Den dag jag blir fri: En bok om Katarina Taikon av Lawen Mohtadi
I Den dag jag blir fri berättar Lawen Mohtadi om Katarina Taikons liv och engagemang för romers rättigheter. Boken är också en skildring av romernas situation i Sverige under 1900-talet. Det är inte en speciellt upplyftande läsning. Här beskrivs hur romer förföljs, inte kan gå i skolan och har mycket små möjligheter att bosätta sig någonstans. Det här är en grupp som lever med helt andra rättigheter och möjligheter än Sveriges övriga befolkning. Det kanske mest beklämmande är att veta att romer än idag förföljs och behandlas mycket illa. Den dag jag blir fri ger på så sätt en viktig historielektion och blir en pinsam påminnelse om att det är hög tid att någonting händer och att förföljelsen och diskrimineringen av romer upphör.
Taikons levnadsöde är såklart också intressant. Läsaren får följa henne under hennes tuffa uppväxt och upp i vuxen ålder när hon börjar engagera sig för politiska frågor och inleder sitt författarskap. För många är Taikon såklart välkänd för böckerna om Katitzi, som är baserade på hennes eget liv. I boken skildras hur verkligheten såg ut: vad Taikon ville säga i böckerna om Katitzi och vad hon faktiskt tonade ner. Berättelsen om Taikons uppväxt är kantad av misshandel, otrygghet och hårt arbete, men såklart finns också mycket fint, som gemenskap, systerskap och en stolthet som hon vägrar att släppa.
För att berätta om Katitzi har Mohtadi bland andra intervjuat Katarina Taikons syster, Rosa Taikon, och dotter, Angelica Ström. Det enda som saknas för mig är Katarina Taikon själv, som naturligtvis inte har kunnat få röst i just den här boken, då hon avled redan 1995. Det är sorgligt att Katarina Taikon inte fick fler år: att hon inte kunde skriva fler böcker och fortsätta att vara en viktig röst för romerna. Jag hade gärna hört mer från Katarina Taikon själv. Jag gissar att jag måste läsa Katitizi-böckerna snart.
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill ta del av Katarina Taikons fascinerande livshistoria och lära sig mer om romernas situation under 1900-talet.
Betyg: 3+ tivolin av 5.
Citerat ur Den dag jag blir fri
”Katarina Taikon var 31 år när hon kom ut med sin första bok, Zigenerska. Hon hamnade på ett sätt rätt i tiden. Under 60-talet stod välfärdssamhället på sin höjd. Sverige intog en ledande roll som företrädare för jämlikhet och rättvisa för världen folk. Den nationella självbilden byggde på en idé om att Sverige var en plats fri från rasism, eller, som det ibland kallades, ”minoritetsproblem”. Men under samma tid inträffade något helt annat. Romers krav på bostäder, skolgång, arbete och ett liv fritt från rasism möttes av en kompakt mur av motvilja, hån och förakt, både från det officiella Sverige och från befolkningen i övrigt. Detta förhållande, mellan den dominerande historieskrivningen och de faktiska villkoren, är 1960-talets stora paradox.”
Den dag jag blir fri: En bok om Katarina Taikon av Lawen Mohtadi
Om den dag jag blir fri, Katarina Taikon och Lawen Mohtadi
Katarina Taikon (1932-1995) var en svensk författare av romsk härkomst. Hon debuterade 1963 med den självbiografiska boken Zigenare, men är kanske mest känd för Katitiziböckerna, som också bygger på hennes eget liv. Taikon lärde sig inte skriva förrän i tonåren. Som rom var hon nämligen inte välkommen att gå i skola som andra svenska barn. Under sin levnad kom Taikon att bli en stark och viktig röst för romernas rättigheter. 1982 drabbades Taikon av hjärtstillestånd, endast 50 år gammal, och drabbades av svåra hjärnskador. Efter 15 år i koma avled Katarina Taikon 1995.
Lawen Mohtadi (född 1978) är en svensk journalist, författare och regissör med kurdiska rötter. Hon skriver idag för bland annat DN och jobbar också som redaktör för förlaget Natur & Kultur. Den dag jag blir fri är hennes kanske mest uppmärksammade bok. 2015 omarbetades den till film (med titeln Taikon). Mohtadi twittrar under @lawenmohtadi.
