbok, vilket var vad jag gjorde. Det känns som att mycket flög över huvudet och att jag inte hann med att ta in allt som står mellan raderna. Men någonting tar jag med mig och det är verkligen den oroande känsla som författaren lyckas förmedla. En bok som väcker känslor.
Tiken
La perra finns översatt till svenska av Annakarin Thorburn och utgiven av Rámus 2021. ISBN: 9789189105256. Jag har lyssnat på boken som Radioföljetong, i uppläsning av Ylva Olaison.
Pilar Quintana
Pilar Quintana (född 1972) är en colombiansk författare.
Eufori, av Elin Cullhed, är en roman om Sylvia Plath: en fantastisk författare, en trött småbarnsförälder, en bedragen hustru, en kvinna med ett bagage med svår psykisk ohälsa. Det är en mycket drabbande berättelse om att kämpa mot ångest.
⭐⭐⭐
Betyg: 3 av 5.
Eufori, av Elin Cullhed, är en roman om författaren Sylvia Plath. Att det är roman innebär naturligtvis att boken inte är en biografi eller en dokumentär, men självklart bygger berättelsen på den verkliga personen Sylvia Plath. När boken tar sin början har Sylvia lämnat USA, lämnat London och har slagit sig ner i ett lantligt Devon tillsammans med tvååriga dottern Frieda och maken Ted Hughes. Snart kommer familjen dessutom få tillökning: Sylvia är höggravid. Planerna är stora för huset och odlingarna. Och för skrivandet. Verkligheten vill dock något annat.
Glaskupan, det som kommer bli romandebuten så småningom, ligger som ett färdigt manus, redo att skickas in, men Sylvia har svårt att samla tid och energi för sitt egna skrivande. Det är främst Ted som skriver, läser in texter för BBC och har anledning att åka in till London. Sylvia, som lidit av djupa depressioner tidigare i livet, hamnar i en ångestfylld situation som bara blir värre och värre.
I Eufori beskriver Cullhed det som kom att bli början på slutet av Sylvia Plaths alldeles för korta liv. Jag har läst Glaskupan, som på många sätt har många paralleller till författaren själv, och gripits av den starka skildringen av att bli psykiskt sjuk. Det här är en roman på samma tema. Det är en mycket ångestfylld och förtvivlad själ som läsaren får följa. När Ted är otrogen och inleder en relation med en annan kvinna beskrivs en situation som är psykiskt övermäktig att klara av. Och där står Sylvia, med två små barn ute på landet.
Det är en berörande bok, en intensiv och känslofylld läsning. Med det sagt: det är också en mycket lång bok, för att bara vara knappa 300 sidor. Trots att jag älskade Glaskupan (eller kanske just därför?), och att Eufori har väldigt starkt släktskap med just den romanen, tyckte jag att Eufori var seg. Jag hade ett motstånd mot läsningen, kanske för att Sylvia Plaths öde redan är känt. Det finns ingen spänning, man läser inte med en förhoppning om att hon ska resa sig, det är bara en lång, lång, lång resa utför. Det är drabbande, absolut, men det var tyvärr inte riktigt den vassa roman jag hade hoppats på.
Eufori
Eufori gavs ut av Wahlström & Widstrand 2021. ISBN: 9789146237303.
Elin Cullhed
Elin Cullhed (född 1983) är en svensk författare. 2021 belönades hon med Augustpriset för sin roman Eufori.
Mannen som älskade Sibirien, av Roy Jacobsen och Anneliese Pitz, är en roman om upptäcksresanden Fritz Dörries och hans resor i Sibirien vid 1800-talets slut. Framför allt är den en enformig och tjatig jaktberättelse som bara pågår och pågår…
⭐⭐
Betyg: 2 av 5.
Mannen som älskade Sibirien, av Roy Jacobsen, är en roman om den tyske upptäcktsresanden Fritz Dörries. I dagsboksform skildras hans resor i Sibirien vid 1800-talets slut. Det är en tid då det fortfarande går att upptäcka djur, växter, insekter, kulturer och landskap som fram till dess varit helt okända för européer. För Dörries är det det okända i Sibirien som lockar särskilt: i ett ogästvänligt klimat reser Dörries enorma sträckor och plockar med sig det han hittar till muséer i Europa. Han ägnar över 20 år av sitt liv åt att resa, jaga och samla.