”Hösten 1963 utkom Katarina Taikons debutbok Zigenerska. Hon var 31 år, hade nyligen lärt sig läsa och skriva och blev över en natt talesperson för romernas kamp för lika rättigheter i Sverige. Tillsammans med andra aktivister och kulturpersonligheter kämpade hon för att tömma tältlägren som romer bodde i och för deras rätt till skolgång. Hennes krav på inkludering väckte starka reaktioner, både på grund av ren fientlighet mot romer men även utifrån en idé om att romer varken kunde eller ville leva inom det moderna samhällets ramar. Katarina Taikons livsprojekt blev att utmana den synen. Katarina Taikon (19321995) föddes i ett tält utanför Örebro. Hon är mest känd för sin självbiografiska barnboksserieom Katitzi. Den dag jag blir fri är den första biografin om henne.”
Det kommer hela tiden nya filmatiseringar av böcker. Filmatiserade böcker och så kallade biopics (biografiska filmer) verkar vara det som filmbolagen satsar stort på. Kanske är det relativt lätt att sälja in en film om publiken redan är bekant med storyn och/eller huvudpersonerna… Nåväl. Nu i år kan vi se fram emot flera spännande filmatiseringar. Här är de 7 filmatiseringar som jag ser fram emot mest 2016:
Den 15:e april har Djungelboken premiär. Det är alltså en ny spelfilm med t.ex. min favorit Scarlett Johansson bland rösterna (hon gör rösten åt Kaa). John Favreau, känd för Iron man-filmerna, är regissör.
I maj kommer Alice i spegellandet med i princip samma skådespelade som i Alice i underlandet från 2010. Dags att återse Mia Wasikowska (Alice), Johnny Depp (Mad Hatter) och de andra!
I september kommer Pernilla Augusts filmatisering av Den allvarsamma leken. Den här klassikern av Hjalmar Söderberg är ju en av mina favoritböcker, så det ska såklart bli spännande att se berättelsen på bioduken. Hoppas att den lever upp till förväntningarna!
I november kommer vad som kan förväntas bli årets ”julfilm”: Fantastiska vidunder och var man hittar dem. Det är alltså en filmatisering av J.K. Rowlings bok, med samma namn, som utspelar sig i Harry Potters värld 70, år före Harry Potter. Det var en lågoddsare att den här boken skulle komma som film. Det enda som förvånar mig är att man inte har gjort 3 filmer av den. 😉
Till jul kommer också filmatiseringen av Miss Peregrines hem för besynnerliga barn. Jag gillade den här fantasyromanen, även om den inte tog mig med storm på samma sätt som t.ex. Harry Potter. Filmen har jag dock superhöga förväntningar på, trots allt. Min favorit Tim Burton är regissör!
I slutet av året, eller i början av 2017, kommer nästa Tintin-film. Tintins äventyr: Solens tempel, är titeln. Jag blev helt förtrollad av animeringen i Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet från 2011, så jag har höga förväntningar på den här! 🙂
Någon gång under året kommer också filmatiseringen av Fyren mellan haven att ha premiär. Jag vet dock inte om den kommer till Sverige? Men man kan ju hoppas! Sveriges kanske skickligaste skådespelare, Alicia Vikander, spelar en av huvudrollerna. Bara en sådan sak!
Som så många andra har jag sett filmatiseringen av Fredrik Backmans bestseller En man som heter Ove nu i jul. Jag har förstått att filmen har gjort succé. I min hemkommun blev det kaos på biografen eftersom de inte har något system för att förboka biljetter och det sedan kom så mycket folk att de inte ens tog sig in. Hehe.
Jag gillade boken, som handlar om 59-årige Ove, som har utsett sig själv till kvarterets egna ordningspolis. Han retar gallfeber på en och annan i sin iver att hålla området fritt från bilar, felparkerade cyklar och så vidare, men när kvarterets invånare väl lär känna honom så hittar de en sant godhjärtad man. När boken tar sin början har Ove nyligt blivit änkling och har bestämt sig för att avsluta sitt liv. När den bullrige Parvaneh flyttar in i grannhuset så blir han förhindrad att göra verklighet av sina fruktansvärda planer. Det är en superfin bok, på många sätt. Genom berättelsens gång tinar Ove verkligen upp och en massa intressanta karaktärer korsar hans väg på olika sätt. Dock måste jag säga att läsupplevelsen har växt med tiden och att jag faktiskt inte tyckte att boken var sådär superfantastisk när den precis var utläst. Visst gillade jag boken, men jag tyckte också att mycket i den kändes lite sökt och klyschigt. Boken är fylld med en sympatisk bredd av människor, både vad gäller etniskt ursprung, sexuell läggning, ålder och så vidare. Och ja, det är ju bra, tycker jag. Men ibland kändes det faktiskt lite tillkämpat på något sätt.
Men efter att ha hört allas lovord och höra såväl vänner som kollegor, släktingar, bokcirkelkamrater och folk som man inte ens trodde läste böcker, hylla den här boken, ja, då smälter ju även jag. Det är uppenbart att det här är en bok som har berört och roat ovanligt många läsare.
Det glädjer mig något oerhört att Rolf Lassgård har gjort en fin tolkning av Ove. Filmen är boken trogen, även om mycket såklart har klippts bort, och det är helt klart en lyckad filmatisering. En riktigt bra och värmande film!
Min kamp är Karl Ove Knausgårds uppmärksammade självbiografiska romaner, som kom ut på svenska i 6 delar mellan åren 2010 och 2013 och består av svindlande 4000+ sidor. Det är alltså med en enorm detaljrikedom som Knausgård berättar om sig och sitt liv. Hur mycket som är fiktion och hur mycket som är sanning är väl i och för sig inte gott att veta och förmodligen är det inte speciellt viktigt för läsaren att reda ut det heller.
Jag har aldrig haft lätt för tjocka böcker. Jag tycker om korta, tighta berättelser. Sedan hörde jag en intervju med Kristina Sandberg, som har ägnat cirka 1500 sidor åt att skildra livet för den fiktiva karaktären Maj, som är hemmafru i Örnsköldsvik. Sandberg menade att sidantalet i sig var viktigt för henne: det var meningen att den berättelsen skulle få ta plats, rent fysiskt. Det var en tankeställare för mig att höra Sandberg berätta om Maj-böckerna. Jag hade sällan tänkt på tjocka böcker som något annat än dålig redigering tidigare.
Det är här som det blir lite komplicerat för mig. Jag älskade att läsa böckerna om Maj och att få ta del av ett livsöde för en helt vanlig, bortglömd person, så att säga. Vem hade någonsin ägnat 1500 sidor åt att berätta om hemmafruar tidigare? Knausgårds omfattande verk är något annat. Vem har läst 4000 sidor om en västerländsk, medelklassman? Oj, hoppsan, det har vi ju såklart gjort allihop, många gånger om.
Nej, det här blev ingen storslagen läsupplevelse för mig. Jag gillar i och för sig uppväxtskildringar och Min kamp, som den första delen i serien heter och som är den bok som jag har läst, handlar mycket om Karl Oves uppväxt, hans dåliga relation med sin far och boken hoppar också till tiden efter faderns död och hur Karl Ove försöker att försonas med fadern och minnet av fadern samtidigt som han städar ur sin farmors hem, där den alkoholiserade pappan har bott i slutet av sitt liv. Det är välkomponerat och välskrivet och på många sätt en läsvärd berättelse, men för mig fastnar det när så mycket kring Min kamp och de efterföljande delarna handlar om formatet, snarare än berättelsen. De enskilda scenerna och händelserna är överskuggade av allt snack kring formatet, kring omfattningen, kring detaljrikedomen, kring den ”nyskapande” tanken att skriva såhär mycket om sig själv. För mig är formatet i grunden ointressant när det gäller självbiografiska romaner. Jag vet inte vem eller varför som behöver ta såhär mycket plats, rent fysiskt. Då föredrar jag t.ex. Bodil Malmstens eftertänksamt och poetiskt komponerande texter. I hennes biografi, Mitt första liv, ägnar hon några få stycken för att berätta om det dramatiska när hon försöker att ta sitt liv. Hon skriver några få stycken, som tränger rakt in i hjärtat och berör på djupet. Sådant imponerar på mig. Knausgårds berättande gör mig mest av allt irriterad.