Det finns såklart fascinerande delar av den här boken och det är naturligtvis smittande att få ta del av Dörries engagemang. Men det finns ett stort men: boken kändes faktiskt vansinnigt tråkig och det går inte att läsa utan att störa sig på tidens puckade sätt att ta in allt det vackra som upptäcks. Det här är en tid då man inte noterar, dokumenterar, förförs av de nyupptäckta djuren. Man dödar dem. Boken består av närmare 300 sidor jaktberättelser. Det är enformigt och störigt. Vem var Dörries? Vad tänkte han? Vad kände han? Vad gjorde han? Jag vet inte riktigt. Det kanske slinker med någonting emellanåt, men annars är det en enda lång, torr uppräckning om antalet djur han dödat och hur.
Jag vet ärligt talat inte varför jag lyssnade klart på den här Radioföljetongen. Kanske hade jag läst den på något annat sätt om jag hade läst själv och kunnat svepa förbi de femtioelva jaktberättelserna på ett annat sätt, men presenterat som ljudbok är det verkligen en lång upprepning som ställer sig i vägen för att boken ska beröra på riktigt. Inte min kopp te.
Mannen som älskade Sibirien
Mannen som elsket Sibir översattes till svenska av Staffan Söderblom och gavs ut av Norstedts 2020. ISBN: 9789113109589. Jag lyssnade på boken som Radioföljetong, producerad av Sveriges radio, i uppläsning av Sven Ahlström.
Roy Jacobsen och Anneliese Pitz
Roy Jacobsen (född 1954) är en norsk författare och ledamot av den Norska Akademien. Anneliese Pitz (född 1951) är en norsk lingvist.
Nu har träden helt klart bytt till höstkläder här i Umeå, men i övrigt känns det verkligen som sensommar. Det är nästan skrämmande att man kan gå omkring utan jacka såhär års..! Samtidigt njuter jag såklart, som man gör när man bor i en landsända där vintern kan upplevas väldigt lååååååååång. Får se om det blir något omslag i oktober. Det är ju faktiskt en månad som kan bjuda på en hel del snö.
Den här månaden kommer nog att rusa förbi i ett sällan skådat tempo. Jag har flera tjänsteresor inplanerade och det är med lite blandade känslor den här gången, faktiskt. Det är resor jag ser fram emot, samtidigt som jag vid ett tillfälle kommer vara borta fler nätter än vad jag någonsin varit från min lilla flicka där hemma. Oj, oj. Utöver detta har jag flera privata roligheter inplanerade: opera, guidad visning på Kvinnohistoriskt museum och förhoppningsvis en barnteater som jag hoppas att dottern kommer gilla. Under månaden väntar också en fest och så ska jag bokcirkla, i vanlig ordning. Den här gången är det jag som är värd för bokcirkeln och jag har valt boken Eufori av Elin Cullhed. Det är alltså en Augustprisbelönad roman, vilket ju brukar vara en kvalitetsstämpel, om en av mina favoritförfattare, Sylvia Plath. Den hade alla förutsättningar, kan man väl säga, men… Så seg?! Gud. Får se vad mina bokcirkelkompisar känner.
När jag väl har lyckats ta mig igenom Eufori tänker jag genast sätta igång med Systrarna av Jonas Hassen Khemiri. Åh, vad jag längtar! Jag är inte den som brukar köpa böcker, men den här gången blev det ett undantag. Boken är ju en riktig tegelsten och det finns inte en chans att jag hinner läsa ut den om jag lånar den på bibblan (dessutom antar jag att kön är enormt lång).
Andra oktoberböcker, då? Det kan kännas avlägset, men hos förlagen känns det i alla fall som hög tid att ge ut årets julböcker. Här är lite tips på nya julböcker och lite annat nyutkommet:
Eden av Isabelle Ståhl. Ståhls relationsroman från Tinderåldern, Just nu är jag här, blev en av årets mesta litteratursnackisar när den kom ut 2017. Jag tyckte den var riktigt vass och nu är jag givetvis nyfiken på Ståhls senaste roman, Eden. Den verkar handla om en resa genom Europa, och en inre resa, får man förmoda.
Kajsa Kavat och mormor av Astrid Lindgren och Ilon Wikland. I Astrid Lindgrens böcker är det inte ovanligt att det firas jul och just dessa julberättelser är ju såklart några som framkallar lite extra mys och nostalgi. Nu kommer berättelsen om Kajsa Kavat, som rycker in och julstökar när mormor bryter benet, i en fin nyutgåva, självklart med Ilon Wiklands underbara illustrationer.