En kul anekdot apropå detaljrikedomen i Min kamps och alla hyllningar av Knausgårds verk: jag hörde i en intervju, som jag tyvärr inte har hittat igen, att någon sagt till Knausgård någonting i stil med att ”han skulle kunna skriva en bok om att skita och folk skulle läsa den”. Och då gjorde han det. Texten finns i essäsamlingen Själens Amerika och boken har förmodligen sålt som smör. Läsarna älskar Knausgård, oavsett om han skriver om en alkoholiserad pappa eller om han skriver om hur han bajsar. Det i sig är fascinerande, men mig imponerar det inte på.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en av 10-talets största litterära snackisar och en självbiografisk roman skriven med en sällan skådad detaljrikedom.
Betyg: 3 tomflaskor av 5.
Om Min kamp och Karl Ove Knausgård
Karl Ove Knausgård (född 1968) är en norsk författare, bosatt i Sverige. Han debuterade 1998 med romanen Ute av verden, men är kanske mest känd för sitt självbiografiska mastodontverk Min kamp, som kom ut i 6 delar mellan 2009 och 2011 (på norska). Efter Min kamp har Karl Ove Knausgård främst skrivit essäer. Hans senaste bok är Hemma – borta, som kom ut 2014. Hemma – borta består av en brevväxling mellan Knausgård och Fredrik Ekelund där de diskuterar sommarens fotbolls-VM.
Översättare: Rebecca Alsberg.
Originalets titel: Min kamp.
Utgivningsår: 2010 (första svenska utgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 442.
Andra delar i serien: Min kamp 2, Min kamp 3, Min kamp 4, Min kamp 5, Min kamp 6.
Andras röster: Boktoka, DN.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Min kamp är Karl Ove Knausgårds mäktiga självbiografiska roman. Första delen inleds med en svepande beskrivning av varje människas slutpunkt, döden. Det är runt detta ofrånkomliga faktum boken kretsar, från barndom till vuxenhet.
I centrum står en far som i hela sitt liv agerar på ett sätt som gör honom onåbar och omöjlig att förstå. Boken utgår från Karl Oves nuvarande situation med fru och två små barn i Malmö. Han skriver personligt om hur han tvingats sluta dricka eftersom han då tappar kontrollen och gör sig själv och andra illa.
Så kommer telefonsamtalet från brodern med besked om faderns död. Det som följer är ett hårt uppvaknande och en begravning av en far han aldrig kände.”
Nu är julen snart över. Jag hör till de som bestämt tycker att julen bör firas till tjugondag Knut (om man nu firar jul). Om någon undrar varför så tycker jag att Fredrik Lindström pratar så bra om julen i sitt vinterprat från 2013.
Under julen har jag blivit oerhört bortskämd med fina presenter. Oerhört bortskämd. Och bland mycket annat fick jag två böcker i jul!
Först fick jag Lars Lerins 7 resor 9 liv. Jag fick den av min sambo, som är lika förtjust i Lerins akvareller som jag, så det här blir nog en julklapp lite åt oss båda… 😉 Jag har inte hunnit bläddra så mycket i den ännu eftersom jag har varit bortrest över jul, men det ska bli fint att få titta i den de kommande veckorna. Sådana här böcker vill jag läsa långsamt, någon sida per dag.
Av mamma och pappa fick jag en kokbok som jag önskat mig. Jag har undvikit kött de senaste 6-7 åren och äter just bra kött någon enstaka gång när jag är bortbjuden på middag, när jag äter ute eller när jag vid några få tillfällen per år gör sushi. Så även om jag inte är vegetarian så är jag verkligen intresserad av att laga vegetarisk mat. Av alla vegetariska kokböcker så hör Green kitchen stories till de som folk har talat sig varmast om. Den är verkligen jättefin och inspirerande. Idag har jag köpt hem lite ingredienser så att jag kan komma igång och laga rätter ur den. Jag återkommer med mina intryck av denna hyllade kokbok. 🙂
Jag har tydligen använt min sambos visitkort som bokmärke för att hitta igen receptet på falafel med pistagenötter som jag hade tänkt laga. Hehe. Såg det nu.