Kvinnornas jul: 24 berättelser i advent. Jag brukar ägna december åt novelläsning, men om det är någon gång jag skulle snegla mot en julbok så är det kanske i år. Jag blir faktiskt riktigt sugen på att använda Kvinnornas jul som julkalender. Här finns 24 berättelser från författare som Kerstin Ekman, Bodil Malmsten, Karin Boye, Fredrika Bremer och många fler.
Pestnätter av Orhan Pamuk. Oktober är månaden då årets Nobelpristagare tillkännages och det är såklart alltid lika spännande. I väntan på nästa stora namn kan man med fördel läsa någon tidigare pristagarfavorit. För min del hör Orhan Pamuk, Sverigeaktuell med romanen Pestnätter, dit. Nu när vår närmsta pandemi är över i sitt akuta skede kan man kanske orka med en bok som faktiskt handlar om en pandemi. I Pestnätter skildras det ottomanska rikets fall och ett pestutbrott.
Pippi räddar julen av Astrid Lindgren. Astrid Lindgren och julen alltså! För den som vill högläsa julmys är även Pippi räddar julen aktuell i nyutgåva.
Skammen av Annie Ernaux. En till mycket läsvärd nobelpristagare! I oktober kommer självbiografiska Skammen på svenska, en bok som kretsar kring våld i nära relation. Säkerligen en omtumlande och berörande läsning!
Sniglar och snö av Agneta Pleijel. Äntligen kommer den tredje delen i Pleijels självbiografiska romanserie. Underbart! Jag älskade Spådomen.
Det var länge sedan jag skrev något om de böcker som jag faktiskt läser mest nu för tiden: barnböckerna. Vårt barn älskar böcker och vi kan plöja 10+ i samband med nattning (och rätt många tidigare på dagen också, för den delen). Jag har egentligen många böcker jag skulle kunna blogga om och tipsa om när det gäller böcker till barn kring 2-årsåldern, men det är så fantastiskt mycket biblioteksböcker i omlopp att det inte hinns med. Några ständigt återkommande böcker är i alla fall Pixiböckerna, ”småböckerna”, som är så smidiga att plocka fram när man ligger i sängen och läser. Vi har en skapligt stor samling med böcker inköpta på loppisar, böcker ärvda från kusiner och böcker från förra årets Pixijulkalender. Här är några av favoriterna:
Sickan-böckerna av Sofia Rådström
Jag har skrivit om Sickan-böckerna förut och jag gör det igen: det här är småbarnsböcker av bästa sort. Med finurliga rim och underbara illustrationer skildrar Sofia Rådström småbarnslivet på ett sätt som bjuder på mycket igenkänning. Vi har två Sickan-böcker i Pixi-storlek: Kom nu, Sickan och Vänta, Sickan. Den första handlar om en evighetslång (i tid mätt) promenad till affären och den andra handlar om att inte hinna ut snabbt nog för att leka i regnet. Båda är fantastiska, men Kom nu, Sickan är lite av en favorit. Sickan-böckerna (dessa och flera) finns även i andra format, om man föredrar att läsa större böcker.
Alla tre-böckerna av Maria Nilsson Thore
Alla tre-böckerna är mysiga böcker för barn i förskoleåldern. I de får man följa med i vardagen på förskolan Ärtan. Jag kan förvisso inte säga så mycket om hur det är på förskolan (jag har aldrig gått på förskola), men det känns i alla fall autentiskt när Maria Nilsson Thore beskriver fruktstunder, pepparkaksbakning och annat. Vi har läst flera Alla tre-böcker i sina större format, men i Pixi-variant har vi Alla tre julbakar och Alla tre har fruktstund, som handlar om just de ämnen jag nämnde ovan.
Bebbe-böckerna av Mervi Lindman
Bebbe-böckerna av Mervi Lindman är flitigt omnämnda småbarnsfavoriter på den här bloggen. I Pixi-variant har vi Bebbe letar nappen och Bebbe pussar. Jag tycker att de är ett fint mellanting mellan pekböcker och böcker med mer text. De passar att läsa och peka i för riktigt små och kan fortsätta att läsas ett gott tag till. Dottern gillar dem och det gör jag med!