Jag brukar, som ni kanske vet, inte nödvändigtvis läsa de allra nyaste och mest aktuella böckerna. Tvärtom är jag ofta sen på bollen och jag väntar gärna med att läsa nya böcker tills jag har hört lite omdömen och sett några recensioner. Jag tycker sällan att det är värt att chansa och för mig känns det som en chansning att läsa helt nyutgivna böcker (undantaget är såklart om det är en riktigt favoritförfattare som är aktuell med någonting nytt!). Med den bakgrunden utsåg jag förra året ”Årets bästa bok 2012”. Sedan dess har jag läst många fler böcker som getts ut 2012… Hehe. Men i alla fall.
I år är det då rimligen dags att utse ”Årets bästa bok 2013”. En del av böckerna från 2013 läste jag faktiskt 2013, så då har jag ju åren hunnit gå. En del strålande böcker kanske inte är riktigt lika färska i minnet nu – och det är ju också ett slags omdöme. Omvänt kan en del böcker, som jag betraktade som ”medelbra” då, vara sådana som verkligen etsat sig fast i minnet. Men hur jag än vrider och vänder på det så är det framför allt 8 titlar som står ut från mängden.
Och de nominerade är…
Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie. En brännande, viktig och fantastisk bok om rasism. Boken följer Ifemelu, som lämnar Nigeria för att studera i USA. För första gången måste hon konfronteras med vad det kan innebära att vara mörkhyad – i hennes nya land möter hon dagligen rasism. En mångbottnad måsteläsning!
Det eviga folket är inte rädda av Shani Boianjiu. Skolan är över för de tre barndomskompisarna Yael, Lea och Avishag. Nu måste de göra den obligatoriska militärtjänstgöringen. Med en enorm precision skriver Boianjiu om ledan och de närmast obefintliga drömmarna som man kan ha i Tel Aviv. Det är en fantastisk bok om att vara ung och barnslig – och att behöva konfrontera våld i vardagen.
Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson. En välförtjänt hyllad roman om olycklig kärlek. Ester trånar efter en man som både vill ha och inte vill ha en relation. Boken är en mycket analyserande och tänkvärd berättelse om kärlek och vad den kan göra med oss.
Expeditionenav Bea Uusma. Inte visste jag att jag var så intresserad av Andrées polarexpedition, men Uusmas detaljerade och underhållande fackbok är en riktig bladvändare. Hon vänder på varje sten för att försöka bringa klarhet i vad som egentligen hände expeditionsdeltagarna, som tragiskt nog omkom under expeditionen och hittades först 33 år senare.
Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt. Två systrar förlorar sin mobror och får för första gången reda på att morbrodern levt tillsammans med en man och att han drabbats av aids. Både försöker att hantera sin sorg och sorgen över att förlora varandra – den äldre systern är på väg att bli vuxen och skaffa sig ett eget liv. En fantastiskt vacker bok om systerskap och sorg.
Nyckeln av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Den tredje och avslutande delen i Engelsforstrilogin – en fantastisk fantasytrilogi som utspelar sig i svensk bruksort. Det bästa är egentligen inte spänningen, även om den är en riktig bladvändare, utan de oerhört fina personporträtten och den pricksäkra skildringen av tonårsliv och att växa upp på en mindre ort.
Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig av Bodil Malmsten. Det här är den avslutande delen i Malmstens loggbokserie. Här samlas bilder, texter och utdrag från Malmstens blogg. Det är en fin skildring av samtiden, men också en mycket berörande och vacker betraktelse om åldrandet. Mycket poetiskt och vackert komponerat.
Projekt Rosie av Graeme Simsion. En annorlunda och varm feelgoodberättelse om en man med autistiska drag och hans sökande efter kärleken. Han börjar använda sig av en komplicerad enkät för att sålla ut potentiella frukandidater. Det fungerar inte speciellt bra…
Och vinnaren är…
Americanah. Chimamanda Ngozi Adichie är en blivande Nobelpristagare och en viktig skildrare av Nigerias historia och hur de rasistiska strukturerna kan se ut i vårt samhälle idag. Alla borde läsa Adichie, både för det eleganta berättandet och de viktiga berättelserna. Americanah är hennes starkaste roman hittills och jag hoppas att det kommer många fler.
Det här året har verkligen varit ett fantastiskt år när det kommer till läsupplevelser. Den ena strålande boken har avlösts av den andra. Jag måste ha valt bra böcker i år. Eller om jag har läst med mer eftertanke? Kanske både och.
Jag tänker inte ens försöka att göra en topplista över de bästa böckerna 2015. Här kommer istället kortare summeringar över mina största läsupplevelser från året.
Liv Strömquists seriealbum Kunskapens frukt är en tänkvärd och rolig djupdykning i ämnet ”det kvinnliga könsorganet”. Få satiriker är lika pricksäkra som Strömquist och även om jag inte alltid håller med henne i hennes åsikter så lyckas hon alltid väcka nya tankar hos mig. Jag tycker att Strömquist är en av vår tids viktigaste feministiska röster och Kunskapens frukt är hennes bästa album hittills.
En annan bra bok från året är Utan personligt ansvar av Lena Andersson. Boken är en uppföljare på den augustprisbelönade romanen Egenmäktigt förfarande. Återigen får läsaren följa Ester i hennes hopplösa kärleksproblem. Nu har Ester blivit ”den andra kvinnan”: föremålet för hennes kärlek är nämligen gift och vill inte skilja sig. Åren går och det är ett evigt givande och tagande. Med en enorm detaljrikedom och ett analyserande sätt beskriver Andersson detta olyckliga förhållande. En smärtsam bok!
När jag läste trilogin om Maj (Att föda ett barn, Sörja för de sina och Liv till varje pris) trodde jag inte att någon annan bok kunde toppa den upplevelsen i år. Många har ju läst och älskat de här böckerna och jag kan bara sälla mig till hyllningskören. Med böckerna om Maj tecknar Sandberg ett stycke kvinnohistoria som är förvånansvärt fängslande att få ta del av. Böckerna kretsar kring Maj, som är hemmafru i Örnsköldsvik, med hennes oro över att passa in, att barnen ska ha det bra, att maken ska sköta sig och inte falla in i drickandet. Jag tycker så mycket om Maj att jag önskar att hon vore här, så att jag fick ge henne en kram.
Om du vågar av Megan Abbott är en ungdomsbok som jag inte hade några särskilda förväntningar på över huvud taget. Men oj, vilken bok! Boken kretsar kring Addy, en ung tjej som sysslar med cheerleading. När en ny coach kommer till laget så blir den informella ledaren plötsligt petad från sin lagkaptensroll. Hela laget börjar skaka. Många beundrar coachen, men andra är mindre nöjda. Addy är den som kanske kommer coachen närmast och då dras hon också in i någonting hemskt. Coachens hemlige älskare har hittats död. Var det ett självmord? Boken är spännande och klaustrofobisk och det är bland det bästa och snyggaste jag har läst om att vara tonåring och att vara helt dedikerad till ett intresse. En fantastisk bok!
Jag är inte en speciellt van poesiläsare, men när nu Bodil Malmsten har varit aktuell med sin första dikt på 20 år så var det givet att jag läste den. Och vilken dikt! I Det här är hjärtat skriver Malmsten om sorgen över att förlora en närstående och det är så gripande och vackert att det gör ont att läsa. En fantastisk liten bok!
More fire är en annan lysande roman från året. Boken är en ilsken beskrivning över hur kolonialismen har satt spår som fortfarande är som sår. I boken skriver Karolina Ramqvist om en ung tjej som befinner sig på Jamaica för att skildra landet i en dokumentärfilm. Det är en tankeväckande bok, men för mig imponerar den särskilt genom formen och språket. Det är en genomtänkt och välskriven berättelse – varje ord sitter där det ska.
En annan fantastisk bok är Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson. Boken kretsar kring en gäng tjejer som går på gymnasiet i Kalmar. Vad de har gemensamt är snarare ett utanförskap än en gemenskap. Folkesson skriver om uppväxt och vänskap och det är en hjärtskärande fin bok om hur livet blir som det blir och hur vi måste förhålla oss till vårt förflutna. Kalmars jägarinnor är fantastiskt välskriven och tight – det går att plocka ut meningar och stycken och läsa de fristående, som poesi. Perfektion!