Liten-böckerna av Lotta Olsson och Charlotte Ramel
Jag tycker om böcker på rim och i Lotta Olssons och Charlotte RamelsLiten-böcker finns finurliga rim, mysiga illustrationer och igenkänning. Jag vet inte hur många av böckerna som finns som Pixiböcker, men vi har i alla fall Trycka knappen och Alla kläder på. Jag/vi tycker särskilt mycket om Trycka knappen: det är kul att själv ”trycka knappen” i boken.
Böcker av Jan Lööf
Jan Lööfs bilderböcker är några böcker som poppar upp direkt om jag tänker tillbaka på vad vi läste när jag var barn . Hans finurliga illustrationer känns igen direkt när man ser dem och det är skojigt att de innehåller så mycket detaljer. Man kan nästan läsa parallella berättelser bara genom att titta på bilderna. Där händer mycket! Många av Jan Lööfs böcker finns som Pixiböcker och själv minns jag särskilt Födelsedagspresenten. Just den har åldrats dåligt, egentligen. Där finns liksom en prinsessa som… jag vet inte vad. Hon följer i vart fall inte med på något äventyr. Jag har förstått att det faktiskt finns en reviderad version där hon har en annan roll(!), men den har inte jag läst. Hur som helst: jag gillar Jan Lööfs böcker. Kanske kan man modifiera lite när man läser om det känns för mossigt…
Vem-böckerna av Stina Wirsén
Just nu är Vem-böckerna de mesta favoriterna här hemma. Både jag och dottern tycker om dem och dottern brukar särskilt be om att vi ska läsa just dem (Vems resa?, en av böckerna vi har i större variant, brukar hon gulligt nog referera till som ”blablabla”-boken eftersom den inleds med att stressade föräldrar packar väskor och bland annat säger ”blablabla”). Vem-böckerna är fyllda av igenkänning (för både stora och små…), värme och humor. Jag älskar illustrationerna och att de är normbrytande (om man kan säga så om böcker som handlar om fantasifullt tecknade nallar, katter, hundar etc…). Texten är alldeles lagom för min tvååring: inte för lång, inte för komplicerad, men ändå en hel berättelse med formuleringar som hon lägger på minnet.
Bo-böckerna av Morten N. Pedersen
Morten N. PedersensBo-böcker är mysiga berättelser om vardagliga situationer som att skynda till förskolan eller att bli mörkrädd. Det är lagom mycket text för vår tvååring och fina illustrationer med roliga detaljer. Jag tycker förresten att det är lite extra kul med Bo på jobbet, där Bo följer med sin pappa till jobbet som lantmätare. Barnböcker har annars en övervikt av fräsiga yrken, som läkare eller tandläkare, eller yrken som barn tycker är extra spännande, som brandman eller polis. Men lantmätare alltså! Kul! Första och enda gången jag har läst en barnbok om lantmäteri.
Doris på rymmen av Viveca Sundvall och Gunilla Wärnström
Doris på rymmen är egentligen en ganska rörig berättelse: en gosedjursnalle får en fläck, rymmer från varuhuset och liftar med en sjungande tidningsutdelare till en TV-studio. Jag tar med den här boken för att jag minns den så väl från när jag själv var barn och nu upptäcker jag att min dotter också dras till den. Jag har ingen aning om varför. Barn verkar inte nödvändigtvis känna samma krav som vuxna på att böcker ska ha en röd tråd eller poäng, antar jag…
Apor, bananer, krut och vulkaner av Grethe Rottböll och Anna-Karin Garhamn
Om jag får välja något att läsa för dottern väljer jag gärna en bok på rim. Ärligt talat kan man tröttna på böcker efter att ha läst dem femtioelva gånger på kort tid och då är det inte lika lätt att plocka fram den inspirerande högläsarrösten. Men böcker på rim rullar fram av sig själva. I Apor, bananer, krut och vulkaner får läsaren följa med apor på äventyr. Jag gillar den!
Gunnar tappar sin hatt av Jojo Falk
Jag vill också tipsa om Gunnar tappar sin hatt av Jojo Falk. Det är en mysig liten berättelse om en liten, liten man som tappar sin hatt. Alla bilder är illustrationer på foto, vilket är ett kul och lyckat grepp. Det finns en spännande liten värld om man tittar riktigt nära på det som finns i naturen och här utnyttjar Jojo Falk detta på ett fantasifullt och roligt sätt.