Nu vill jag som sagt inte göra någon topplista, men om jag hade försökt så hade jag troligast haft Allt jag inte minns i topp. Allt jag inte minns är Jonas Hassen Khemiris senaste och jag, som älskar allt Khemiri har skrivit, kastade mig såklart över den här boken, som visade sig toppa mina höga förväntningar. Det här är sannolikt det mest välkomponerade och perfekt avvägda jag har läst i hela mitt liv. Khemiri skriver om stora känslor, som kärlek och sorg, väver in ett pricksäkert tidsdokument över vår tid, med rasism och papperslösa som lever under ovärdiga förhållanden, och ger också mycket av sig själv och sin egen sorg. Det är vackert, berörande, imponerande, roligt och sorgligt om vartannat.
Som så många andra har jag under 2015 läst och berörts av Martina Haags smärtsamma roman Det är något som inte stämmer. Haag har här övergett feelgoodgenren för att istället skriva en totalt hudlöst och öppen berättelse om att leva med ångest och att överleva det att bli lämnad. Jag vågade inte riktigt lita på att Haag skulle fixa den här genren, men oj, vad jag inte hade behövt oroa mig. Det här är helt bländande bra och insiktsfullt berättat. En fantastiskt fin och berörande bok!
Här kommer den näst sista delen i min årssummering! Imorgon kommer mina favoritböcker bland de böcker jag läste 2015. Idag tänkte jag summera året med bloggen: bloggens 2015.
I år har jag gjort 3 förändringar varav 2 är sådana som kanske ingen har noterat, men ändå. 😉
Bloggen har fått ett Instagramkonto. 🙂 Jag bryter mot de oskrivna reglerna som säger att insta ska vara något slags komplement till bloggen, för jag dubbelpostar alla instagrambilder som bildinlägg i bloggen. Men jag vill nog ha det så, faktiskt.
Jag har sökmotoroptimerat, så att fler ska hitta hit. Innan jag bytte till WordPress (för många år sedan) så hade jag ca 3 ggr fler besökare än dag eftersom att min hemsida hamnade jättehögt upp bland sökträffarna när man googlade på diverse böcker. Jag vet ärligt talat inte varför, för jag hade lagt ner 0 ansträngning på sökmotoroptimering… Nu då? Jag har till och med haft färre besökare 2015 än 2014, så sökmotoroptimeringen gav väl ingenting. 😉 Men det gör såklart ingenting.
Jag har börjat dela ut betyg igen. Jag har funderat på saken och kommit fram till att jag är en skumläsare när det kommer till bloggar. Ibland vill jag i princip bara ha en kort summering och betyg för att få en snabbkoll på om boken är läsvärd eller ej. Så nu delar jag ut betyg igen!
Vad har folk läst och kommenterat i år då?
Det är uppenbart att många, trots min kassa sökmotoroptimering ;), hittar hit via Google. Och det är också uppenbart att många är intresserade av vegetarisk matlagning. Det gläds jag åt! Vegetarisk mat är viktigt för klimatet och hälsan. I topp bland mina mest besökta inlägg/sidor finns Ett jättelångt inlägg om vegetariska kokböcker, som, naturligtvis, sammanfattar mina intryck av de vegetariska kokböcker som jag hade i hyllan vid den tiden. I topp 5 hittas också: feel good-böcker, Grabben i graven bredvid, böcker om åldrande, inlägg om att bokcirkla. De fem vanligaste söktermerna som har lett till min blogg har i år varit: ”poesi”, ”vegetarisk kokbok”, ”jorden runt på 80 dagar”, ”bonniers vegetariska kokbok” och ”kokböcker”. Ja, matlagning är inne, så är det väl. Jag har hört att det ges ut en kokbok per dag i Sverige. Kanske borde jag skriva om fler. 😉
De inlägg som mina mest trogna besökare har läst är dock snarare följande:
Så lika, men ändå så olika (om när min sambo hävdade att Mo Yan är en av bibliotekets mest utlånade – och jag vägrade att tro honom).
Min läsplan framöver (om när jag lessnade på att läsa mina gamla hyllvärmare och började låna en massa aktuella böcker på bibblan istället).