September är här! Eftersom det fortfarande är förvånansvärt(?) varmt har jag inte riktigt hängt med i svängarna. Träden börjar säga ”HÖST!”, men i själen känns det ändå som sensommar. Jag njuter fortfarande av att klä mig sommarlätt, att kanske inte ens behöva jacka när jag cyklar från jobbet. Trädgården, som inte direkt hanns med när det var sommar på riktigt, står kvar och går fantastiskt bra att njuta av nu med. Än finns det mycket att skörda, än kan man leka i sandlådan med dottern, än kan man (korta stunder) vila i hängstolen. Det här är ingen dum årstid!
Jag hoppas att värmen dröjer sig kvar ett tag till. I övrigt kommer september förhoppningsvis bjuda på en hel del dans (äntligen öppnar dansskolorna igen!). Det ska firas diverse födelsedagar. Och så får vi besök från mina föräldrar och då får vi hjälp med att styra upp på vinden, som just nu är en hopplös röra med alldeles för få ytor att ställa saker på… Jag ser inte fram emot allt jobb kring vinden, men det kommer kännas fint när det är klart. Jag ser framför mig en massa praktiska plastbackar, ordentligt uppmärkta och organiserade, i prydliga rader. Ja, vi får väl se. September är oavsett en lämplig månad för att styra upp saker, är det inte så? Det är en typisk månad för terminsstarter, nya kalendrar och nya planer. Kul!
Dessutom är september en riktig högtid för den som gillar nyutkomna böcker. Det är nu förlagen ger ut det de vill lyfta fram på Bokmässan och det de vill ska vara aktuellt nu när hösten kommer, när priser delas ut, när det snart(?) är jul o.s.v. o.s.v.
Själv läser jag förvisso en massa gammalt. Det är sedan gammalt. Men förr eller senare vore det inte fel att läsa det här:
Fjollornas fest av Jonas Gardell. Jag har läst det mesta av Gardell och hans böcker har en särskild plats i mitt hjärta, så som det kanske blir när man läser böcker under formande tonår. Förlaget beskriver Fjollornas fest med orden: ”Fjollornas fest är en bitchig, smärtsam, rolig, mörk och filmisk berättelse om fjollorna – då som nu bland de mest utsatta av alla.” Det låter som väldigt mycket Gardell!
Hemtrevligt av Elin Lervik och Katarina Matsson och med foto av Fanny Rådvik. Jag kommer nog aldrig få till ett prydligt, tjusigt eller elegant hem, men kanske man kan satsa på hemtrevligt… Den här boken verkar vara hemskt inspirerande om man vill ha lite hjälp på vägen. En bok om hur man får ett hem att kännas hemtrevligt och personligt!
Hur mår Dim? av Maria Nilsson Thore. Nilsson Thore har skrivit och illustrerat många bilderboksfavoriter här hemma (inte minst böckerna om förskolan Ärtan). Nu kommer en ny bok om ”Dims och Lummers pyttelilla värld djupt inne i skogen”. Så fint!
Istid av Tom Malmquist. Jag har fortfarande Malmquists självbiografiska roman, I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv, i färskt minne, trots att det var åratal sedan jag läste den. Det är en oerhört berörande berättelse om tiden när Malmquist blir förälder och förlorar sin sambo inom loppet av några dagar. I Istid tar sig Malmquist an ett annat ämne, med potential att beröra lika mycket: en sårig far-och-son-relation.
Stacken av Annika Norlin. Här om året debuterade Norlin som novellförfattare och nu kommer den första romanen. Otroligt glädjande! Norlin är en fantastisk berättare i texter av alla de slag: låttexter, noveller och, förhoppningsvis :), romaner.
Svensk romantisk poesi. Om man, precis som jag, inte är så superduperbekväm med att läsa poesi kan det vara nice att vända sig till antologier, där någon (förhoppningsvis) har gjort ett klokt urval och eventuellt satt dikterna i ett sammanhang. Jag är mycket lockad att bläddra i den här nya samlingen, redigerad av Staffan Bergsten, med poesi från det som förlaget kallar för ”den svenska poesins guldålder”: sent 1700-tal och början av 1800-talet.
Systrarna av Jonas Hassen Khemiri. Skulle jag peka ut en favoritförfattare är det mycket möjligt att jag skulle välja Khemiri. Jag vet ingen som hanterar språket så skickligt och egensinnigt som honom. Hans berättelser är något alldeles extra: sorgliga, mörka, varma, roliga, allt. Nu kommer något så ovanligt som en tegelsten skriven av denna författare. I hans tidigare utgivning märks romaner med samma storlek som ett kex. Får se hur det funkar när det plötsligt är 700+ sidor.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