Två sommarböcker. Det här är ett inlägg som jag inte ens minns själv. 😮 Men det är alltså ett inlägg där jag tipsar om några böcker som kom ut i somras. Har inte läst någon av dem. 😉
Det är alltså de fem inlägg som har fått flest kommentarer.
Det var det! Tack för att ni besöker min blogg!! Jag bloggar för min egen skull, för att jag tycker att det är kreativt, avkopplande och roligt. Men att tänka på alla hundratals personer som är här varje vecka och läser det jag skriver… Det känns verkligen roligt. <3 Och lite, lite svårt att ta in. 🙂
2015! Vilket år! Det här året går inte till historien som det år då jag slog personligt rekord i antalet lästa titlar, men jag tror verkligen att det här är året som har bjudit på överlägset flest starka läsupplevelser. Jag brukar vara snål med att dela ut höga betyg till utlästa böcker, men i år har jag strösslat toppbetyg omkring mig. Jag har läst bok efter bok som har varit så bra att jag saknar ord. Jag återkommer med vilka de böckerna är i ett senare inlägg. Idag fokuserar jag på… siffror. Här är alltså en summering av 2015 och min läsning.
Det blev 59 böcker till slut. Det kan kanske noteras att lästakten har varit… varierande. Det beror bland annat på följande: 1) jag skrev en avhandling och hade inte tid att plöja böcker under våren 2) jag flyttade i slutet av maj och tappade bort mina läsrutiner i flytten 3) i september kom jag på att jag inte ville läsa mina hyllvärmare, utan att jag ville kasta mig över mer nyutkomna böcker, och därför lånade jag en massa böcker från biblioteket – och biblioteket krävde tydligen tillbaka dem efter 2-3 veckor = stressläsning.
Vad hände i september egentligen?
Antal böcker säger inte allt. Jag har läst både tegelstenar och noveller, om man säger så. Jag är svag för korta, tighta berättelser, men har i huvudsak läst lite sådär mellanlånga böcker på ca 300 sidor.
Som vanligt dras jag till böcker skrivna av svenska författare. Det är bara så. Jag läser endast böcker på svenska och då blir det väl lätt såhär.
Om man tänker bort de svenska böckerna så gömmer sig främst böcker från olika engelsktalande länder. När det kommer till ursprungsländer så har jag nog aldrig läst såhär enformigt förut… 😮 Jag har inte ens lyckats plocka in något från någon nordisk granne. Det mest exotiska är typ… Tyskland?
Vad hände med Afrika? Asien? Sydamerika? 😮
Betygen har jag redan nämnt. Jag har verkligen läst sjukt bra böcker i år – och inte ett enda bottennapp!! I år har jag delat ut toppbetyg till 14 böcker. 14 böcker!!
2015 – året med de fantastiska böckerna. <3
Fördelningen mellan kvinnliga och manliga författare då? Jo, där är det som vanligt. Det vill säga: jag har mest läst böcker skrivna av kvinnor.
Obs att 38 + 24 inte blir 59… Men det beror på att en del böcker har flera författare.
Slutligen: jag brukar hävda att jag brukar vara sist på bollen när det gäller böcker. Jag är en sådan som lånar böcker och en sådan som läser gamla hyllvärmare jag redan har hemma. De där nya och spännande böckerna brukar hinna få några år på nacken innan jag läser dem. I år förde jag lite statistik över utgivningsår Det visade sig att jag enbart läst böcker från 1900-talet och att en stor del har kommit ut mellan åren 2010 och 2014. Men faktiskt! I år har jag läst förvånansvärt många böcker som faktiskt är från årets utgivning: 11 stycken! Jag är verkligen förvånad.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Min kamp är Karl Ove Knausgårds uppmärksammade självbiografiska romaner, som kom ut på svenska i 6 delar mellan åren 2010 och 2013 och består av svindlande 4000+ sidor. Det är alltså med en enorm detaljrikedom som Knausgård berättar om sig och sitt liv. Hur mycket som är fiktion och hur mycket som är sanning är väl i och för sig inte gott att veta och förmodligen är det inte speciellt viktigt för läsaren att reda ut det heller.
